• LLM

Den första kärleken

Om den första

kärleken


Utdrag ur Rosenius

samlade skrifter del II


Utgåva nr 8 – December 2009 Om den första kärleken

(Åttonde årgången, år 1849)

Det sker ganska lätt, att en rättsinnig kristen och en kristen församling förlorar det sanna livet i Kristus och faller i någon falsk andlighet. Så skedde det också efter hand med de sju församlingarna i Mindre Asien och med de lärare, som evangelisten Johannes där hade tillsatt. Vem av oss kan då vara så säker, att det inte skulle vara nödvändigt att en stund pröva sig efter Kristi egna ord? Den trofaste Herren lät inte dessa församlingar och lärare vara utan förmaning och varning. Då Johannes var på ön Patmos, ”för Guds ords och Jesu Kristi vittnesbörds skull”, visade sig Herren Kristus för honom i en majestä- tisk gestalt och sa: ”Jag är A och O… den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och dödsriket. (Upp.1:8, 17, 18).

Skriv till församlingens ängel i Efesus: Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som går omkring bland de sju ljusstakarna av guld: Jag känner dina gärningar, ditt arbete och din uthållighet, och jag vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare. Ja, du är uthållig, och du har uthärdat mycket för mitt namns skull och har inte tröttnat. Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars om du inte omvänder dig, skall jag snart komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats. (Upp.2:1-5).

Visst förtjänar dessa ord att allvarsamt begrundas! De är talade av honom, som skall döma oss på den yttersta dagen och som har nycklarna till döden och dödsriket, av honom som vi nalkas i bönen och som vi anropar, av honom på vilkens förtjänst vi tror våra synders förlåtelse. Han är den levande, som var död, men lever i evigheter- nas evigheter. Dessa ord är talade av honom, som i sin högra hand håller stjärnorna, alltså lärarna, och som vandrar mitt ibland ljusstakarna, alltså församlingarna. Ja, han vandrar också i dag mitt ibland församlingarna och ser på var och en. Visst borde det vara viktigt för oss att få veta, vad han tänker och säger om oss. Ve den, som Herren inte ser på, prövar och dömer! Men om vi vill bli prövade och dömda av honom, ”för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen” (1 Kor.11:32), så är inget annat råd än att ge akt på vad han i sitt efterlämnade ord sagt till andra. På så sätt kan vi känna igen oss och få höra, vad han vill säga till oss. Kristus är densamme i går och i dag och i evighet. Han har ännu samma sinne och han har inget anseende till personen.

Vi går nu till själva saken. Märk först, vilka erkännanden som Kristus gav denne man, hur mycket gott han fann hos honom och berömde: ”Jag känner dina gärningar (Denne lärare var inte en sådan, som bara hade kunskap och ord, utan också gärningar), ditt arbete och din uthållighet… du har uthärdat mycket för mitt namns skull och har inte tröttnat.” Han var alltså inte bara en vanlig kristen, med allmänna goda gärningar, utan också en så nitisk lärare, som arbetade så mycket för Kristi namns skull, att han fick lida förföljelse på grund av det. Han var dessutom så fast och ihärdig och tålig, att han inte gav efter eller blev uttröttad. Kristus nämner även att han håller en god kyrkotukt: ”Jag vet att du inte kan tåla onda människor.” Du har ett klart ljus, en skarp andlig blick, du har gåvan att pröva andarna. Herren säger: ”Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare.” Ja, Kristus nämner ett särskilt kätteri, som denne lärare varnade för, nämligen: ”men det berömmer jag dig för, att du hatar nikolaiternas gärningar, som också jag hatar.” Så mycket gott kunde Kristus säga om denne man. Tänk på att det som Herren Kristus själv erkänner och prisar, måste vara mycket förträffligt, uppriktigt och verkligt. Denne man var alltså en till det yttre god kristen. Det var bara en enda liten inre omständighet, en brist, som ingen mer än Herren såg, men ändå en mycket allvarlig brist. För den bristens skull sa Herren följande mycket allvar- liga ord:”Men det har jag emot dig, att du har övergivit din första kärlek. Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats.”

Här ser jag nu allra först, att Kristus vill ha vår kärlek. O, en stor nåd! Han frågar efter vår kärlek. Han vill inte bara ha oss till tjänare utan till vänner. Han är inte nöjd bara med att han får våra gärningar utan han vill också vara älskad av oss, såsom han visade vid Tiberias sjö, då han tre gånger frågade Petrus: ”Älskar du mig?” ”Har du mig kär?” (Joh.21:15-19). Först då Petrus hade försäkrat Jesus om sin kärlek, tillade Jesus: ”För mina får på bete.” Kristus vill inte ha bara vår tjänst utan också våra hjärtans kärlek.

För det andra ser jag här, att många kan vara bland de förnämsta kristna i allt som tillhör kristendomens yttre bevisning och ändå i hjärtat sakna dess egentliga liv, kärna och huvudsak. Många, som nu läser detta, tar här sin dom i munnen, eftersom de befinner sig i samma tillstånd som denne lärare. De har allt, som hör till fromhet, utom en sak, den första kärleken. Men kan dessa tro det om sig själva, misstänka och pröva sig själva? Man kan vara en upplyst kristen, en broder bland bröderna, vara rätt född av Gud, så att Kristus kan vittna om ens första kärlek. Man kan ha fortsatt att bevisa sin fromhet i gärningar. Ja, man lever inte bara fromt för egen del och gör vanliga goda gärningar, utan man arbetar för Kristi namns skull och arbetar så, att man därför får lida förföljelse. Dessutom är man så ståndaktig och trogen, att man inte tröttnar utan fortsätter och har tålamod. Allt detta under sådant andligt ljus, att man kan skilja de falska andarna från de rätta, hatar nikolaiternas verk, som också Herren själv hatar. Skulle inte en sådan vara trygg? Skulle inte allt vara väl med honom? Men Kristus säger något annat. Trots alla dessa goda egenskaper kan Herren Kristus ändå säga till dig: ”Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek.”


Låt oss nu se, vad den första kärleken är, hur den uppkommer och hur den yttrar sig. Den som inte i sitt hjärta ägt och erfarit denna kärlek, skall aldrig genom någon beskrivning rätt förstå den. Den människa däremot som har erfarit denna kärlek, förstår den bättre än några ord kan förklara.

Var det inte så, att då du genom Guds innerliga barmhärtighet hade blivit väckt ur syndasömnen och såg ditt olyckliga tillstånd, började du göra bättring, överge världen, läsa ordet, fly synden och göra det som är gott? Allt detta gick ganska bra tills du märkte, hur Herrens ögon såg efter hjärtat, fordrade dess renhet, fromhet, uppriktighet, ödmjukhet och kärlek m.m. och du började söka den inre fromheten. Då blev du olycklig. Då blev du mycket syndig, för i hjärtat var du aldrig som du borde vara. Då du ville vara varm i kärleken, var du kall och död. Då du ville vara andäktig i bönen, var du förströdd och trög. Då du ville vara from och helig i hjärtat, var du full av syndiga tankar och böjelser. Då du ville vara förkrossad och ångerfull över synden, var du hård, lättsinnig och säker. Då du ville bli bättre i dessa saker, blev du värre, så att synden kunde bryta ut i gärningar värre än någonsin. Ja, så beskriver också Paulus lagens verkningar i Rom.7. Härigenom blev du mer och mer olycklig, ja, du misströstade på din bättring – ”och jag dog”, säger aposteln (Rom 7:10). Du blev mer och mer ovärdig, oskicklig och långt ifrån vad du borde och ville vara. På detta sätt blev det sämre och sämre med dig, tills Gud övervann dig med sitt nådesord och gav tröst i din själ, innan du hade tänkt att du skulle få ta emot tröst. Gud väckte längtan hos dig efter tro och nåd, innan du hade tänkt, att det gick an att tro. Han gav dig tro, nåd, frid och salighet just då du var minst värdig att få tro. ”Medan sonen ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skynda- de emot honom, föll honom om halsen och kysste ho- nom.” (Luk.15:20). Lägg märke till, att han ännu inte hade kommit fram till den förkrosselse, ödmjukhet och bön, som han hade föresatt sig utan var långt därifrån. Se, här blev nu kärlek även i sonens hjärta, ett omfamnande. Guds stora kärlek flödade in i ditt hjärta, en kärlek till den övermåttan nådige Guden, en sådan kärlek som du aldrig förr erfarit – allt enligt Kristi förklaring om kärlekens uppkomst, nämligen: Den som många synder blivit förlåtna, han älskar mycket, men den som har fått litet förlåtet älskar litet (Luk.7:41-47). Nu började du förtroligt umgås med och samtala med din Frälsare, såsom barnet med sin fader och bruden med sin brudgum – allt enligt apostelns ord: ”Och eftersom ni är söner (inte trälar, inte legodrängar), har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande” (Gal.4:6). ”Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: ’Abba, Fader!’” (Rom.8:15).


Nu började du också inför människor tala ett nytt tungomål. Du talade enfaldigt, glatt, hjärtligt och barnsligt om det som hjärtat är fullt av, om Guds kärlek och nåd, om Kristi förtjänst, om tron, om våra gärningars uselhet, vår synd och otro m.m., allt efter Skriftens ord: ”Jag tror, därför talar jag.” ”Herren lade i min mun en ny sång.” ”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.” Nu uppkom också i ditt hjärta en innerlig kärlek till alla, som också älskar Frälsaren och som är födda av Gud. De var nu dina nya syskon, som du tänkte allt gott om, som du inte ville misstänka eller förtala. Det som rörde dem, rörde dig. Ja, trots deras brister, kunde du inte klara dig utan dem. Du höll de skröpligaste Guds barn kärare än de bästa världsbarn, som föraktade din Frälsare – allt enligt apostelns ord: ”Var och en som älskar Gud som har fött, älskar också den som är född av honom” (1 Joh.5:1), och Kristi ord: ”Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.” (Joh.13:35). Aposteln säger: ”i brödrakärleken allmännelig kärlek”. (2 Petr.1:7). Ja, så gick det också med dig. Du fick även ett nytt hjärta för alla människor. Du fick ett särskilt bekymmer om deras eviga väl eller ve, deras själars frälsning. Du sökte väcka, upplysa och locka dem till Kristus. Kärleken hade också andra goda frukter med sig, enligt 1 Kor.13:4-7: ”Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte… den tillräknar inte det onda… Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting” osv. Nu har vi sett hur den första kärleken uppkom och vilka som var de första gärningarna.


Om nu den första kärleken och dess gärningar dött ut hos dig, så är det ju en högst betänklig sak. Här behövs för de troendes känsliga och rädda hjärtan först sägas, att man måste skilja mellan den första kärleken och den första känslan. Lägg märke till att förutom den kärlek som uppkom hos den förlorade sonen när han återvänt, då fadern så oförtjänt omfattade honom med ett så brinnande hjärta, säger Kristus, att man också anordnade en fröjdefest, då man åt den gödda kalven. Denna fröjdefest kunde inte fortsätta varje dag. Sonen fick sedan delta i arbete och äta vardagskost. Detta visar på Guds allmänna handlande med sina barn. Först en ljuvlig tid av saliga känslor, då en Johannes får luta sig mot Jesus och en Maria Magdalena får se hans ljuva ansikte. Nu kan bröllopsfolket inte fasta. Men ”brudgummen skall tas ifrån dem, och då skall de fasta” (Matt.9:15). Detta får alla kristna erfara. Luthers ord besannas: ”I den mån som tron tilltar, så avtar känslorna.” Detta behöver skiljas från den första kärleken.


Men vad består den första kärleken i? Här måste var och en noga ge akt på vad den bestod i, vad den uppkom av och vad den berodde på. Den uppkom endast av detta, att ”många synder blev förlåtna”. Det var i detta den första kärleken egentligen bestod, att Frälsaren blev så oumbär- lig för syndanödens skull och att Frälsaren blev så ljuvlig och dyrbar för syndaförlåtelsens skull. Här är huvudsaken: att Frälsaren är oumbärlig och dyrbar; att där synden överflödar, nåden dock överflödar så mycket mer; att man inte mer kan hålla något annat i himmelen eller på jorden så dyrbart som den Frälsaren, från vilken denna nåd kommer. Denna kärlek är starkare när Frälsaren är mig mer oumbärlig och mer dyrbar, även om min känsla är svagare. Lägg märke till detta, så kan du skilja mellan den första kärleken och den första känslan. Kärleken är alltså starkare, då Frälsaren är mig mer dyrbar, även om mina känslor är svagare. Detta förstår inte de människor, vars hela kristendom bara består i tillfälliga känslor. Men de människor, för vilka synden och nåden är en stor verklighet, de förstår det.


När vi ser på sammanhanget av Kristi ord till denne lärare i Efesus, märker vi att Herren vill säga: ”Dina gärningar och ditt arbete för mitt namns skull, ditt lidande och ditt tålamod, ditt ljus och din gåva att pröva andarna, ja också min församlings väl, mitt rikes tillväxt, min läras renhet, allt detta är dyrbart och viktigt för dig. Det är bara jag, såsom din försonare och försvarare, som nu blivit mindre viktig för dig. Det är bara jag och mina gärningar, jag själv i min försonings blodiga dräkt, som inte längre är så oumbärlig och dyrbar för dig, som i den första tiden av vår förening. Du behöver inte nu, såsom då, ligga som en syndare vid mina fötter och tigga om mina gärningars frukt, om min blodsförtjänst, om syndernas förlåtelse. Nej, dina egna goda gärningar, din vackra kristendom, din nyttiga verksamhet, allt detta är nu nog för dig.” Ja, så menade Kristus, då han här utförligt uppräknar denne mans förtjänster och tillägger: ”Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek.”

Vi skall tänka på att Kristus aldrig har nämnt någon annan väg för Adams barn att få kärlek till Gud än denna: ”Den som mycket förlåtes, han älskar mycket.” Så för- klarade han vår kärleks grund och uppkomst, då han satt vid Simons bord och hade synderskan vid sina fötter (Luk.7:36-50). Låt oss betrakta dessa två personer, Simon och synderskan, och vi skall på nytt förstå Kristi mening. Simon var en mycket from farisé, en religiös man, som förutom vanliga goda gärningar såsom böner och allmosor m.m. nu också gjorde den goda gärningen att bjuda till sitt bord den föraktade profeten från Nasaret, som andra fariséer förföljde. Men synderskans kärlek hade han inte. Synderskan hade den första kärleken och gjorde de första gärningarna. Hon låg vid Jesu fötter, kysste dem och badade dem med sina tårar. Jesus sa: ”’Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. Eftersom de inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?’ Simon svarade: ’Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.’ Jesus sade: ’Du har rätt!... Ser du den här kvinnan? När jag kom in i ditt hus, gav du mig inget vatten till mina fötter. Men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen hälsningskyss; men sedan jag kom in har hon inte upphört att kyssa mina fötter. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet, älskar litet.’”


Här ser vi nu de två slags fromma som alltid finns tillsammans, där Kristus har en liten hop. Här ser vi också, vad som är orsak till kärleken.


Förhållandet med läraren i Efesus, eller saknaden av den första kärleken, liknar förhållandet med den ljumme läraren i Laodicea (kap. 3:14). Jesus säger att orsaken till församlingslärarens ljumhet, bestod i att han ansåg sig vara rik, ha överflöd och inte behöva något. Att han inte kände sig ”eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken”, och därför inte köpte guld och vita kläder av Kristus. Jesus talar också om en bröllopsgäst, som lämnat sin köpenskap och sitt jordagods för att följa kallelsen, men som är utan bröllopskläder och därför blir kastad i mörkret utanför (Matt.22). Han talar även om fem jungfrur vid bröllopet, som har sina lampor och går ut för att ta emot brudgummen, men de har ingen olja och blir utestängda. Allt detta tyder på samma hemliga och olyckliga förhållande. Kristus har ofta och allvarsamt varnat oss. Det blir vår egen skuld, om vi inte tar till oss hans varning. Det kan mycket lätt ske, att även en rättsinnig kristen förlorar lagens ljus och verkan, förlorar synen på sina synder och åter somnar in i säkerhet, medan han lever och talar som en kristen. När samvetet somnat och syndakänslan upphört, vad är då tron och vad är då talet om Kristi förtjänst? Endast en kunskap i huvudet och ett skrymteri i munnen. Ja, detta sker lätt, för människan är av naturen böjd för köttslig säkerhet. Hela världen sover ju i köttslig säkerhet. Allt som omger oss vill dra oss dit.


Men det kan också lätt ske, att en människa som känner synden, förlorar den verkliga tillförsikten och trösten i Kristus, hemligt fångas in under ett träldomsok och uppfylls av lagsinne. Fastän hon bekänner tron och nåden, umgås hon ändå med ständig självverksamhet och självbot för att kunna få tro. Men otron och lagsinnet uppväcker synden, och den förökade synden förökar trälsinnet. Vad skall då ge liv, fröjd, frid, kärlek och kraft? Kristendomen blir då ett mödosamt arbetshus och hjärtat en mörk och kall grav. Det är inget himmelrike därinne, ingen glädjesol, utan bara möda och arbete. Synden är åter i full kraft och verksamhet. På så sätt förloras den första kärleken, för den uppkommer inte av endast syndakännedom eller av någon självverksam- het. Här behövs att man blir förvissad om sin benådning, om Guds mildhet och vänskap. Ja, här behövs att man blir helt fri från lagens träldom, glad och salig endast i Kristus, innan hjärtat kan bli varmt av kärlek till honom.

Lägg märke till, att här gäller det inte den tro som du själv kan övertala dig till utan det handlar om en verklig och gudomlig övertygelse om Guds hjärta och sinne. Man kommer inte till tron genom att arbeta med sina tankar och bemöda sig att tro gott om Gud och nåden, inte heller genom att bara sitta och vänta efter Andens gåvor. Nej, här behövs de medel som Gud själv har gett oss. Här behövs att du går in under evangeliet och där hör din Gud, ger akt på vad han dömer som synd och vad han vill med syndare, hur han bedyrar, att han inte vill den ogudaktiges död och att han därför gett oss sin ende Son. Du behöver också komma till Kristi lekamens och blods sakrament, ja ”även omtala din nöd för en upplyst lärare eller annan kristen”, såsom Luther säger. Men märk, att om du trots att du använder dessa medel inte får trösten in i ditt hjärta, som du ville, då får du veta, att allt beror på Guds egen barmhärtighet att ge dig trons gåva. Då måste du böja dig för Gud och bedja om det och vara viss om att han skall giva dig trons gåva. Han har gett oss de bestämdaste löften på det. (Luk. 11:5-13; Joh. 16:23). Det är, Gud vare lovad, inte vi, utan han, som heter ”trons begynnare och fullkomnare” (Hebr. 12:2). Med en upptänd tro har du genast en upptänd kärlek – ”ty lika omöjligt som elden kan vara utan värme, lika omöjligt kan tron vara utan kärlek”. (Luther). Må Herren föröka tron i oss och därmed den första kärleken!

Detta häfte kan beställas gratis hos:

Luthersk Litteratur-Mission, Box 39, 911 21 Vännäs

info@llm.nu

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla