• LLM

Katekesen utläggning av Rosenius

Första budet

Tala till Israels barns menighet och säg till dem: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig (3 Mos.19:2).

Till lagen hör allt Guds ord som lär vad vi skall vara och göra, allt Guds ord som kräver något av oss – det gäller både inre egenskaper och yttre gärningar. Guds lag kräver hela människan, även det innersta i hennes natur, hennes hjärta, tankar och begär. Därför säger inte budorden: Din hand, din fot, din tunga skall göra eller låta bli det eller det. De säger: Du, du! – de talar till hela människan. Tag t.ex. det första budet! Hur kräver inte det hela vårt hjärta, hela vår själ, hela vårt förstånd och all vår kraft.

Vad innebär det att frukta och älska Gud över allting och sätta all tro och lit till honom?

Att frukta Gud över allting, det är att du inte i hjärtat är säker, hård och liknöjd, då det gäller Gud och din själ. Det innebär också att du fruktar honom så, att du hellre lider allt, ja, även döden, hellre än att du syndar mot din Gud. Du vakar och strider mot synden och det med allvar, med iver och kraft och gör det alltid. Inte så att du den ena gången vakar, ber och strider och den andra gången lättsinnigt följer frestelsen.

Att älska Gud över allting är att du med den allra största lust och glädje umgås med honom. Du får inte vara liknöjd, inte trög och håglös, då det gäller bönen och Guds ord. Framför allt annat skall du ha honom i dina tankar, helst tala om honom och av kärlek göra allt vad han befaller och gärna lida allt vad han sänder i din väg. Allt detta gör man för den man älskar av hela sitt hjärta.

Att sätta all tro och lit till honom fordrar en sann tro och förtröstan på honom. Det förbjuder all förtröstan på sig själv och allt skapat, förbjuder all självsäkerhet och egenkärlek, all misströstan, otrossorg och tvivel. Pröva dig inför alla buden, och du skall få se att de inte kräver en och annan gärning, inte en och annan lem, inte bara foten, handen eller tungan, utan hela människan. Kristus förklarar i Matt.5 att den som vredgas på sin nästa är för Gud en mördare, och den som ser på en kvinna med lystna ögon är för Gud en äktenskapsbrytare.

Av detta finner vi att Guds lag inte bara kräver gärningar. Den säger hur vi skall handla men också och framför allt hur vi skall vara. Med ett ord: Den kräver vårt inre, ett gott inre tillstånd och goda inre egenskaper. Det Guds ord som handlar om vårt hjärtelag, vår karaktär, hör också till lagen. Då jag straffas för liknöjdhet, hårdhet, lättsinne, högmod, egenkärlek, tröghet till Ordet och bönen m.m., straffas jag av lagen.

Men inte nog med detta. Gud kräver först och främst vårt inre, hjärtat, lusten och viljan till det goda. Även om jag till det yttre lever gudfruktigt, avhåller mig från allt ont och gör mycket gott men har olust till det goda och hyser orena tankar och syndiga begär, så är jag redan dömd och inför Gud jämställd med dem som fräckt och grovt utövar samma synder i gärning. Det är omöjligt att jag i detta mitt tillstånd kan göra en enda gärning som inför Gud är god, då jag av tvång och på grund av lagens hot och löften gör det goda.

Gud är helig, och hans lag är inget annat än Guds helighet, Guds natur och vilja uttryckt i ord. Sådan han själv är, vill han också att vi skall vara. Det han älskar skall vi älska, det han hatar skall vi hata. Han kan inte vara nöjd med att vi hatar och föraktar det han älskar eller att vi älskar det han hatar. Lika litet som han själv kan förlika sig med och umgås med synden och djävulen, lika litet kan han tåla att vi gör det.

Med detta följer att han ställer sig själv som exempel för oss och kräver, att vi skall vara heliga och fullkomliga som han själv. Han säger: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig. Och Kristus säger: Var alltså fullkomliga, också ni, liksom er himmelske Fader är fullkomlig (Matt.5:48). Stackars de dårar som säger: ”Gud kan inte fordra mer av oss än vi förmår.” Det stämmer dåligt med dessa hans ord. Om Gud inte krävde mer av oss än vi fallna syndare kunde göra, så skulle inte var mun bli tillstoppad och hela världen stå med skuld inför Gud (Rom.3:19). Till vad nytta dog då Kristus för oss?

Andra budet

Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn (2 Mos. 20:7)

Går vi till frågan hur Guds namn missbrukas ibland oss, kommer vi in på så märkliga förhållanden att man kan bli både förvånad och förskräckt. Vi vill nu endast se på det allmänna, tanklösa missbruket av Guds namn, att lättsinnigt ta Guds namn på tungan. Man menar inget ont med det, och man vet knappt varför man använder de stora heliga namnen Gud och Jesus Kristus, antingen till meningslösa fyllnadsord i sitt tal eller till uttryck för tillfälliga känslor eller sinnesrörelser. Ändå finns det knappt någon av världens alla synder som uppenbarar så märkliga förhållanden som denna. Lägg märke till att denna synd inte alls än ansedd som synd. Ge vidare akt på vad den genom sin egenart uppenbarar om en människas sinnelag men också om satans djuphet och makt och hans regering över de oomvända människorna.

Det finns inget bud i Guds lag som människor i allmänhet anser så betydelselöst som just detta bud. Det är oviktigt och lätt som en fjäder. Talar man om missbruk av Guds namn som en svår synd, anses man nästan som mindre vetande. Herren Gud tänker annorlunda. Han har inte bara satt detta bud näst efter det första utan också hotat: Herren skall inte låta den bli ostraffad, som missbrukar hans namn (2 Mos.20:7).

Tänk allvarligt efter vad avslöjar den människa som har till vana att lättsinnigt och utan någon mening använda Guds namn? Vad visar detta om den människans sinnelag? Det uppenbarar inte bara en syndig natur utan något så förskräckligt som förakt för Gud, ja, rent av den härskande ogudaktighet som hör till helvetet. De allra svåraste syndafall avslöjar inte så mycket om ett ogudaktigt sinnelag som enbart den vanan att lättsinnigt ta Gud namn på tungan. Det grövsta syndafall är inte i sig självt ett tillräckligt bevis på ett ogudaktigt sinnelag, men det är däremot vanan att missbrukar Guds namn.

Vi påstår inte att den motsatta vanan, att aldrig missbruka Guds namn, bevisar att sinnelaget är gudfruktigt. Den goda vanan kan vara verkad av lagen och bero på uppfostran. Men förakt för ett Guds bud och en fritt utövad synd är alltid bevis på ogudaktighet. Genom den naturliga människans förhållande till det andra budet uppenbaras hurdan hennes gudsfruktan är. Om hon kan missbruka Guds namn betyder Gud ingenting för henne, hans ord och namn är som ett intet. Det fjärde budet betraktas som viktigt, eftersom man gärna vill bli hedrad av barn och tjänare. Det femte budet anses viktigt, eftersom det är något förskräckligt att dräpa eller bli dräpt. De sjätte, sjunde och åttonde buden anses som viktiga av liknande orsaker. Men Gud, Guds namn, vad Gud förbjuder eller befaller, vad betyder det! Sådan är världens gudsfruktan.

Den gamle ormen, som förleder hela världen, vet hur viktigt det är för hans rike att människor missbrukar Guds namn. Ett kraftigare medel kunde han inte hitta på för att försvaga Herrens vapen och avtrubba människors sinnen. Bara människor blir vana vid att missbruka Guds namn och att dagligen höra det missbrukas, kommer detta heliga namn och Guds heliga ord inte att påverka deras sinnen.

Utan tvivel har djävulen lyckats med denna sin plan. Det är orsaken till att de som annars inte bekänner Gud eller hör hans ord är så flitiga till att missbruka hans namn. Andra synder innebär naturliga frestelser för människor, t.ex. vrede, otukt, stöld och lögn. Men vilka är de naturliga anledningarna till Guds namns missbruk? Vilka lidelser tillfredsställer denna synd? Vad kan vara orsaken till att de oomvända är så flitiga till att missbruka Guds namn och därmed trotsa hans bud och hotelser? Tänk efter! Jo, det vet han som heter världens furste. Han har sin djupa plan och sin beräkning med detta. Alla kristna, som ser denna satans djuphet, borde med iver varna för denna förhärdande synd. Alla föräldrar och lärare borde med sträng uppmärksamhet vaka över sina barn och varna dem för Guds namns missbruk som för djävulen och helvetet.

Tredje budet

Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den(2 Mos.20:8).

Herren Gud lägger särskild vikt vid att vi helgar vilodagen. Det visar han tydligt då han inte endast uppmanar oss att helga den utan befaller oss att i förväg tänka på detta. En mindre viktig sak kan vi göra utan att först ha planerat för den. Men att tänka på sabbaten för att helga den betyder att vi i förväg skall ordna våra jordiska angelägenheter så, att vi om möjligt kan ha sabbaten ostörd för dess rätta bruk. Många går miste om sabbatens välsignelser, bara därför att de inte i förväg tänker på att befria den dagen från sådana göromål och besök som hindrar dess helgande. Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den!

Hur blir då sabbaten helgad, och hur blir den ohelgad? Vår lärofader Luther svarar kort och träffande: ”Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte föraktar predikan och Guds ord utan håller det heligt, gärna hör och lär oss det.” Detta är sabbatsbudet i Nya testamentets anda. Har vi bara ett sådant sinnelag, som älskar Guds ord, så skall vi säkert helga vilodagen på rätt sätt.

Det är svårt att ge föreskrifter för varje särskilt fall och för alla omständigheter. Sabbaten blir inte helgad genom den bästa andakt och de vackraste gärningar, om dessa inte har sitt ursprung i gudsfruktan och kärlek till Gud och hans ord. Utan denna kärlek och gudsfruktanär det för Gud inget annat än hyckleri. Om gudsfruktans och kärlekens Ande bor i ditt hjärta, så skall han för varje särskilt fall säga dig, vad du bör göra eller avstå ifrån i avseende på den yttre gärningen. Huvudsaken är att vi så fruktar och älskar Gud, att vi inte föraktar predikan och Gus ord, utan håller det heligt, gärna hör och lär oss det.

Tredje budet förbjuder ett andefattigt och ogudaktigt sinnelag, som föraktar Guds heliga ord, så att inte hans heliga dag blir helgad. Kastar vi en blick utöver världen, stöter vi på sådana förhållanden, att man måste känna avsky och fasa. Lägg märke till de första orden i Skriften om sabbatens instiftande: Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den. (1 Mos.2:3). Den sjunde dagen är alltså en välsignad dag, då Gud vill möta människan på ett särskilt sätt och ge henne sin välsignelse. Det är en välsignelse av sådant slag, att den skall sluta i saligheten. Endast de saliga skarorna inför Guds tron kan på rätt sätt prisa den. Det står vidare, att Gud helgade den dagen: den skall vara en helig dag; avskild för heliga och himmelska ting. Tänk, så förskräckligt att denna dag för den otroende hopen blivit till en förbannelse och den oheligaste av alla dagar!

Arbetsdagarna kan kallas heliga i jämförelse med vilodagen, om vi tänker på hur världen använder den. De flesta av världens barn gör under veckans andra dagar helt och vackert det kallelsen fordrar. Men på sabbaten skall man sköta sina nöjen. Då måste man ha vad hjärtat begär, nämligen synden och köttets tillfredsställelse: den ene i grova laster, frosseri och dryckenskap, spel och dans och nattliga utsvävningar, den andre på ett finare sätt i lättja och tidsfördriv, med meningslöst tal, skämt och lättsinnigt sällskap, spex och lekar. Därjämte blir det som på andra dagar är oskyldigt, såsom jordiskt arbete och världsliga studier, på Herrens dag uppenbar synd. När man ser hur det i allmänhet går till, förstår man sanningen av talesättet att söndagen är en syndens dag.

Att sabbaten blir till ,en förbannelse, det sker även på ett finare, mer andligt sätt. Det sker hos dem so till det yttre håller sabbaten med regelbundna kyrkobesök och Ordets läsning, men utan lydnad och helig fruktan för den Herre som talar till dem i Ordet. De drar över sig sådan förbannelse av sitt hörande, att det hade varit bättre för dem att endast utföra jordiskt arbete på den dagen. Ju mer en människa vänjer sig vid att till ingen nytta höra Guds ord, desto mer förslöas och förhärdas hon. Vill hon inte genast vara uppriktig inför Herren, lyda och följa hans ord, blir hon endast mer förhärdad av att höra det. På detta sätt blir den dag som Herren välsignat till en förbannelse för det obotfärdiga och falska hjärtat.

Fjärde budet

Hedra din fader och din moder… för att det skall gå dig väl och du skall leva länge på jorden (Ef.6:2-3)

Jordisk lycka kan vara en följd av att det fjärde budet efterlevs, likaväl som att jordisk olycka, oro och ängslan, ja, för tidig död kan vara en följd av olydnad mot detta bud. Om var och en vill härska och genomdriva sin egen vilja, blir följden bara ofri och oro, stridigheter och gräl och inbördes fiendskap. Tänk vilken olycka, då alla vill bestämma och inge n vill lyda! Tänk, då barn och underlydande reser sig upp mot föräldrar och arbetsgivare, vilket elände, vilka strider och slagsmål, vilket split, vilken oenighet och förödelse! Och vilken olycka för ett land, då upprorsandan reser sig mot överheten, och den ene vill röja den andre ur vägen! Men vilken välsignelse, vilken trevnad och frid, då var och en gör sin plikt på den plats där Gud har ställt honom! Nog kan lycka och välsignelse vara en naturlig följd av att fjärde budet efterlevs.

Men ser du inte mer än yttre orsaker, så är du blindare än en hedning. Här lever ändå en Gud ibland oss, som så noga känner och har sådan omsorg om sina skapade varelser, att inte en fågel faller till marken utan att han vill det. Har denne Gud gett oss ett bestämt bud med ett löfte som motsvaras av en hotelse, då är det inte bara naturliga orsaker. Nej, här finner vi ett Guds beslut och en Guds dom. Jordisk välsignelse skall följa den som hedrar far och mor. Och tvärtom skall jordisk olycka följa den som överträder detta bud. Lägg märke till människors öden, så skall du finna en undrlig, hemlighetsfull regering, en hand som i hemlighet styr människors öden. Jordisk lycka kan vara beroende av naturliga anlag, och då ser man inte något underligt i det, men även sådant är bestämt av Gud.

Då en mindre begåvad människa, som utan naturlig förmåga att slå sig fram här i världen bara genom en Guds välsignelse blivit särskilt lycklig, då kan man i regel spåra sambandet med fjärde budet. Kraftfulla naturer, med största begåvning och förmåga att ta sig fram, kan däremot förföljas av olycka och motgång. Allt deras goda smälter samman, och man vet inte varför. Här anar man något och börjar tala om Guds välsignelse och förbannelse. Ofta är det sedan för människor uppenbart, att den djupaste orsaken till dessa skilda öden är att söka i olika inställning till fjärde budet. Man finner här uppfyllelsen av Guds löfte och den dom som bundit vårt jordiska goda vid vårt förhållande till föräldrarna. En upplyst lärare har yttrat: ”Stilla och utan buller men mäktigt och underbart går genom människornas öden ett obegripligt något. Ofta syns det försvinna. Men plötsligt lyser det åter upp. Det är inte mänskligt, det är något övernaturligt – det är föräldrarnas välsignelse.”

Det är skrämmande, hur Skriftens ord inte sällan går i uppfyllelse på ett bokstavligt sätt. Den som smädar sin fader och sin moder, hans öga skall korparna vid bäcken hacka ut, och örnens ungar skall äta upp det (Ord 30:17). Så har det gått den uppstudsige och olydige, som kom under krigslagarna och slutade sitt liv på slagfältet, eller den som genom förhärdad ondska slutade på avrättsplatsen. Ty det går ofta som Luther säger: ”Det barn som inte vill höra godhjärtade föräldrar och lärare skall en gång få höra bödeln tilltala honom på avrättsplatsen. ” Den som inte vill ta råd av föräldrar och lärare och andra erfarna rådgivare, den skall den allsmäktige Guden styra på ena eller andra sättet. Gud har makten. Men Gud har som målsmän över oss satt föräldrar, lärare och överhet. Dem skall vi lyda. Vill vi inte lyda Gud genom hans tjänare, skall den hårda nöden lära oss det. Det får behaga oss eller inte, men Guds ord kommer att gå i uppfyllelse.

Bevisar du vördnad och lydnad mot dem som Gud satt att regera över dig, så skall han rikligen löna dig med allt gott. Om inte, skall han finna dig och sända över dig olyckor, död och förbannelse. ”Kan du så alldeles förakta Guds ord och bud, som om en narr hade talat det, låt oss då se om du är den som kan undvara Gus godhet. Det är för dig bättre att ha en nådig Gud med frid och välsignelse än att möta hans onåd och förbannelse.” (Luther)

Femte budet

Du skall inte dräpa (2 Mos.20:13).

Av Kristi tolkning av det femte budet i Matt.5 finner vi att Guds blick och tankar är åtskilligt djupare än våra. Den store Skaparen och andarnas Fader ser vad som rör sig i vår ande, i vårt hjärta och i våra innersta tankar. Med detta att inte dräpa menar han mycket mer än att beröva en människa livet. Han ser inte bara på din hand utan på dig, på hela din varelse, ditt hjärta, dina sinnesrörelser, din tunga, din blick, din hemligaste mening, ja, på din kärlek eller kärlekslöshet. Han säger nämligen: Du skall inte dräpa och menar då hela människan och inte bara en bestämd lem. Om jag säger: Du skall inte göra det eller det, så talar jag ju inte till handen utan till hela personen. Om jag än sade: Din hand skall inte göra det, talade jag ju ändå inte till handen utan till dig själv, till din själ, ditt förstånd och din vilja, som befaller över handen. Handen är bara en tjänare under själen, förståndet och viljan.

Så förstår vi att Gud ser på den inre människan. Då han säger: Du skall inte dräpa vill han med det ha sagt, att du med allt vad du är och gör inte skall dräpa. Det gör detsamma, om det är med handen, tungan, hjärtat eller det du gör med tecken och gester, med ondskefulla ögonkast eller med öron som inte vill höra. Allt sådant kallas att dräpa, ty ditt hjärta och sinne är sådant att du för Gud är en mördare.

Vad förbjuder Gud i femte budet? Först syftar han på själva gärningen, att dräpa. Ingen människa, som individ, har rättighet att förkorta en annans liv. Om däremot myndigheterna till livet straffar förbrytare, så är detta ingen människas gärning utan Guds. Han har i si n lag gett myndigheterna makt att döma till döden, och de bär inte svärdet för syns skull. De är Gus tjänare, och genom dem skall vedergällningen och vreden drabba dem som gör det onda (Rom.13:4)

Herren Gud förbjuder även det hemligaste uppsåt att dräpa, såsom hjärtats vrede, som vanligen inte kan döljas utan yttrar sig i en mörk uppsyn eller i gester och hårda ord. Kort sagt: Allt vad någonsin ett ont, hatfullt, avundsjukt, hämndlystet och kärlekslöst hjärta tänker, talar och gör mot sin nästa, det är synd mot femte budet. Det räknar Gud som dråp.

En far t.ex. straffar i ohämmad vrede sitt barn. Han är onekligen rätt person att uppfostra. Men här är fråga om en person som inte gör det av kärlek utan i vrede, i ett uppretat sinnelag och i raseri. När han tillfredsställer sin ondska, tänker han inte på den skada hans barn kan ta till kropp och själ. Är inte en sådan far sitt barns mördare?

En mor utgjuter tidigt och sent sitt hjärtas ilska på sitt barn med bannor för smått och stort. Hon besinnar inte hur detta fräter på barnets både andliga och kroppsliga livskrafter. Vad är en sådan mor inför Gud, när hon regeras av sin ondska? Hon är inget annat än sitt barns mördare.

En man far ut i vild, ohejdad vrede mot sin maka, vilken han på allt sätt skulle bevisa ömhet och ha överseende med. En ondskefull hustru plågar sin man med hårda, stickande ord och et kallt, kärlekslöst beteende. En girig och obarmhärtig företagare driver sina underlydande till arbete långt utöver deras kroppskrafter. Vad är nu allt sådant? För Gud är det inget annat än i verk och gärning påbörjat mord.

Till de gärningar med vilka vi rent av gör oss medskyldiga till att dräpa hör också att ta ifrån vår nästa hans försörjning eller att underlåta att hjälpa den nödställde. Skriften säger att den som berövar någon hans uppehälle, han dräper honom. Det säger oss att om du ser din nästa i nöd men sluter till ditt hjärta ifrån honom, då döms du till medhjälp för dråp. Om alla gjorde på samma sätt som du, så blev ju den nödställde verkligen dräpt. Du har varit med om att dräpa, lika säkert som om du sett din nästa duka under i eld eller vatten utan att hjälpa honom.

Sjätte budet

Du skall inte begå äktenskapsbrott (2 Mos.20:14)

Även detta bud har Herren Kristus själv förklarat. Vilken välsignelse är inte det! Honom måste vi trots allt höra, om vi vill bli saliga. Judarna hade gjort med det sjätte budet som de hade gjort med det femte. De såg bara på den grova gärningen, att bryta äktenskapet. Sjätte budet lyder egentligen: Du skall inte bryta äktenskapet. De frågade inte efter om hjärtat var fullt av otillåtna lidelser och begär – bara de inte praktiserade dem i verk och gärning. Herren Kristus kommer nu med denna höga förklaring: Var och en som ser på en kvinna med lystna ögon, han har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta (Matt.5:28).

I ljuset av denna gudomliga förklaring skall vi nu betrakta detta bud. Enligt Jesu tolkning har den en djup, andlig betydelse. Det räcker med en oren begärelse för att bryta detta bud. Det riktar sig mot alla den onda lidelsens yttringar, både inom och utom äktenskapet. Men varför står det då: Du skall inte bryta äktenskapet? Det ligger en djup lärdom i detta, och det går tillbaka till Guds ursprungliga tanke om människans liv och fortplantning. Han skapade människan till man och kvinna och fastställde äktenskapets heliga ordning, innan kvinnan var skapad. Grunden till sjätte budet ligger således i skapelsen, och vi finner den redan i bibelns första kapitel: tillman och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem. Gud sade till dem: Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden och lägg den under er (1 Mos.27-28). Det står vidare i andra kapitlet: Därför skall en man överge sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru och de skall bli ett kött (1 Mos.2:24).

Äktenskapet är ett heligt förbund, instiftat av gud själv vid skapelsen. Av detta förstår vi att Gud lägger stor vikt vid detta bud. Du kränker Guds högsta rättsordning, o du på något sätt bryter äktenskapet. Du bryter det heligaste och intimaste förbund som människor ingått på jorden. Du river sönder de heligaste band som Gud själv knutit. Du orenar och skändar det mest sårbara, renaste och käraste förhållande människor emellan. Som en niding griper du brottsligt in i guds rättsordning. Av lycka gör du olycka, av välsignelse förbannelse. Mänsklighetens välfärd för tid och evighet vilar ju i hög grad på äktenskapet.

Men gäller detta bara den som bryter sitt eget eller en annans äktenskap? Är sjätte budet bara för de gifta nej, enligt Guds ordning gäller det alla människor utan undantag. När Herren Gud skapade människan till man och kvinna, drog han också upp en helig skiljelinje mellan könen. Denna skiljelinje är en Guds ordning och därför lika helig och ofrånkomlig som själva äktenskapet. Den som överskrider denna skiljelinje i tankar, ord och gärningar bryter mot det sjätte budet. I denna mening säger den helige Guden också till alla ogifta: Du skall inte bryta äktenskapet. Att detta bud har denna utvidgade betydelse kan vi se av Kristi egen utläggning: Var och en som ser på en kvinna med lystna ögon, han har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.

Du anser dig kanske för rättfärdig inför detta bud, då du av rädsla för följderna inte omsatt dina begär i handling. Du har avhållit dig av fruktan för Guds dom och av rädsla för skam och vanära. Men då är du redan en äktenskapsbrytare i Guds ögon, du har redan begått äktenskapsbrott i ditt hjärta.

Någon vill mörda dig men gör det inte. Han är rädd för följderna. Skulle du tycka att han var bättre än en mördare, som fullbordat sin blodiga gärning? Nej, du skulle säga, och det med rätta, att din fiende var rädd om sitt eget huvud, men den djärve mördaren var djärv nog att fullborda gärningen. Det är hela skillnaden. I själ och hjärta är de lika onda. Så är det också här. Den skamlige äktenskapsbrytaren var inte så rädd som du för skam och vanära. Det är hela skillnaden mellan honom och dig, då du av fruktan avstått från att fullborda gärningen. Du har inför Gud i ditt hjärta begått äktenskapsbrott lika ofta som du haft begärelse till det. Så har Kristus förklarat detta bud.


Sjunde budet

Du skall inte stjäla (2 Mos.20:15)

Med stöld menas varje sätt att ta ifrån sin nästa hans egendom, om det sker i hemlighet eller helt öppet, om det sker med våld och list, under brottets skepnad eller under sken av lag och rätt. Att stjäla, att vara en tjuv, det anses vara så grovt och motbjudande, att de flesta människor avskyr det och menar att de är fria från denna synd. Kan man lyckas övertyga annars hederliga människor om brott mot de andra buden, så lyfter de ändå sitt huvud högt, då man kommer till det sjunde. Inför det är de i varje fall rättfärdiga. Inte har de stulit, inte räckt ut sin hand efter andras egendom. O, så förskräckligt att göra hederliga människor till tjuvar!

Om bara det är stöld att bryta upp lås och stjäla pengar, så vore de flesta rättfärdiga inför detta bud. Hur annorlunda är det inte i ljuset av Kristi utläggning. Vilken förkrossande upptäckt, om du av Kristi ord finner att också du är en tjuv! Du upptäcker då att inför Guds ögon är varje sätt att sko sig på nästans bekostnad en stöld. Det kan sek på många sätt, t.ex. genom en lyckad affär, genom att ta vad man kallar ett rövarpris för en vara, genom snatteri, genom försumlighet i arbetet, i verkstaden, på kontoret, i skogen, på lantbruket etc. Man skall finna att Luther ord är sanna: ”Ingen yrkesgren är så allmän i världen som stöld. Den är så vitt utbredd och allmän last men så litet uppmärksammad, att om man skulle hänga alla tjuvar, som inte vill kallas för det, skulle världen bli öde, och både bödlar och galgar fattas”.

Vi talar nu om stöld i verk och gärning, inte om att Gud ser dig som en tjuv, fast du ännu inte förminskat din nästas egendom med ett öre. Han ser hjärtats begär till det onda, även om du av rädsla och försiktighet avhåller dig från gärningen. Tänk på vad det innebär att varje sätt att förminska sin nästas egendom är att stjäla. Du stjäl inte bara då du plundrar kistor och fickor utan också när du på torget eller i varuhallen begär för mycket eller ger för litet för en vara – när du maskar och utför ett dåligt arbete men begär full betalning – när du är slarvig i hushållet och inte är mån om din arbetsgivares bästa – när din nästa är i penningknipa, och du tar för hög ränta på dina pengar. På så sätt kan du ta ifrån din nästa både hundra och tusen kronor mer och ändå gå fri, trots att andra varit i fängelse för mycket mindre, bara därför att de använt ett grövre sätt att stjäla.

Till varje bud hör inte bara ett förbud utan också en befallning. Så också med det sjunde budet. Du skall inte ta ifrån din nästa hans egendom utan tvärtom hjälpa honom att förbättra och behålla den. Gud inte bara förbjuder det onda utan fordrar också, att du gör det goda. Hans befallning är lika allvarligt menad som hans förbud. Har du inte lärt känna din synd genom vad detta bud förbjuder, så skall du om möjligt göra det genom att se vad du har underlåtit. Se då inte bar på det värde gärningen har för dig, utan på det värde Gud själv och hans befallning har för ditt hjärta.

Världen och förnuftet säger att du får handla fritt och efter eget tycke med det du har, om du inte tagit något ifrån din nästa. Men i Kristi rike gäller en annan lag. Den säger så: Du skall inte tillfoga din nästa något ont utan tvärtom göra henne allt gott med de gåvor och tillgångar som Gud gett dig. Du skall älska din nästa som dig själv.

Även om du inte tillfogar din nästa något ont, är du ändå under syndens dom, om du inte gör det goda du kan mot henne. Också vårt jordiska goda har vi fått av Gud för att förvalta. Du skall inte bara tjäna dig själv med detta goda utan också din nästa. Gör inte med Guds gåvor som du vill utan som Guds kärlek fordrar av dig! Här finns en hel kedja av plikter, som världen inte vet av. Kärlekslagen är den gyllene våg, på vilken du skall väga ditt förhållande till sjunde budet. Du skall då med häpnad finna, att nästan alla dina gärningar är för lätta. De är besmittade med synd mot detta bud. Så är det då det gäller vårt förhållande till mat och dryck, till arbete och vila, till sparsamhet och frikostighet. Allt är besmittat med synd mot detta bud.

Åttonde budet

Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa (2 Mos.20:16)

De flesta bryr sig inte om detta bud. Därför är det så svårt att tala så att människor förstår dess betydelse. Femte, sjätte och sjunde buden har den fördelen att grövre överträdelser åtalas enligt lag av den världsliga överheten, och de flesta människor tar avstånd från grövre brott. Men vem frågar efter om man använder den lilla lemmen tungan till att tala nedsättande om sin nästa? Det är ju bara att i förtroende säga något till en vän. En som gör inbrott och stjäl pengar, en som straffas med fängelse, en mördare som halshugges på en avrättsplats, den kan man hålla för en stor brottsling. Men den som nara talar – även om han i förtroligt samtal stjäl sin nästas goda namn och rykte, som var mer värt än pengar, ja, mer värt än livet – inte räknas han som en stor brottsling, inte straffas han.

O, det är ju bara några obetydliga ord som gick över mina läppar! Så heter det. Men hos Syrak står det något annat, då tjuven och den som förtalar jämföres: ”Var inte en örontasslare och förtala inte med din tunga, ty att stjäla är i sanning något ont, men den som bär falskt vittnesbörd gör något mycket värre. En tjuv är inte så ond som den som vänjer sig vid lögn, men till slut kommer de båda i fördärv.”

Låt oss nu studera detta bud och se vad Herren Gud ville och syftade till, då han befallde: Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. Se i detta bud Guds omsorg om människan! Gud har i andra tavlans första bud lagt en allmän grund för god ordning i hem och samhälle. Nu vill hans också åt oss bevara dessa fyra dyrbara skatter: vårt lekamliga liv, äktenskapets heliga stiftelse, våra jordiska ägodelar och vårt goda namn och rykte. Detta sista älskar du ofta mer än jordiska ägodelar, ja, mer än själva livet. Du tål inte att någon på minsta sätt kränker ditt goda namn och rykte. Detta sista älskar du ofta mer än jordiska ägodelar, ja, mer än själva livet. Du tål inte att någon på minsta sätt kränker ditt goda namn och rykte. Det är dig så dyrbart att du inte vill förlora det till något pris. Tänk nu på att din nästa håller sin ära och sitt anseende lika högt! Budet gäller dig och din nästa lika mycket. Här ges inget undantag från detta buds bindande kraft.

Vem du än är så pröva dig själv inför detta bud. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. Gud vill inte att nästans egendom skall gå förlorad. Lika litet vill han att hans rykte, hans namn, heder och ära skall prisges. Tänk på att din nästa har rättighet att behålla sin ära inför både maka och barn, husfolk och grannar.

Hör då vad detta bud har att säga dig Du skall inför domstol och i allt ditt umgänge med människor vara noggrann med dina ord och antydningar om din nästa. Du får inte i onödan ge anledning till nedsättande omdöme om honom! Fly allt falskt och lögnaktigt tal, och håll dig till rena sanningen i allt ditt umgänge!

Du bryter detta bud inför domstol, då du för fram falsk anklagelse mot din nästa. Det gör också den anklagade, om han kommer med lögnaktiga undanflykter och försöker dölja sanningen. Och detsamma gör ett vittne, som säger något falskt, något för mycket eller för litet i saken. Så också advokaten, då han med vett och vilja driver ett falskt påstående, eller en domare som medvetet avkunnar falsk dom.

Men man bryter också detta bud utanför domstolen i sitt allmänna umgänge, då man av obetänksamhet eller ondska svärtar ner sin nästas goda namn och rykte genom: 1. att hitta på eller sprida ut osanna berättelser om nästan, 2. att tiga då man skulle tala till hans försvar, 3. att med betänklig min eller axelryckning antyda något man inte vet vara sant, 4. Att säga något som är sant men som man enligt kärlekslagen skulle tiga med.

Antydningar av detta slag kan ske så fint och omärkligt. Du behöver bara vinkla ett ord eller en handling, och du har en falsk bild av din nästa. Det kan ske så fint och omärkligt att endast den allseende Guden märker det. Sådant kallas att ”beljuga och illa berykta sin nästa”. Herren Kristus har förklarat lagens fordran: Du skall älska…din nästa såsom dig själv (Luk.10:27). Du skall göra mot andra endast det du vill, att de skall göra mot dig själv.

Nionde och tionde buden

Du skall inte ha begär till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare…ej heller till något anat som tillhör din nästa (2 Mos.20:17)

Här har du det slutliga uttalandet av Herren, den Allsmäktige. Du hör här, vad han egentligen vill och syftar till i alla sina bud. Du skall vara helig och ren som han själv. Han förbjuder här den första syndiga tanken, ja, det första syndiga begäret i ett hjärta.

Men lägg märke till ordet syndiga! Det kan inte förnekas att det finns oskyldiga begär, först de rent naturliga såsom efter mat, dryck och sömn etc., när de hålls inom måttliga gränser. Sen finns det oskyldiga eller rent av goda andliga begär, såsom längtan och begär efter Gud själv och allt gott. Därom talar David så ofta: Min själv längtar och trängtar efter Herrens gårdar (Ps.84:3). Som hjorten längtar till vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden (Ps.42:2-3). Men syndiga är alla de begär som Herren här nämner: begär till nästans hustru – den onda lustans begär – begär efter nästans tjänare – egennyttans begär – begär efter hans oxe och åsna – girighetens begär – så också begär efter något annat som tillhör din nästa, såsom jordiska ägodelar, ära och utmärkelse eller något företräde, något som Gud gett honom och inte dig. Sådant skall du inte ha begär till, och det endast av vördnad för Guds sätt att dela livets goda, att ge den ene mer och den andre mindre.

Begäret är syndigt, då det inte underordnar sig Gud och hans vilja. Föremålet kan sen vara hur oskyldigt som helst. Det ser vi på Israels barn i öknen. De hade begär till det onda, och ändå var föremålet så oskyldigt som kött, fisk och kryddor, men de böjde sig inte för Guds vilja och förordning och lät inte tala sig till rätta. Gud hade sina bestämmelser för livet i öknen, och mot dessa reste de sig upp och ville ha samma förmåner som i Egypten. I detta låg det onda, och guds vrede drabbade dem hårt. Platsen där detta utspelades fick namnet ”lystnadsgravarna” (4 Mos.11:34). Där fick det lystna folket sin grav.

Hör här summan av detta bud och den hemlighet som här ligger dold. Vi skall som goda barn inte begära något mer än Gud själv och det han vill ge. Vill Guds ge oss mat, dryck, kläder. Vänner, ära eller anseende, så låt oss njuta av det och tacka Herren, så länge han unnar oss det. Men då han vill ta allt detta goda ifrån oss, skall vi vara lika nöjda som den dag då han gav det åt oss. Ty vi har honom själv, hans nåd och välsignelse, och det skall vara vårt enda nödvändiga.

Vi finner alltså att det sista budet löper samman med det första som i en ring. Båda fordra egentligen ett och detsamma: att Herren Gud är det enda föremålet för vår dyrkan, det enda föremålet för vår kärlek, vår tröst och vårt begär. Och detta var det gudomliga Majestätets mening, då han skapade människan till sin avbild. Hon skulle bara se upp till honom och leva i honom och av honom.

Till Guds avbild och det sanna livet hör först av allt ett hjärta i vilket Gud bor, ett hjärta som lever i honom, törstar efter honom och har sin näring av honom., liksom barnet näres av sin moders mjölk. Gud har i skapelsen nedlagt en så osläcklig törst efter honom själv, att den inte kan tillfredsställas av något annat. Människan kan inte finna lugn, frid och ro borta från honom, den levande Guden. Endast i honom har hon sin fulla glädje och förnöjelse.

Ingen jordisk lycka eller glädje, inget silver eller guld, ingen konst och vetenskap, ingen ära, ingen makt, inte jord och inte himmel kan tillfredsställa människohjärtats innersta begär och längtan. Endast Gud själv kan de. Mitt i sin rikedom på allt dt andra skulle människohjärtat utan Gud känna sig fattigt och eländigt. Allt annat, vad namn det än har, är ovärdigt en människas begär. Hela världen, med allt vad den är och har, kan inte ge så mycket som en droppe av tillfredsställelse åt ett törstande hjärta. Nej, det kan bara Herren vår Gud. Efter honom skulle vi törsta! Efter det högsta, det oändliga och eviga skulle vi längta! Han ensam vill vara vår vila och ro. Så var Guds vilja, då han skapade människan till sin avbild.

Han skapade vårt hjärta fyllt av oändlig längtan, och vem utom Gud skulle vara föremålet för den Nu frågar någon: Har inte den store Guden samma vilja och mening än i dag? Jo, sannerligen, hans första och sista bud går ännu i dag ut på ett och detsamma: du skall älska Herren, din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av allt ditt förstånd och av all din kraft (Mark.12:30).

Första artikeln

Och Gud sade: Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika (1 Mos. 1:26).

Det första vi bör lägga märke till i denna berättelse är att Herren säger: Låt oss – låt oss göra människor. Här anspelas på ett samråd. Herren säger inte: Jag vill göra människor, utan: Låt oss göra människor. Skapelsen i övrigt skedde på Allmaktens bud utan sådant samråd. Men då Gud ville skapa människan blev det överläggning.

Med vem överlägger då Herren här? Utan tvivel sammanträdde alla tre gudomspersonerna, Nu skulle den varelse skapas som inte endast skulle ha en jordisk kropp utan även en odödlig själ, ett utflöde av Guds egen Ande. Den skulle skapas till att leva tillsammans med Gud i himmelen. Herren sade: låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika. Då nu Gud förutsåg människans fall och allt det elände som skulle komma av det, ville han inte skapa denna betydelsefulla varelse utan att först ha hållit råd om detta och Sonen, det eviga Ordet, åtagit sig att svara för hennes frälsning.

Den andra anmärkningsvärda omständigheten vid människans skapelse är, att människan skapades på ett helt annat sätt än andra levande varelser, även de förnämsta djuren. När dessa skapades hette det: Må vattnet frambringa! – Må jorden frambringa! Här tycks Gud inte ha handlat utan mellanhand utan med sitt allmaktsord inverkat på i naturen nedlagda krafter. När människan skall skapas, då verkar Gud ensam och direkt. Det är ett verk om vilket alla gudomspersonerna förenar sig, och då heter det: Låt oss göra människor.

Människan är alltså varken född av vattnet eller av jorden, som några hedniska folk fått för sig, utan människan är på ett särskilt och omedelbart sätt skapad av Gud. Ännu märkligare förefaller oss detta förhållande, när man betraktar ursprunget till människans båda beståndsdelar: kropp och själ. Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse (1 Mos. 2:7). Han gjorde människans kropp till det skönaste konstverk på jorden. Men han gjorde henne av jord till evig erinran om, att vi är stoft. Därför fick också den första människan namnet Adam, vilket betyder: av jord, jordisk, jordbarnet. Därför skall vi aldrig glömma hur förgänglig kroppen och tiden är utan alltid söka det som hör själen och evigheten till. Gud inblåste livsande i hennes näsa. Höga, ädla ursprung! Själen, evighetsbarnet, som är bestämt att i tid och evighet leva med Gud, har så oförmedlat kommit från Gud, att Skriften säger: Gud inblåste den i människan. Här får vi utropa med David: Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart (Ps. 139:14). Här är grunden till att Paulus kunde säga: Av hans släkt är ju också vi (Apg. 17:28). Så ser vi hur kroppen och själen, jordbarnet och evighetsbarnet, båda är Guds egenhändiga verk.

Den tredje och mest anmärkningsvärda omständigheten vid människans skapelse är, att Gud skapade människan till sin avbild. På detta vill Herrens Ande göra oss särskilt uppmärksamma genom att upprepa: Låt oss göra människor till vår avbild… Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne (1 Mos. 1:26-27). Här upprepas med flera uttryck att människan skapades till Guds avbild. Därför kunde Guds Son komma och bli människa, bli vår broder och bli lik oss och inte blygas för att kalla oss bröder (Heb. 2:11) Han kom för att återställa vad syndafallet förstört. Därför skall vi också genom honom komma till den härlighet, till vilken skapelsen var ämnad.

Genom den nya födelsen blir vi skapelser i Kristus och får del av gudomlig natur (2 Pet. 1:4). Den nya människan skall dagligen förnyas till hans avbild och till kunskap om honom som skapat henne. Helt återställd blir aldrig Guds gestalt i oss, förrän vi i uppståndelsen får nya, rena och odödliga kroppar, och Kristus blir uppenbar i alla dem som tror. Johannes säger: Mina älskade, redan nu är vi Guds barn, men vad vi kommer att bli, det är ännu inte uppenbart. Men vi vet, att när han uppenbaras, skall vi bli lika honom, ty vi skall få se honom sådan han är (1 Joh. 3:2).

Andra artikeln

Nej, du har vållat mig arbete genom dina synder och möda genom dina missgärningar (Jes. 43:24).

Dessa ord förklarar för oss varför varken våra synder eller våra goda gärningar har någon som helst betydelse för Gud, då det gäller vår benådning. Både synder och förtjänster är dränkta i Kristi blods röda hav. Sedan Gud utgivit sin Son till världens försoning, brinner hans nitälskan för Sonens ära, och sedan han hört sin Sons nödrop från jorden, kan han inte tåla att någon syndare själv vill göra sig värdig till himmelen. Lägg märke till orden: Du har vållat mig arbete genom dina synder. ”Arbete”! Han har arbetat.

Vill du se det arbete den käre Herren har nedlagt på att frälsa oss från våra synder, gå då till Getsemane och Golgata. Där kan du se att det inte är något skämt att vara ställd under Guds heliga lag. Hur vågar människan trampa hans heliga lag under fötterna, människan som är föremål för Skaparens välgärningar? Hon tar gärna mot hans otaliga gåvor men föraktar hans vilja och bud. – Inte älskar hon honom över allt utan dyrkar avgudar och föraktar den sanne Guden. – Inte fruktar hon honom över allting utan syndar lättsinnigt mot honom. – Inte förtröstar hon på honom utan på sig själv och andra. – Inte älskar hon sin nästa som sig själv utan tänker bara på eget bästa och lever i synder och laster, i olydnad och ondska, i hat, otukt, orättfärdighet, lögn och bedrägeri. – Allt detta kan vi ta lätt på. Men Gud dömer på annat sätt. Det ser jag på Kristi plågade gestalt, då han bär våra synder, då han, den starke, börjar förskräckas, bedrövas och ängslas så att hans svett liknar blodsdroppar.

O, du lättsinniga människa! Du hör hans ångest i nattens mörker i Getsemane trädgård. Det är densamme, denne majestätiske person, som bjöd vinden tystna och vågorna lägga sig. Det är han som med sitt ord drev ut demoner, uppväckte döda och slog ner fienderna, som skulle ta honom till fånga. Nog borde du stanna och fråga vad det betyder, att en sådan person i ensamheten gråter, förskräckes och ängslas. Gå inte förbi den synen så likgiltigt! Den angår dig! Det är din Frälsare, det är den du i bönen åkallar, i döden anropar, i domen möter. Och frågar du honom varför han svettas blod, får du till svar: Du har vållat mig arbete genom dina synder. Och frågar du med profeten: Varför är din dräkt så röd? Varför liknar dina kläder en vintrampares? svarar han: Jo, en vinpress har jag trampat, jag själv ensam, och ingen i folken hjälpte mig (Jes 63:2-3). Inte har du…gjort dig möda för min skull (Jes. 43:22). Jag, jag är den som utplånar dina överträdelser, för min egen skull (Jes. 43:25).

Du ser din Frälsare gisslas, så att man kan räkna alla hans ben. Och profeten undervisar dig: Han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade (Jes. 53:5).

Du ser honom till slut lida förbannelsens straff på korset, och aposteln undervisar dig: Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han i vårt ställe tog på sig förbannelsen. Det står ju skrivet: Förbannad är var och en som blivit upphängd på trä (Gal. 3:13). Detta är gamla sanningar, alltför välbekanta. Du vet allt förut, men vad betyder det för ditt hjärta? Har du sett och förstått vad det gäller?

Om nu Guds Ande får öppna dina ögon och förklara för dig Kristi torterade gestalt, skall du både bli förkrossad och uppmuntrad. Din salighetssak kommer då att få en större vikt och betydelse, du kommer att bli utfattig i dig själv men salig i Kristus. Och dessa ord skall få en ny kraft och betydelse: Inte har du…gjort dig möda för min skull. Jag, jag är den som utplånar dina överträdelser, för min egen skull.

Men ve den som kan se hur Frälsaren blir torterad och dödad och likväl leva lättsinnigt! Ve den som vill vara ostörd i syndens tjänst, under det att Frälsaren svettas blod för han synder och under rop och tårar dör på ett kors till försoning för honom! Hur skall det gå för den obotfärdiga världens barn, när hans blod en gång kommer över dem? Hur skall det gå för dig som varje år firar minnet av hans lidande och död och tar emot hans kropp och blod i nattvarden men går bort till synd och lättsinne? Du vill inte vara helt förenad med honom, vill inte bli hans egen och leva under honom i hans rike. Den som enligt två eller tre vittnen har förkastat Mose lag blir utan förbarmande dödad. Hur mycket svårare straff tror ni då inte den har förtjänat, som trampar Guds Son under fötterna och vanhelgar det förbundsblod som har helgat honom (Heb. 10:28-29).

Tredje artikeln

Medan Petrus var mitt uppe i sitt tal, föll den helige Ande över alla dem som hörde Ordet (Apg. 10:44).

Guds Ande kommer endast genom Ordet – Ordet och sakramenten – för att sköta våra själar. Vill du ha Anden, hans verk och hans gåvor i ditt hjärta, så använd Ordet, Andens ord. Läs det, hör det, skriv det, tala och sjung det under bön om Anden, och han skall inte utebli. Det finns här och där själar som tänker och tänker, suckar och ber om Anden och Andens verk, men de får det aldrig i sanning och kraft. De kommer aldrig till någon tro, frid, kärlek, visshet och fasthet utan förblir alltid i sjukligt arbete. De anstränger sig och klagar. Till slut upptäcker man att de inte läser Guds ord utan bara arbetar med sig själva. Hur skulle det då kunna bli något andligt Guds verk i dem?

Aposteln Paulus säger klart och tydligt i Gal. 3:2 att Anden får man endast genom att lyssna i tro. Och i Apg. 10 omtalas att då Petrus predikade i Kornelius hus, föll den helige Ande över alla dem som hörde Ordet. Vad hade åhörarna då gjort? Inget annat än hört på. De satt helt stilla och lyssnade till Ordet, och så kom Anden i deras hjärtan, och genom Ordet och Anden kom ånger, tro, kärlek, liv och kraft så att de genom att höra blev helt nya människor.

Hör Ordet! Läs Ordet! Det är hela konsten och hemligheten med det andliga livets uppkomst, näring och tillväxt. Det är inte sant vad somliga menar, att en kristen kan vara så fast och stadgad i nåden att han därför har rätt att tro och leva som han vill. Nej, har han en tro och ett liv som är Andens verk och inte bara naturens, så beror det endast på att han mer flitigt underhåller sin själ med det gudomliga ordet. Försummar han det, börjar genast den gamla naturen att ta överhand, och det sant andliga trängs undan. Ja, besök honom en dag, då han en längre tid försummat Ordet, och du skall inte finna honom särskilt andlig. Har han tro och frid utan Guds ord, så är den tron och friden inte Andens verk. – Det är endast genom Guds ord som Guds Ande bor och verkar i människan.

Lägg märke till att inte alla som läser Guds ord får Ande och liv av det. Många skriftlärda och fariséer läser Guds ord, och det verkar varken ande eller liv hos dem. Vad fordras då? Det fordras att vi jämte Ordets bruk betänker att det endast står i Guds makt, om vi skall få del av Ordets kraft. Det fordras ett sinne som umgås med Ordet med den ödmjukhet, fruktan, lydnad och tro som passar inför den helige Gudens ansikte, när han talar. Det står nämligen i Guds hand och beror av hans fria behag, om han vill göra dig delaktig av sin Ande. Som aposteln säger: Inte därför att vi av oss själva är dugliga att tänka ut något, som om det komme från oss själva (2 Kor. 3:5). Mycket mindre kan vi tro, vaka eller vandra värdigt Kristi evangelium. Vi kan inte heller genom egen kraft rätt förstå sanningen eller behålla dess kraft på hjärta och samvete. Nej, det är helt och hållet den helige Andes verk.

Nog är det av högsta vikt för varje kristen att besinna detta, så att han inte med all sin kunskap och med Ordets läsande visar sig vara invärtes död. Detta är mycket mer nödvändigt, då han inte lever i ro och säkerhet utan i ett fiendeland, mitt under pågående krig. Dessutom är denna tid särskilt bekymmersam. Både goda och onda makter är i ständig rörelse. Väckelser och villfarelser, omvändelser och avfall tävlar med varandra. Vi behöver därför ha ögonen öppna och hålla oss tätt till herden, som vakar över oss (1 Pet. 2:25) och strängt och orubbligt förbli vid Guds ord. Framför allt behöver vi hålla den stora och grundläggande artikeln om Kristus och hans verk klar, ren och oförfalskad. Låt oss förbli fattiga i anden och barnsligt fasta i tron och låt den nya sången aldrig bli gammal, lång och enformig.

Låt oss var uppriktiga mot oss själva och mot Herren, rätta alla våra tankar, ord och gärningar efter hans heliga vilja och veta att Herren är nära! Vi behöver lära oss att mer och mer förstå våra fiender och faror och lära känna de lönngångar, genom vilka den listige fienden tränger sig in för att komma åt vårt andliga och eviga liv. Låt oss bedja, dels enskilt, dels med och för varandra! Låt oss först och sist bedja om den helige Andes verk i våra hjärtan! Till sådant förmanar oss Kristus och apostlarna och det behövs.

Bönen

Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig (Ps. 50:15).

Kan vi ha en fast förankrad visshet om bönhörelse? Det är en mycket viktig fråga. Ja, vi skulle ropa av glädje, om Gud öppnade våra ögon så att vi kunde se. Det fordras bara att Gud bevisar oss den nåden att öppna våra ögon. Tänk på Elisas tjänare! Fienderna hade spärrat in honom och Elisa, och tjänaren blev rädd då han såg fienderna. Men Elisa bad: Herre, öppna hans ögon, så att han ser! (2 Kon. 6:17). Han såg då berget fullt av hästar och vagnar av eld runt omkring Elisa. Nu var tjänaren inte förskräckt. Så skulle också vi be med full förtröstan, om bara våra ögon öppnades och vi fick se, hur fast Gud har förankrat sitt löfte om bönhörelse. Se här de tre viktigaste skälen till att tro på bönhörelse:

1. Herren Gud har själv befallt oss att åkalla honom i nöden och försäkrar: Jag vill hjälpa dig, och du skall prisa mig. Det är det första skälet att tro på bönhörelse. Hur skulle vi kunna veta att Gud hör bön om han inte själv sagt det? Men nu behöver ingen vara oviss. Vi har Guds egen befallning att bedja. Fly då till honom i bön! Han har själv lovat att höra. Stanna och tänk: Är det Gud sagt inte tillförlitligt? Vem är Gud? Är han att lita på? Kan han svika ett enda ord? Är inte ett ord av honom förmer än allt vad ögat ser? Vad betyder det för dig att Gud själv befallt dig att bedja? Bed Gud om öppnade ögon!

Gud vill inte höra dig för din böns skull. Nej, det är endast för sitt eget ord och löfte han hör bön. Gud gör allting för sin egen skull. Luther säger några träffande ord: ”Om Gud inte befallt dig bedja och lovat att höra, så skulle inte en skapad varelse kunna få något med all sin bön. Lägg märke till detta: inte är den bön god och riktig som är andäktig, bevekande och lång, för jordiskt eller evigt gott, utan den som fast bygger och litar på Guds löften. Den blir hörd för Guds sannings skull, hur obetydlig och ovärdig den än kan vara. Guds ord och löfte gör din bön god, inte din andakt. Det är just tron på Guds löften som är den sanna andakten. Utan den är all andakt bedrägeri. ”Vilken fast övertygelse om bönhörelse skulle du inte ha, om du håller ditt öga fästat vid Guds löften och inte söker förvissning i egna känslor.

2. Gud är allsmäktig. Det är det andra skälet att tro på bönhörelse. Detta uttrycks med slutorden i Fader vår: Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Dessa ord är mer än en lovsång till Gud. De inger oss tröst. De säger oss att vår Far är en mäktig Herre och Kung. Han kan med lätthet göra allt vad vi ber honom om, även det som syns omöjligt. Denna tröst behöver vi. Det är ett av de större hindren för vår tro i bönen, att det eller det syns oss omöjligt. Det är hedningen i vårt hjärta, som inte tror att Gud kan göra mer än vi.

Har vi förgäves sökt hjälp hos oss själva och andra och anser vår sak förlorad, då frågar vi oss: Kan det finnas en Gud som kan göra mer än vi? Har vi nu någon sådan hjälpare? Herren Kristus säger oss i Fader vår att vi har en sådan, då han lär oss att bedja: Ty riket är ditt. Det säger oss: Du, Gud, är en allsmäktig och enväldig Kung över alla dina skapade verk. Du kan befalla över alla krafter i naturens och andarnas rike. Du kan förvandla allt. Du kan ge allt vad vi behöver för att bli saliga.

3. Herren är vår Frälsare. Detta är det tredje skälet att tro på bönhörelse. Eller rättare sagt: Det innesluter i sig alla de andra. Han är vår Frälsare. Han är utgiven för oss. Hans förtjänst, hans förbön, hans trofasthet, hela hans person är vår genom tron. Var säker på att allt vad du ber om i hans namn det skall du få. Här gör han på en gång slut på vår ovärdighet, detta mäktiga hinder för tron.

Det är endast i Kristus Gud har sin tillfredsställelse och ser med välbehag på oss. Kristus försäkrade: Så skall Fadern ge er allt som ni ber honom om i mitt namn (Joh. 15:16). Att bedja i Jesu namn är att skriva allt på hans räkning, på hans förtjänst, på det oändliga värdet av hans lidande och allt vad han gjort för oss. Ty alla Guds löften, så många de är, har fått sitt ”ja” i honom. Därför kan vi också genom honom säga vårt ”amen”, Gud till ära (2 Kor. 1:20). Bed i Jesu namn, och inte den minsta suck är förgäves. Inte ens din största ovärdighet kan hindra bönhörelse. Allt är ja och amen i honom. Gud, öppna våra ögon och föröka vår tro!

Dopet

Den som tror och har fått dopet, han kommer att bli frälst(Mark 16:16).

I Gal. 3:27 har vi ett bibelord, där alla dopets härliga skatter sammanfattas i korta och starka ord: Ni alla, som blivit döpta till Kristus, ni har iklätt er Kristus. Hjälp, Gud att vi lägger märke till detta: Ni har iklätt er Kristus. Här har vi hemligheten med denna obegripliga renhet och skönhet som skänks oss i dopet. Vi är iklädda Kristus och därför rena och sköna i Guds ögon. Vi står inte mer för Gud i våra egna personer, utan i hans Sons, i Kristi person. På försoningsdagen bar han all världens synd och stod i vårt ställe inför sin Fader, inte i egen person utan i våra personer, som den ende syndaren i alla syndares ställe. Då var han iklädd världen. Nu blir vi i dopet iklädda Kristus.

Inför Gud är vi inte, vad vi är i oss själva, utan vad Kristus är. Vi står inför Gud i Kristi kläder, i Kristi person, i Kristi rättfärdighet. Det är att vara iklädd Kristus. Allt vad Kristus var, gjorde och hade är i dopet överflyttat på oss. Det är vår egendom. I sitt ord om dopet har nämligen Kristus i sin nåd bundit samman och lagt ner den salighet han förvärvat oss. På grund av detta blir alla, som döps till Kristus, på en gång iklädda allt det som hör till frälsningen, hela Kristus och all hans förtjänst. Det Kristus för oss var och är, det är vi nu i hans person så helt och fullt, som om vi själva varit det. Det Kristus gjort i vårt ställe är nu så helt vårt som om vi själva gjort det. Ty vi är iklädda Kristus.

Vad är Kristus? Han är först och främst renhet och rättfärdighet. Därför är vi det också. – Inte i oss själva. Nej, endast i honom. Den, som av ingen synd visste, honom har han för vår skull gjort till synd, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet i honom (2 Kor. 5:21). Kristus är ren och skön, och Fadern har allt sitt behag i honom. Kristus är Guds Son och rikets arvinge. Därför är vi Guds barn och rikets arvingar och Kristi medarvingar.

Nu förstår vi, varför Kristus kunde förklara sina skröpliga lärjungar för alldeles rena. Ordet i Rom. 8:1 får också sin förklaring: Alltså finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Trots att vi i vårt kött ännu har mycket orent och vandringen är ofullkomlig, kan likväl inget av allt detta räknas oss till fördömelse. Därför är vi iklädda Kristus, inte för att betraktas och dömas efter vad vi själva är utan efter var Kristus är. Nu förstår vi varför profeten säger: Och detta skall vara det namn han skall få: Herren vår rättfärdighet (Jer. 23:6). Den som förstår denna hemlighet på rätt sätt vet verkligen något. Han har kommit ur djävulens grepp och har en fast grund för en sant gudomlig frid i sitt hjärta. Den har ingen rätt insikt i evangelium som inte förstår eller vill förstå denna hemlighet. Han kan varken vägleda sig själv eller andra. Känner han inte denna hemlighet, kan han inte komma till sann frid och helgelse och långt mindre hjälpa andra därtill, även om han predikar och är verksam i Guds rike.

Det är denna salighetens kunskap en kristen behöver. Med denna kunskap kan han verkligen få en välgrundad och ljuvlig frid i sitt hjärta och ett varmt och kristet sinne både mot Gud och medmänniskor. De synder som så svårt plågat honom skall aldrig tillräknas. Han står inte inför Gud i egna, orena kläder utan som en ny människa, iklädd Kristus och i honom alldeles ren och välbehaglig för Guds ögon.

Då hatar vi allt vårt eget, både vår gudsfruktan och ogudaktighet. Då blir Kristus, Kristus, endast Kristus vårt allt, vårt enda nödvändiga både till rättfärdighet och helgelse, ja, kring honom kretsar hela vårt liv och alla våra tankar. Då älskar vi honom och hans heliga vägar. Då tar vi med nöje farväl av vår förra värld, vårt liv i synd och fåfänga. Då vill vi gärna följa vår Herre och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet. Då sätter vi hela vårt hopp till honom och beder: Ta, Herre Jesus, hela mitt hjärta, rena mig du och döda mitt kött! Detta verkar dopet i oss, varför aposteln kallar det ett bad till ny födelse i helig Ande (Tit. 3:5).

Nattvarden

I den natt, då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, bad tacksägelsebönen, bröt det och sade: Detta är min kropp, den som offras för er. Gör detta till min åminnelse (1 Kor. 11:23-24).

Herrens nattvard skall ge oss tröst, nya krafter och glädje. Många troende berövar sig själva dessa gåvor genom att anse nattvarden som en högtidlig offerfest, där vi skall ge Gud något gott och träda fram till altaret med behagliga offer av vår fromhet, ånger, tro och bön och av våra goda uppsåt. Man förstår inte att nattvarden är ett nådemedel, där Herren vill ge oss fattiga och nedslagna barn den tröst, vila och styrka som vi behöver. Nattvarden är liksom Guds ord ett nådemedel. Man kommer till Ordet inte för att ge något utan för att något gott, få kraft och hjälp för sin svaga tro och sin bristfälliga ånger och bön. På samma sätt bör man också komma till Herrens heliga nattvard för att söka hjälp för allt som fattas.

Du oroar dig kanske för tanken på att gå till Herrens bord. Du vet med dig att ditt vardagsliv är så fullt av brister. Du är inte som en sann kristen borde vara, det är något onormalt, antingen i din tro eller i ditt leverne. Det finns något allvarligt fel i din kristendom, som gör att du inte med tröst och frimodighet kan gå fram till Herrens bord.

Vad är nu dessa invändningar annat än ett försök att helt glömma bort nattvardens egentliga ändamål, nämligen att vara ett botemedel just mot alla dessa onormala avvikelser i tro och liv? Om allt redan står rätt till med din kristendom, din tro och ditt liv, då behöver du inte alls detta nådemedel. Kristus med sin förtjänst skall vara till nytta inte för de rättfärdiga utan för syndare. Han säger ju: Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka (Matt. 9:12). Kan vi tänka oss att en sjuk människa, som uppmanas att söka läkare, skulle svara: ”Det vågar jag inte, ty jag är så svårt sjuk, min blodsjukdom är så allvarlig och mitt utslag så fult. Jag är så illa däran, att jag inte nu kan söka läkare utan måste först bli lite bättre.” Skulle man inte förvåna sig över en sådan dårskap och säga: ”Man måste väl söka läkare när man är sjuk.”

Alldeles på samma sätt är det, när man på grund av andlig brist och svaghet är rädd för att gå till Herrens heliga nattvard. Den är oss given just till hjälp och botemedel mot allehanda brister och sjukdomar. Låt oss aldrig glömma den käre Frälsarens stora kärlek, då han instiftade detta nådemedel! Vad sade han själv om sitt blod, då han räckte fram den välsignade kalken? – Av allt det oändligt stora, som kunde sägas om detta blod, nämner han endast detta: Det blir utgjutet till syndernas förlåtelse. Här ser vi vad han ville. Det var till tröst mot synden, mot denna för Guds barn mest tryckande nöd han instiftade detta nådemedel. Han gjorde det till syndernas förlåtelse. Det är medvetandet om synd och otrohet mot Gud som berövar mig den tröst och frimodighet jag skulle ha inför honom. Till ett botemedel mot denna nöd och jämmer är det som Herren har instiftat denna saliga måltid till minne av sin försoningsdöd.

Under vandringen blir vi trötta, matta och hungriga till själen, bedrövade genom våra felsteg och illa tilltygade genom att stappla och falla. Likt vilohyddor vid vår väg har Herren inrättat nattvardsborden till minne av sig, för att vi där skall uppbyggas med livets bröd. Här får vi ta mot den lekamen och det blod som utgavs till våra synders förlåtelse. Här får vi ny försäkran om att Gud inte är vred på oss. Då vi är svaga, då vi andligen gjort konkurs, då är rätta tiden att skynda till Herrens bord, liksom man för samma brister skyndar till Guds ord.

Äldre lärare, som insett detta, talar på sådant sätt om vad som kännetecknar en rätt nattvardsgäst, så att man frågar sig om de varit vid sina sinnens fulla bruk. Luther säger: ”Du bör ofta gå till detta bord, men särskilt då du är bäst lämpad till det, det är, när du är besvärad av många och svåra synder.” Dr Svedberg säger som svar på frågan, när man bör gå till Herrens nattvard: ”När träldomssinnet börjar inta barnaförtröstans rum i ditt hjärta.” Dessa har förstått att nattvarden är ett nådemedel.

4 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla