• LLM

Ett stycke ur stötestenen på Berget Sion

Ett stycke ur stötestenen på berget Sion

eller

Något om synd och nåd

(Första årgången, år 1842.)

Då blir han en helig tillflyktsort; men han är också en stötesten och en förargelseklippa…Och många av dem skall stöta sig mot den och falla och sönderkrossas och snärjas och fångas.”

Jes. 8: 14, 15.

Var och en som faller mot den stenen, han skall krossas; men den, på vilken stenen faller, honom skall han slå i stycken.” Luk.20:18.

Allt mänskligt är falskt, svagt, vacklande, ovisst, ombytligt, såsom förnuft, känsla, tanke, tycke. Till exempel än ser jag Gud i allt som möter min blick, än tycker jag, att det inte finns någon Gud i världen. Än tycker jag, att Gud är idel överflödande nåd och kärlek, än åter att han är uttröttad, onådig, bortvänd och vred. Än tycker jag om mig själv, att jag är en ganska god kristen, än åter att jag är en alldeles ohjälplig syndare. I korthet: tycket, känslan – allt är såsom rör för vinden, svävande, ovisst, falskt, ombytligt och lögnaktigt. Det är som David säger: ”Alla människor är lögnaktiga – allt kött är hö.” Så ser jag till slut, att allt vad jag själv tycker om Gud eller om mig inte förtjänar någon uppmärksamhet. Herre, vad skall jag då trösta mig vid? – Jo, ett vet jag som är visst, fast och evigt orubbligt: i himmelen sitter en domare på tronen, den store helige Guden! Han har talat och från himmelen sänt ned ett evigt, heligt, orubbligt ord, vars domar står fasta och orörliga som det stora, vida, höga berget. Ja, inte en enda prick eller bokstav av detta ord förändras eller blir till intet, även om himmel och jord förgås.

Vad säger nu detta eviga, himmelska ord om våra största och viktigaste frågor - om Gud och om oss, om synd och om nåd? Först: vad säger ordet om oss, om vår värdighet eller ovärdighet? Hur ser vi ut inför Guds ögon? Svar: Ordet säger, att Gud har sökt och sökt kring hela jorden, om han skulle finna en enda människa, som skulle vara rättfärdig inför honom, men han fann ingen. Ordet säger: ”Herren skådar ned från himmelen på människors barn för att se, om det finns någon förståndig, någon som söker Gud. Alla har avvikit; allesamman har blivit onyttiga; ingen finns, som gör gott. Det finns inte en enda.” ”Gud såg, att människornas ondska var stor på jorden.” ”Ingen rättfärdig finns, inte en.” (Ps. 14: 2, 3; 1 Mos. 6: 5; Rom. 3: 10-19).

Då vi också tillägger, att Gud är så helig, att han är en så gränslös, himmelsklar helig eld och ett så heligt ljus, att inte ens himlarna är rena för honom, att han ”inte tror sina tjänare och finner fel hos sina änglar”, så innebär det, att ingen enda människa kan bestå inför honom. Allesammans är värda den eviga fördömelsen. På så sätt är de lika (Rom. 3:19, 20, 23), så att både Judas och Johannes är värda samma fördömelse, så att Petrus och trollkarlen Simon, jungfru Maria och skökan förtjänar ett och samma helvete. Nej, detta är förskräckligt och orimligt! Ja, känn här, hur förnuftet stöter sig, då man rätt uttalar, vad som ligger i orden: ”Det är ingen åtskillnad; ty alla har syndat och är utan berömmelse inför Gud och blir rättfärdiggjorda utan förskyllan av hans nåd, genom återlösningen i Kristus Jesus.” Inför människor är det en skillnad, men inte inför Gud. På jorden är det ett visst avstånd mellan dalbottnen och bergsspetsen; men när man beräknar bådas avstånd från solen, då försvinner denna skillnad. Man räknar inte med skillnaden, eftersom avståndet är så stort. Man säger att både dalbottnens och bergspetsens avstånd från solen är ofantligt. Så är det också för oss en skillnad mellan den ena människan och den andra, mellan den ena stunden och den andra, men inte inför Gud. Allt vad människa heter, även den trognaste och frommaste kristen, är helt igenom en oren jordmask. Hennes bästa gärningar är besmittade av den gamle ormens gift. Hennes tro, kärlek, bön och lovprisning, som är det bästa i henne och som är verkat av Guds Ande, är ändå besmittade genom kärlets orenhet. Tron är blandad med slagg, med egenrättfärdighet och otro. Kärleken är ringa, inskränkt och försumlig. Bönen och lovprisningen är kall, svag och ovärdig det stora majestätet. Förutom dessa ständiga brister, som är tillräckliga för att människan skall bli fördömd, faller hon också oupphörligt i synder och orenar sig under vandringen. Hon kan aldrig vaka så, att hon inte här och där besmittas av ogudaktighet. Hela jorden är överhöljd av orättfärdighet, såsom av en svallande syndaflod, såsom avguderi, otro, sorg och misströstan, Guds namns missbruk, svordom och ogudaktigt tal, sabbatsbrott, olydnad, vrede, hat, trätor, otukt, lösaktighet, orenlighet, girighet, stöld, bedrägeri, falskhet, lögn och förtal. Där inte allt bryter fram i gärning, kokar ändå hjärtat av onda begärelser, tankar och inre rörelser, som är orenhet inför den Heliges ögon. Kort sagt: av alla de år, månader, dagar och timmar som du levat, har du varje minut samlat nya skulder. Vilken stund var du så varm i kärleken och så helig som Guds ögon fordrar? Därför säger Luther med rätta, att om en människa på en gång fick se alla sina synder, skulle hon aldrig kunna bli tröstad utan i samma ögonblick dö av förtvivlan.

Sådant är det fallna släktets tillstånd. Hur kan då en människa bestå inför den gränslösa helighetens förtärande eld? Med vad vill du, o människa, betala dina skulder? Du kan inte svara honom ett mot tusen. Även om du länge varit en troende kristen som erfarit mycket och uträttat mycket, så gäller det inte mer. Ser Gud på dig med sina heliga ögon, så ve dig!

Det var en gammal from Guds tjänare, som kände detta och som därför bad: ”Herre, gå inte till doms med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig” (Ps. 143: 2). ”Inför Gud är ingen levande rättfärdig.” Sådan är ordets dom. Se, hur detta strider mot vad vi tycker och känner. Alltid när vi har varit något frommare, tror vi att vi är mer värdiga nåden eller att Gud då har lättare att förlåta oss. När vi däremot har syndat, tycker vi att Gud skall ha svårare att förlåta oss. På så sätt skulle nåden och rättfärdigheten, åtminstone till en viss del, bero på våra gärningar, på vår värdighet. Men detta har vi nu sett Bibeln avvisa. Kom därför ihåg, att du alltid är lika värdig och lika ovärdig. Sådan var det himmelska, eviga ordets dom.

Låt oss nu för det andra höra, vad samma eviga himmelska ord säger oss om Gud, hans vilja och råd om vår frälsning. Kan vi inte förstå vad som är i oss utan alltid dömer falskt, förvänt och ostadigt om oss själva, hur mycket mindre kan vi då förstå vad som är i Gud och rätt bedöma honom, som alla himlars himlar inte kan omfatta, som keruberna och seraferna inte kan utforska. Skulle då människan, den svaga, förstörda skapade varelsen, det förblindade, och ostadiga människotycket, kunna förstå honom rätt. Nej! Allt mänskligt omdöme om Gud är det galnaste och mest förvända, såsom alla tiders och folkslags historia tydligt vittnar. Den ene har tänkt sig Gud och beskrivit honom på ett sätt, medan den andre har tänkt sig Gud på ett annat sätt. Den ene har trott sig kunna behaga Gud på ett visst sätt, medan den andre har trott sig kunna behaga Gud på ett annat sätt. Det är jämmerligt att se, hur de irrat och gått vilse i mörkret. Så går det även med oss, så snart vi lämnar ordet ur ögonsikte.

Vad säger alltså det eviga, himmelska ordet om Guds vilja och råd om vår frälsning? ”Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en, som tror på honom, inte skall förgås, utan ha evigt liv.” ”Det är ingen åtskillnad; ty alla har syndat och är utan berömmelse inför Gud och blir rättfärdiggjorda utan egen förtjänst, av hans nåd, genom återlösningen i Kristus Jesus.” ”Kristus har genom sitt eget blod en gång för alla ingått i helgedomen, sedan han vunnit en evig förlossning.” ”Vi håller således före, att människan rättfärdiggörs genom tro, utan lagens gärningar” (Joh. 3: 16; Rom. 3: 22, 23, 28; Hebr. 9: 12). Så lyder de heliga ord som himmel och jord må böja sig för och tillbedja! Låt nu alla världens visa, ja, änglar och andar, förnuft och känsla säga så eller så – på tronen i himmelen sitter en, Domaren över allt skapat. Han talar ord som i alla evigheters evigheter står fasta som bergspelare. De säger, att allt kött är fördärvat, förlorat och förtappat – det är ingen åtskillnad – men att ende Sonen från Faderns sköte tog på sig vårt kött och offrade en gång ett offer, som behagade Fadern och som evigt gäller. Ordet säger, att vi nu därför blir rättfärdiggjorda utan egen förtjänst, av hans nåd, genom återlösningen i Kristus Jesus. Ordet säger, att om dina synder än är blodröda, skall de ändå i blodet från detta offer bli vita som snö, att om dina synder är som sanden i havet, skall de ändå alla här försvinna. Det var nämligen inte ett helgon, inte en ängel, utan den store, helige Guden, skaparen av tusentals världar, som utplånade synden. Han antog människornas kött och blod och utplånade därmed människornas synder, så att var och en som tror på honom inte skall förgås, utan ha evigt liv. Den som tror på Guds Son blir inte mer dömd efter egen förtjänst utan efter Medlarens, Jesu Kristi förtjänst. Därför anses han i Kristus alla stunder såsom rättfärdig och behaglig inför Gud.

Sådant är det stora majestätets eviga beslut, sådan är den dom han avkunnat. Mot den är alla våra tankar och tyckanden bara hö och strå. Vad betyder nu detta, att det blinda, svaga och barnsliga tycket säger annorlunda? Vem är du som vill träta med Gud? – O, att vi vore visa! O, att Gud en gång rätt öppnade och upplyste våra tunga ögon, så att vi fick se detta himmelska ljus och nu kunde begagna oss av det under livet! Till exempel när jag tycker, att jag varit mer gudfruktig och andlig och att jag därför har behagat Gud mer, så borde jag genast säga: ”Detta är en tankevilla hos mig, ett vackert hjärnspöke.” Gud har nämligen fällt den domen att alla är odugliga, att ingen i sig själv någon stund kan behaga Gud, att ingen på grund av sina gärningar kan bli rättfärdig o.s.v.

När jag en annan stund tycker, att jag varit så syndig, att Gud omöjligt kan vara mig lika nådig som förut, så bör jag säga: ”Detta är en tankevilla hos mig.” Ordets eviga dom säger att jag i mig själv alla stunder är lika värd fördömelsen, men också, att min löftesman Jesus Kristus alla stunder är lika rättfärdig. I Kristus är jag alltså alla stunder lika rättfärdig och behaglig inför Gud. Om rättfärdighet skulle komma av gärningarna, har Kristus dött förgäves. Men om jag är mer rättfärdig och behaglig inför Gud, då jag själv varit frommare, och mindre rättfärdig då jag själv varit ofrommare, då kommer rättfärdigheten av gärningarna och då har Kristus dött förgäves. Från en sådan hädelse må Gud i sin stora nåd bevara mig! Då jag tycker att Gud måste ha tröttnat på mig för alla mina synder och att han nu inte kan ha behag till mig, utan att han är vred och bortvänd för den eller den syndens skull; så bör jag säga: ”Denna bild av Gud är alldeles misslyckad.” Eller också: ”Denna bild är inte den rätte Gudens, utan en vedervärdig avgudabild, ett tankespöke.” En sådan Gud, som ser på min arma fromhet eller ofromhet, och som på grund av detta visar mig nåd eller onåd, ibland älskar mer och ibland mindre, finns varken i himmelen eller på jorden. Den ende rätte Guden är den Gud som blivit försonad genom Kristus, den Gud som alltid älskar med lika brinnande kärlek. Gud har alla stunder lika stora skäl att vredgas och fördöma mig, men i Kristus har han alla stunder lika stora skäl att benåda och älska mig. Gud har alla stunder lika stark och brinnande kärlek, samma lust och behag till mig och omsorg om mig. Så beskrivs Gud av det eviga, himmelska ordet. Tycker jag annorlunda, så är det bara ett misstag hos mig, en tankevilla, en falsk bild av Gud, en bild som kommer av att Guds rätta avbild utplånades hos människan i syndafallet.

Är detta verkligen fullkomligt visst och sant, att Gud aldrig tillräknar de trogna sådana synder som fortfarande finns hos dem och som tyvärr bryter ut i ord och gärningar? Är det sant att Gud anser dem i Kristus alla stunder lika rättfärdiga? Är det alltså sant att rättfärdigheten kommer helt och hållet bara av Kristus och inte av gärningarna? Är detta verkligen det sanna förhållandet? Ja, så har den store, helige Guden talat i sitt ord. Genom David säger han, att saligheten är den människas, ”som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar”, och ”som Herren inte tillräknar synd”. Och genom Paulus säger han, ”att inget kött skall av lagens gärningar bli rättfärdiggjort, utan att Guds rättfärdighet blivit utan lag uppenbarad – nämligen Guds rättfärdighet genom tro på Jesus Kristus för alla och över alla, som tror”. Det är inte någon fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Herrens apostel säger, att om rättfärdigheten kommer av lagen har Kristus dött förgäves. Så säger också Kristus själv, att hans blod blivit utgjutet till syndernas förlåtelse (Matt. 26: 28) och att hans liv givits till lösen (Matt. 20:28). Han framhåller dessutom att publikanen i templet, som inget annat hade att visa fram än synd, gick hem mer rättfärdig än fariséen, som hade gjort mycket gott. Jesus nämner också att de arbetare, som hade kommit till vingården i elfte timmen, fick lika mycket som de som hade burit hela dagens tunga och hetta. Med rätta säger Paulus: ”Är det av nåd, så är det inte mer av gärningar, annars blir nåden inte mer nåd. Men är det av gärningar, så är det inte mer nåd, annars är gärningen inte mer gärning.”

Av alla dessa solklara och bergfasta vittnesbörd följer nu som Luther säger, att inga synder förminskar och inga goda gärningar förökar den nåd och rättfärdighet som de troende står i inför Guds ögon. Gud ser dem bara i Kristus, sin älskade Son. Han ser dem lika rättfärdiga och behagliga alla stunder, så länge de är i Kristus genom tron. Av detta följer att jag inte är mer rättfärdig, benådad och behaglig för Gud den stund jag själv är mer from och gudaktig och mindre rättfärdig den stund jag själv är mindre from. I så fall skulle ju rättfärdigheten och benådningen åtminstone till en del bero på gärningarna – och ”då hade Kristus fåfängt dött”, säger aposteln. Då skulle inte Kristi rättfärdighet ensam – utan lagen – vara en fullkomlig rättfärdighet. Ja, då skulle jag inte vara mycket hjälpt av Kristus, eftersom jag aldrig kunde vara säker på, när den fromhet som jag själv måste prestera, skulle vara tillräcklig. ”Vi håller så före, att människan rättfärdiggörs genom tro, utan lagens gärningar” och att hon så förblir, så länge hon lever i Kristus genom tron. Alltså är hon alla stunder lika rättfärdig, både i svaghetens som i starkhetens stunder. Hon är lika rättfärdig, både då hon av svaghet råkar synda, som då hon får nåd att göra något gott; både då hon råkar bli förtörnad, som då hon får nåd att lida med tålamod; både då hon lider av kallsinnighet, som då hon smälter av kärlek. Ja, både då hon ler och då hon gråter.

Förnuftet och känslan hissnar vid sådana ord. Märk här, hur djupt den smittan, att rättfärdigheten beror på gärningarna, finns hos oss, även hos troende kristna. Vi talar här inte om hur Kaifas skall blekna och darra av helig vrede och förvåning, riva sönder sina prästkläder och ropa: ”Kätteri, kätteri!” Kristus skall ju alltid vara en ”stötesten och en förargelseklippa för dem, som blir förtappade”. Men den som vill tro och frälsa själen skall bara tänka på vad Herrens ord har talat. Vi har redan sett det. Blir man rättfärdig genom gärningarna, så har Kristus dött förgäves. Är jag mer rättfärdig för Gud den stund jag själv är frommare, så blir jag ju rättfärdig genom gärningarna, och Skriftens lära är då falsk. Denna läropunkt är viktig. Det är om denna lära som aposteln säger: ”Litet surdeg syrar hela degen” (Gal. 5: 1-9).

Men Gud är ju evigt oförsonlig mot all synd, och han älskar rättfärdighet. Hur kan han då betrakta mig som lika rättfärdig och behaglig den stund jag råkar synda som den stund jag gör hans vilja? Svar: Gud har sannerligen en sträng och helig vrede mot all synd, men, högtlovat vare försoningens råd! All denna vrede vände han mot ende Sonen och utgöt den över honom. All syndens skuld och straff lade han på honom. ”Herren kastade allas våra synder på honom; han (Sonen) blev sargad för våra överträdelser och slagen för våra missgärningar; straffet lades på honom” (Jes. 53). Om jag inte var iklädd Jesu rättfärdighet, skulle den minsta synd fördöma mig. Men det är för hans skull som ingen fördömelse är för dem som är i Kristus Jesus (Rom. 8:1). När Gud hemsöker synden på sina barn, dem som han alltid är mest nogräknad med, så sker det inte av vrede och inte för att utkräva någon syndaskuld utan av faderlig kärlek för att döda syndens rot och begärelser. Därför säger Herren själv om sin Son: ”Om hans barn överger min lag och inte vandrar i mina rätter, om de bryter mot mina stadgar och inte håller mina bud, så skall jag väl hemsöka deras överträdelser med ris och deras missgärning med plågor, men min nåd skall jag inte ta ifrån honom och jag skall inte svika i trofasthet. Jag skall inte bryta mitt förbund, och vad mina läppar har talat, skall jag inte förändra” m.m. (Ps. 89: 31-36). Den nåd, som Fadern lovat sin Son var naturligtvis inte en nåd för honom själv, för hans person, för någon sådan nåd behövde han inte. En sådan nåd kunde inte ifrågasättas för att hans barn syndade. Denna nåd som Sonen sökte och dyrt köpte var naturligtvis en nåd för hans barn, för de troende. Därför hörde frågan om den nåd, som var lovad Sonen, ihop med frågan om barnens synder. Men nu säger Herren här, att eftersom denna nåd var grundad på Sonen och lovad åt honom, så skulle den inte upphöra när barnen syndade. Om nåden upphörde eller förminskades genom deras synder, ”bröts förbundet”, som just innehöll att de skulle ha ”en evig nåd” och sina synders förlåtelse, utan lag, utan förtjänst, endast genom Sonen.

Men Gud älskar och belönar ju ändå goda gärningar? Medför inte detta att Gud ger mig mer nåd och har större behag till mig den stund jag är frommare och gör det goda, än den stund jag faller och syndar? Svar: Visserligen har Gud behag till sina barns gärningar, men varför? Endast därför att människan redan är behaglig för Gud genom Kristus. ”Allt som inte är av tro, det är synd. Då nu människan genom tron först behagar Gud - innan gärningarna kan behaga honom - medför ju detta att det inte är dessa gärningar som gör människan behaglig. Den människa som redan behagar Gud genom tron, hennes gärningar behagar Gud. Då man först är klar på denna punkt, förnekas inte att en troende kristens gärningar behagar Gud. Allt som de rättfärdiggjorda barnen gör i tron och kärleken är väl gjort, även om det är mycket ringa och litet i sig självt. Däremot tillräknas dem inte de synder som fortfarande finns hos dem. Detta verkar Kristi rättfärdighet som de är iklädda. Summa: Barn i huset är du bara genom födelsen. Det förblir du också alla stunder, så länge du förblir i huset, vare sig du är frisk eller sjuk, sorgsen eller glad. Gud anser i sanning inte sina barns försyndelser såsom skulder - för all syndens skuld är lagd på ende Sonen – utan som sår, lyten och lidanden, liksom en öm mor ser på sitt sjuka barns lidande och plågor. Det lidande barnet blir det ömmaste föremålet för hennes hjärta. Synden är för de troende inte en lust utan ett lidande, ja, det största lidandet.

En liknelse kan nämnas för att åskådliggöra detta: Det var en kung i forntiden, som bland sina många trotjänare hade en, som han hyste stor kärlek till och hade ett stort förtroende för. Denne tjänare hade hand om en stor del av rikets medel. Men tjänaren missbrukade sitt förtroende så illa, att han förstörde det mesta av de medel som hade anförtrotts honom. Han kom därför att ha en skuld på tiotusen dukater. Avsatt från sitt ämbete, helt utarmad, sjuk och oförmögen att arbeta, kunde han nu inte göra det allra minsta för att betala sin ofantligt stora skuld. Vad skulle nu kungen göra? Rättvisan tillät inte att han efterskänkte skulden, för det var inte kungens enskilda egendom, utan rikets. Vad återstod mer än att döma den skuldsatte brottslingen till livstids fängelse som straff för hans bedrägeri – såvida inte någon annan betalade hans skuld och köpte honom fri? Vad hände? Kungens son, som var arvinge till riket, hade ett ömmande hjärta för den brottsliges nöd och tog sig an hans sak och betalade hela hans skuld. Därigenom förvärvade han kungens nåd för brottslingen. Kungen var nöjd och den dömde var fri. Glad och förundrad över denna stora oväntade nåd, bad den benådade under tusen tårar om förlåtelse för sina brott, som han redan hade fått förlåtelse för. Han hade nu under sina återstående dagar ingen högre önskan än att på något sätt få visa sin räddare och sin kung någon tacksamhet – även om det han gjorde var ringa och obetydligt. Men vad behövde denne kung, som ju hade många tusen tjänare? Men eftersom kungen älskade flit och god vilja och eftersom han ville tillfredsställa den tacksamme tjänarens önskan, lät han honom göra vad han med sina svaga krafter förmådde. Därför gav han honom en plats bland sina trogna tjänare. Hans sysselsättning blev nämligen att på sommaren plocka ogräs i kungens rika trädgård och på vintern göra tändstickor. Tänk nu, om denne tjänare en dag, då han plockat mycket ogräs eller gjort fler stickor, hade tänkt: ”Nu skall säkert kungen benåda mig och skona mig från fängelset, eftersom jag har gjort så mycket.” Vilken dårskap! Som om han inte redan var benådad genom den lösen kungasonen hade betalat! Som om hans skuld fortfarande vore obetald och nu kunde betalas med några stickor! Som om den store kungens nåd eller onåd berodde på några stickor! – Men åter igen: Tänk, om den benådade tjänaren en dag inte hade kunnat arbeta så mycket och då tänkt: ”Nu är säkert kungen vred på mig, eftersom jag i dag har gjort så litet.” Vilken dårskap! Som om kungen hade efterskänkt skulden och benådat honom på grund av hans stickor! Som om dessa spånor betydde mer än den lösen kungasonen hade betalat, tio tusen dukater! Det bästa hade varit om den benådade tjänaren varit helt nöjd med den stora lösen, som kungasonen hade betalat och sedan trygg litat på kungens oföränderliga nåd, medan han arbetade med sina småsysslor.

Allt, vad jag göra kan, är stickor blott;

För dem har jag visst ej förlåtelsen fått.

Om flera eller färre jag skulle göra,

Kan det ej min sak med kungen röra.

Ty att jag äger kungens högsta nåd,

Det gjorde sonen på sin faders råd.

Han gjorde ock, att ringa stickegärden

Behagar nu den högsta kung i världen;

Så vill jag glatt arbeta till mitt slut,

Då nåden är allt lika var minut.

I barnafrihets äkta liv

Sig gläder frälsta trälen.

O vad för saligt tidsfördriv

För kroppen och för själen,

Att jag får tjäna kungen till mitt slut

Att nåden är allt lika var minut!

Tillämpningen är lätt att göra. Sedan Guds egen, enfödde, älskade Son för att försona våra synder utgivit, inte silver eller guld, utan sitt eget dyra blod, vad betyder då våra arma besmittade och obetydliga gärningar för den store, helige Gudens ögon mer än spånor? Vad är alla våra bättringstårar, böner och strider mot det onda, annat än att plocka ogräs som vi själva till en del har planterat? Vad betyder alla våra synder mot det dyra försoningsblodet? Dessutom är förbundet redan slutet mellan Fadern och Sonen, synden redan borttagen. Vilken dårskap och hädelse att med våra arma gärningar vilja göra den lösen fullkomlig som Sonen redan har betalat! Borde vi inte hellre låta det vara klart för oss, att vi nu, Gud vare lov, är för evigt alla stunder behagliga för Gud endast genom Kristi rättfärdighet som tillräknas oss? Kristi rättfärdighet är ju alla stunder lika fullkomlig. Därför är våra små, obetydliga gärningar även behagliga för den store kungen endast därför att han har behag till oss på grund av sin Sons rättfärdighet.

”Men denna lära förringar och försvagar ju läran om helgelsen”, kanske någon fruktar. Svar: Människan må pröva sig själv! Vad verkar denna lära hos dig? Du behöver inte mer för att pröva ditt själstillstånd än att tänka på vad denna lära verkar. Medför den att du tänker: ”Bra, nåden övertäcker alla synder. Då vill jag leva fritt efter mitt kötts begärelser.”? I så fall märker du av detta, att du inte är någon kristen utan en död skrymtare. En sann kristen, som dagligen känner vad synden vill säga, smälter vid denna nådefulla lära. Han får av den nytt liv och ny lust till det goda och utbrister hellre: ”Gode Gud, vilken nåd! Hjälp mig endast att i alla mina livsdagar vara mer trogen och lydig mot dig, eftersom du har byggt min salighet på en så fast grund.” – ”Gör vi nu lagen om intet genom tron? Bort det; utan vi befäster lagen” (Rom. 3: 31).

O, vad det skulle betyda för kristenlivet, om vi flitigt använde oss av denna lära, t.ex. när vi av svaghet, lättsinnighet, otålighet och vrede försyndat oss. Att vi då, så snart samvetet vill slå ned vår förtröstan, strax påminde oss om den eviga nåden och sa: ”O, hur jag har burit mig åt mot min gode Fader! Jag som ändå har en evig nåd genom Kristus, en rättfärdighet och nåd som alla stunder är oföränderlig! O, min trogne, evigt gode Fader! Förlåt ditt arma barn, förlåt mig!”

Ja, ack, jag vet, att du förlåter;

Men o, mitt hjärta i mig gråter,

Att jag så syndat emot dig,

Som dock är lika huld mot mig!

”Till frihet har Kristus frigjort oss; stå därför fasta och låt er inte på nytt fångas under träldomsok. – Ni är alldeles skilda från Kristus, ni som genom lagen vill rättfärdiggöras; ni är fallna ifrån nåden. – Lite surdeg syrar hela degen. Ni är kallade till frihet, mina bröder; låt allenast inte friheten ge köttet tillfälle, utan genom kärleken tjäna den ene den andre” (Gal. 5: 1, 4, 9, 13).


Detta häfte kan beställas gratis från

Luthersk Litteratur-Mission, Box 39, 911 21 Vännäs

info@llm.nu

7 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla