• LLM

Herrens bön

Herrens bön


ur Rosenius Lilla Andaktsbok

Oktober 2012

Fader vår, som är i himmelen! Matt. 6:9.


Ingen kristen bör gå vidare in i bönen Fader vår, förrän han först noga tänkt på, om han med barnaförtröstan menar vad han säger i det första ordet, nämligen att Gud är hans gode Fader och han Guds älskade barn. Kan du av hjärtat kalla Gud för din Fader, tror du av hjärtat, att du är Guds kära barn – o, då skall du med salig förtröstan även be det, som sedan följer i den för oss så dyrbara bönen.

Kort sagt, låt ingenting i hela Herrens bön bli så viktigt för dig som detta, att Gud är din Fader och du hans barn. Vad skall din bön tjäna till och varför skall du be något om Guds namn, om Guds rike, om Guds vilja - om du inte själv är hans barn och nu inte vill bli det? Då bryr du dig varken om bönen eller något som tillhör Guds rike.


Se här, hur viktigt det är att först ta till hjärtat de första orden - Fader vår - innan du fortsätter att be vidare. Skulle du idag inte komma längre i bönen än till de första orden, men du genom Guds nåd får dessa orden in i ditt hjärta och börjar tro ditt barnaskap hos Gud, så har du bett väl för den dagen. Du har då vunnit den stora huvudsaken. Du har då himmel och salighet och får sedan be: Min Fader, helgat varde ditt namn och tillkomme ditt rike!


Det är inte alls meningen att du när som helst själv kan ta dig denna saliggörande tro utan meningen är, att du inte bara skall framläsa ditt Fader vår inför Gud utan att alls mena, tro eller tänka på vad orden innebär. Du bör allra först söka att göra upp din viktigaste angelägenhet hos Gud, innan du ber vidare.

Det är detta att man så hastigt far över det viktiga i bönen, som lätt leder till ett falskt och olyckligt förhållande i själen. Den däremot, som är uppriktig i sitt Fader vår och tänker på vad han talar inför Guds ansikte, måste ha det väl med Herren för att kunna be och måste alltid söka skyndsam hjälp mot allt som vill rubba det goda förhållandet till honom.

Detta barnaförhållande är ju själva hjärtat och livet i all kristendom.


O Jesus, öppna du mitt öga,

att jag må se, hur rik jag är:

jag har en Fader i det höga,

som fadersomsorg om mig bär.

Helgat varde ditt namn. Matt. 6:9.


Vad kan Herren Kristus mena med bönen: Helgat varde ditt namn? Vi förstår visserligen vad Luther säger, att ”Guds namn är i sig själv heligt, men vi ber i denna bön, att det ävenhållas heligt hos oss”.


Men hur sker det? Även om detta får vi ett huvudbegrepp i Luthers korta men omfattande förklaring: ”När Guds ord lärs rent och klart och vi lever därefter heligt, såsom Guds barn. Men den som lever och lär annorlunda än Guds ord lär, han ohelgar ibland oss Guds namn.” Vad detta betyder - att Guds ord lärs rent och klart och att vi lever heligt, som det anstår Guds barn, och hur Guds namn därigenom helgas och genom motsatt förhållande ohelgas, det är just vad som närmare borde undersökas.


Till denna undersökning hör nu först och främst att tänka på vad Guds namn vill säga. Vad är Guds namn? Guds namn är allt, som säger oss, vad Gud är med alla hans gudomliga egenskaper och fullkomligheter. Men hur skulle vi kunna glömma att särskilt komma ihåg det namn, som är över alla namn, som för syndare är ljuvligare än alla namn, som någonsin kan nämnas i himmelen och på jorden! Hur skulle vi kunna glömma det namn, med vilket Gud har benämnt sig i sin Son – det trösterika frälsarenamnet Jesus! Allt som kan göra en syndare salig har Gud inlagt i namnet Jesus. Detta korta namn är ett helt evangelium. Syndares frälsning är dess betydelse.


Men nu märker vi, att när vi betraktar Guds namn så väl som andra heliga Guds ord, börjar Gud själv att framstå för våra själar som förklarad, stor, härlig, helig och nådig, allt efter de namn och den beskrivning på honom som vi ser i Guds ord. När vi tänker på allt detta, förstår vi att till att helga Guds namn hör allt som gör att Gud blir förhärligad och rätt känd, ärad och älskad av oss. Allt däremot, som bidrar till att förvända begreppet om Gud eller förringa vördnaden för honom och hans ord, hans verk och hans sak på jorden, heter att ohelga hans namn.


O Jesus, hur ljuvt är ditt namn!

Det talar om nåd och förskoning;

det är nu min fridsälla hamn,

mitt fäste, min eviga boning.

Tillkomme ditt rike. Matt. 6:10.


Vad denna bön egentligen innebär, är visserligen lätt att förstå. Vi har i hela Bibeln beskrivningar på Guds rike, himmelriket, nådens rike på jorden, där Herren är konung. Men för att något bättre kunna se denna Guds härlighet och uppväcka våra hjärtan till lov och pris och till bön för Guds rike, så låt oss påminna varandra, hur det förut stod till med människan, medan hon ännu var under mörkrets välde och hur det sedan ser ut, när Guds rike kommer till oss.

Vilken tröst är det inte för oss, när vi med bekymmer ser våra närmaste stå under mörkrets välde, att få tala om dem med vår allsmäktige och trofaste Frälsare! Och när du i städer och byar ser en allmän ogudaktighet gripa omkring sig, ser massor av odödliga människosjälar i synd och ohejdat lättsinne låta sig styras av denna världen levnadssätt och av dess furste, vilken tröst att då få fly till den mäktige i Israel och be: Tillkomme ditt rike!


Och slutligen, när vi ser ut över hela jorden och ännu finner så stora svarta fläckar på missionskartan, hur gripande är det inte att då höra Herren säga: ”Skörden är mycken, men arbetarna är få. Be fördenskull skördens Herre, att han sänder ut arbetare till sin skörd!”


De som står i verklig förening med Frälsaren, får känna sig som ”delägare” i hans rike – som de också, i enlighet med Kristi egna ord, i verkligheten är (Luk.22:29; Joh.17:20-22). De känner en stark iver för Guds rikes framgång och själars frälsning.

Vi är i denna värld såsom i ett fiendeland, främlingar och gäster likt våra fäder, ja, vi är såsom i Babel. Då måste vi ju tänka på Jerusalem, vår konungs stad, Guds eget rike.


Må vi då alla vara uppfyllda med bönen: Tillkomme ditt rike! – så att vi flitigt ber för oss själva och för våra närmaste och för väckelserna inom vårt land, att Gud må föröka och leda dem i all sanning – ja, låt oss be för hela Kristi rike på jorden!

Tillkomme ditt rike, o Herre vår Gud,

tillkomme ditt rike på jorden!

Sänd ut dina vittnen med frälsningens bud,

sänd ut dem till södern och norden

att kalla och bjuda all världen!


Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.Matt. 6:10.


När vi i den näst föregående bönen ber om Guds rikes tillkomst – ordagrant konungarike – så ser vi i dessa två böner ett påtagligt inre sammanhang. Det är ju villkoret för en kungs regerande, att hans vilja sker och att hans bud efterföljs. Detta är viktigt att ge akt på, om vi vill rätt uppfatta Herrens Kristi egen mening, då han lärde oss att be så.


Herren tillägger: såsom i himmelen, så ock på jorden. Se där ”hans herradöme” (Ps.103:22)! Nu kan vi föreställa oss, hur Guds vilja sker i himmelen, hur Guds vilja på det mest fullkomliga, lydiga och villiga sätt utförs av hans änglahärar, dessa hans tjänare, som utför hans befallningar. David säger: ”Lova Herren, ni alla hans härskaror, ni hans tjänare, som uträttar hans vilja” (Ps.103:21).

Alla troende skall vara Guds verktyg, hans änglar på jorden, inte bara till hans rikes utbredande utan i allt där han uttryckt sin vilja. Han vill regera såsom konung, först över vår inre människa och sedan över allt vad vi gör, som hans heliga bud visar.


När vi ser denna tredje bön i detta sammanhang, blir dess mening tydlig, nämligen att vi här skall be Gud om den nåden att i allt kunna göra hans vilja. Hans konungsliga vilja utförs ögonblickligen på minsta vink i himmelen, och vi borde lika ovillkorligt och villigt vara hans viljas verktyg här på jorden. Vi ber, att han må upplysa vårt förstånd, så att vi rätt kan fatta, vad som är hans goda, behagliga och fullkomliga vilja. Vi ber också att han må uppfylla våra hjärtan med kärlek, glädje och kraft, så att vi kan utföra vad vi förstått vara hans vilja. Till sist får vi be, att i alla de händelser, där varken vårt förstånd eller vår vilja räcker till, Gud själv må med sin makt genomföra sin vilja med oss och alla människor.


Om allt detta skulle vi be i denna bön!

Lär oss be rätt de orden:

ske din vilja här på jorden,

såsom den i himlen sker!

Vårt dagliga bröd giv oss i dag. Matt. 6:11.


Vi vill först tala till dem som är i bekymmer och frestelser i fråga om det dagliga brödet.


Har ni någonsin tänkt på, vad det innebär, att Herren Kristus själv lärde oss att be om dagligt bröd, lärde oss att i alla jordiska bekymmer vända oss till den himmelske Fadern och be? Förhållandet är, att det inte finns någon starkare försäkran om att Herren vill ge mig något, än när han själv sagt till mig att be om det.

Med detta har han för det första sagt mig, att jag för att få detta skall vara beroende av hans givande och att det inte står i min makt att själv skaffa mig det. För det andra har han därmed visat mig vägen och sättet för att få mitt dagliga bröd, så att jag inte mer behöver lida av ovisshet om vad jag skall göra. Därför har han lärt oss att be och säga: Giv, Fader, giv oss vårt bröd!


Men nu vill vi nämna det tredje som vi kan lära av att Herren sagt till oss att be. Det ligger ett grymt gäckeri i att först säga till någon: Be om det och det av mig, och sedan, när denne gör, som han blivit lärd och ber om detta, det ändå inte ges honom. Den som förstår det grymma gäckeri som ligger i detta skall väl knappast kunna vara så grov i sin otro, att han skulle antaga något sådant om vår Herre Gud.

Just den omständigheten, att han själv lärt mig be om det som jag nu behöver ger mig den starkaste försäkran, att han också skall ge mig det. Den som förstår det bindande i detta skall hellre tvingas förneka hela Guds väsen än tvivla på Guds bönhörelse i en sådan situation.


Här måste jag komma till denna slutsats: Om det är sant som står skrivet om Gud, om Guds ord inte är uppdiktat och om alla heliga människor under alla världsåldrar inte är bedragna eller lögnare, vill jag våga tro på Herren, även när det ser som mörkast ut. Min tro skall stå eller falla med hela Bibelns sanning och alla vittnesbörd om Guds väsen, vittnesbörd från både allmakts- och nåderiket.

Gå och tala om för Jesus

allt, vad som dig trycker här,

tala om din nöd, din smärta,

säg, hur ond och död du är!

Allt, vad du för ingen annan

uppenbara vill och kan,

trygg till honom kan du säga

ingen dig förstår som han.

Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro! Matt. 6:12.


I de tre första bönerna, där vi säger ditt, din ser vi på Gud, hans namn och vilja. I de tre sista bönerna, där vi säger vår, vårt, oss, ser vi på våra egna själars väl och frälsning. Och i den mellanliggande bönen, den fjärde, har Herren velat, att vi skulle i förbigående kasta alla jordiska bekymmer på honom, för att vi skulle få mer tid för de andliga omsorgerna.


Liksom den första bönens ämne, Guds namn och ord och dess helighållande, är det första villkoret för att Guds rike skall komma och Guds vilja ske, så är också syndernas förlåtelse villkoret för och själva livet i vår inre människa. Utan detta är det inte värt att be mot frestelser eller något ont.


Ja, bönen ”Förlåt oss våra skulder” är den nya människans hjärtearbete, varigenom alla övriga krafter i henne sätts i rörelse. Då hjärtat i kroppen stannar och inte längre driver blodet genom ådrorna, då flyr själen. Så är det också, när denna bön upphör, då man inte mer längtar efter förlåtelse, inte mera behöver komma till nådastolen – då är det slut med nådelivet, då flyr Guds Ande.


Låt oss nu se på tillägget: Såsom ock vi förlåta. Vi behöver inte vara i ovisshet om meningen med detta tillägg, då vi ju ser, hur Herren själv förklarade det: ”Ty om ni förlåter människorna deras försyndelser, så skall ock er himmelske Fader förlåta er; men om ni inte förlåter människorna, så skall ej heller er Fader förlåta era försyndelser” (Matt.6:14, 15).


I kapitel 18 i samma evangelium framställer Herren en särskild liknelse för att inskärpa detta förhållande. Han talar om en tjänare, som var skyldig tio tusen pund och fick allt efterskänkt, men sedan till den yttersta skärven utkrävde sin medtjänares skuld på hundra penningar. På grund av denna obarmhärtighet återföll han under sin egen stora skuld, som nu skulle betalas till yttersta skärven.


Av allt detta förstår vi väl Herrens allvarliga mening med orden: Såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.

Kom, broder, räck mig här din hand

till vänskap och försoning.

När mänskor knyta fridens band,

blir fröjd i änglars boning.

Som vi varann förlåta här,

så varder oss förlåtet där.

Och inled oss icke i frestelse. Matt. 6:13.


Detta är den andra viktiga angelägenheten, då vi ser på vårt eget nådeliv. Den första nöden är syndens skuld, genom vilken vi fruktar för Guds onåd och ber: Förlåt oss våra skulder! Den andra nöden består i det ondas makt över oss eller faran för att djävulen, världen och vårt eget kött ska förföra oss till synd och avvikelser från Herren, så att vi på nytt kan förlora allt som vi genom nåden vunnit.

Därför är det nödvändigt att ropa och be till den allsmäktige Guden: Inled oss icke i frestelse – förlåt oss våra skulder och inled oss icke i frestelse! Vi behöver detta för vårt liv och vår salighet. Och det är ett så betydelsefullt sammanhang mellan dessa båda böner, så att om du inte äger ett sådant sinne som av sig självt har just samma tvåfaldiga omsorg, som uttrycks i dessa böner, så står det sannerligen inte väl till med dig.

Märk därför: har jag på ett rätt sätt bedit: Förlåt oss våra skulder, och verkligen fått den trösten, att allt är mig förlåtet, att Gud nu är nöjd med mig för sin älskade Sons skull, så är det också nödvändigt, att det blir mitt hjärtas första och innerligaste omsorg att inte på nytt synda mot min nådige Fader. Då börjar mitt hjärta be: Inled oss icke i frestelse! Hjälp mig, o Gud, att jag inte på nytt syndar mot dig!


Den som endast vill undkomma syndens straff och inte har något bekymmer om att undkomma själva synden, har i detta tillräckligt bevis på en falsk ande. Ja, hos alla redliga människor brukar det till och med vara mer omsorg om att slippa själva synden än om att få förlåtelse. Detta kan ibland leda till en avväg bland väckta människor, så att de i hjärtat ber den sjätte bönen före den femte. Detta är nu inte rätt, men av denna allmänt kända benägenhet hos alla redliga människor, får vi ändå ett desto starkare bevis på vilken falsk, sömnig och köttslig ande det bor hos dem, som alls inte bekymrar sig om att bli fria från synden.


Må var och en uppriktigt pröva sig inför Guds ansikte, om han verkligen fruktar för frestelsen och vill undkomma synden!


Herre, uppehåll mig väl,

fräls från fallets snara;

trösta i all nöd min själ

och i nåd bevara.

Hjälp min fot att gå din stig,

från din väg ej vika,

stilla, ödmjukt följa dig,

ej i trohet svika.

Utan fräls oss ifrån ondo. Matt. 6:13.

För att förstå, vad Herren Kristus här menar med ordet ondo eller det onda, måste man först komma ihåg, att denna sjunde bön har ett sådant sammanhang med den sjätte, så att den knappast kan betraktas som en särskild bön. Den utgör egentligen endast senare delen av den föregående.

Detta sammanhang märker vi bäst i ordställningen, nämligen i det sammanbindande ordet utan, då det heter: Inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo. Var och en vet, att ordet ”utan” har en sådan betydelse, att på detta ställe frälsningen ifrån ondo skall utgöra motsatsen till att inledas i frestelse.


För det andra bör man veta, att det ordet ”ondo” efter grundtexten lika riktigt kan heta den onde som det onda. Och då djävulen är alla frestelsers ursprung och upphov, så tycks det ligga följande mening i hela sammanställningen av dessa böner: Inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån djävulen och allt det onda som han vill föra oss in i.


En gudfruktig människa har lärt sig misstro sitt eget illfundiga hjärta och har erfarit fiendens stora list och tjusningsförmåga. När hon nu även är rädd för sådant ont som hon ännu inte klart ser samt känner och fruktar för djävulens listiga angrepp och sitt hjärtas falskhet, så har hon här den trösterika utvägen att fly till den allseende och trofaste Guden med den bönen, att han må vaka över henne och avvända allt ont.


En sådan bön uttrycker vi lättast med det obestämda ordet ”ondo” eller det onda. Fräls oss, du trofaste, mäktige Gud, ifrån allt ont, även det vi inte förstår! Du som ser alla dolda nät och snaror av djävulen, världen och vårt eget hjärta, och som har befallt oss att i all nöd åkalla dig, fräls oss du!

Vilken outsäglig tröst att då få kasta hela bekymret på den trofaste Herren, som själv lärt oss att be: Fräls oss ifrån ondo.


Snarorna ligga här nere på marken;

giv att jag aldrig må fastna i dem

men över snarorna hasta mot arken,

Herre, ditt sköte, mitt fridsälla hem!

Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen. Matt. 6:13.


”Har vi väl några grunder för en verklig visshet om bönhörelse?” kanske någon frågar. Den frågan är mycket viktig.

Den första och viktigaste grunden är, att det är Herren Gud själv som tillsagt oss, att vi skall åkalla honom i nöden och försäkrat oss: Jag vill hjälpa dig, och du skall prisa mig. Om Gud aldrig hade sagt något om bön, så hade vi aldrig i tiden kunnat veta, om han verkligen ville höra oss eller inte, utan vi hade blivit i en evig ovisshet. Nu behöver vi inte vara ovissa. Det är Guds egen befallning, att vi skall fly till honom och Guds egen försäkran, att han vill höra oss.

Men den andra grunden för vår visshet om bönhörelse säger oss, att han också kan göra allting. Denna är uttryckt i de kraftiga slutorden av Fader vår: Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Dessa ord skall inte bara vara en lovsång till Gud utan också en mäktig tröst för oss, nämligen att vår Fader är en mäktig Herre och konung, som med mycken lätthet kan göra allt vad vi ber, även när det skulle synas oss omöjligt.


Ty riket är ditt, dvs. du är en allsmäktig och enväldig konung över alla dina skapade verk. Du kan befalla över alla krafter, både i naturen och i andarnas riken. Och därför kan du bota allting och ge allting, som är nödvändigt för vår salighet.

Makten är din, dvs. du kan också själv utföra allt vad du vill. Även då du befallt oss något, måste du själv ge oss kraften till det, och därför måste vi få begära allt av dig.

Och härligheten eller äran är din, dvs. du skall i evighet ha lov och pris för allt. Därför måste du, Herre, också göra stora och härliga ting. Vi arma människor gäller inte mycket, men äran är din, o Herre! För din äras förhärligande, ge oss vad vi behöver! Vem tackar dig i dödsriket? Fräls oss därför till ditt himmelska rike!

Ty såsom ditt rike och din makt, så skall också din ära vara, nämligen i evighet. Ja, även här ser vi, att om endast våra ögon vore öppna, så skulle vi ha stor tröst och kunna säga: Kan något vara omöjligt för Gud, den allsmäktige skaparen?

Herren, vår salighets Gud, må vi prisa och tjäna;

kraften är hans och all vishet och ära allena.

Pris ske hans namn,

att han oss vill i sin famn

alla med Kristus förena!

Detta häfte kan beställas gratis hos:

Luthersk Litteratur-Mission, Box 39, 911 21 Vännäs

info@llm.nu

1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla