Kraften av Lammets blod - F.W. Krummacher

Fredrich Wilhelm Krummacher

Född i Märs vid Rhen den 28 Januari. 1796. Fredrich far är känd som författare och professor i Duisburg, sedan kyrkoherde och slutligen general-superintendent i Anhalt. Hemmet präglades av personlig fromhet. Efter studier i hemstaden Bernburg kom Krummacher till Halle och sedan till Jena. Han inträdde i predikoämbetet 1819 och fick sin första befattning i Frankfurt am Main. Från 1848 var han pastor i trefaldighetskyrkan i Berlin och blev hovpredikant i Potsdam. Han avled den 10 dec 1868.F.W. Krummacher är mest känd här i Sverige genom hans skrifter, som spritts i stora upplagor och varit många själar till stor hjälp. ”Salomo och Sulamit”, är hans utläggning över Höga visan. Adventspredikningarna finner vi i hans bok ”Den kommande Kristus”, och ”Den lidande Kristus” är märgstarka förklaringar över Jesu lidanden och död för Adams släkte. ”Elias den Tisbiten”, samt ”Elisa” är liksom övriga skrifter av krummacher kända och älskade. Denna lilla skrift har kommit i flera upplagor både i Sverige och i Finland. ”Hela skriften är skriven med Kristi, Guds Sons blod”, skriver författaren, och detta trösterika ämne möter läsaren i denna bok, som bör spridas vida omkring och läsas av alla.Må Guds välsignelse följa denna skrift på sin färd i våra bygder i Norden.

”Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss från all synd” (1 Joh 1:7).

Alla känner vi dessa Johannes ord. De är uttalade av honom som kallas, kärlekens apostel, som så många menar att de kommer bättre överens med än med författaren till Romar- och Galaterbrevet. Men kanske att sådana vid dessa ord också skulle ha något att säga emot Johannes? Världen vill inte veta av något om Kristi blod; om det bör man bara tala i förbigående och så lite som möjligt, säger hon. Redan det förhatliga namnet ”blodteologi”, varmed man brukar beskriva vår evangeliska lära, vittnar om denna djupa motvilja mot Lammets blod. Predikningar och sånger som handlar om blodet, vill man inte veta något om, utan betraktar dem som foster av människor som vandrar i mörkret. Så är den korsfäste Kristus ännu alltid föraktad i världen och ska alltid vara det, till dess den sista föraktaren av hans blod är nedstigen i den eviga fördömelsen, för den som inte kan tåla Hans blod, han är sannerligen enligt Skriften förbannad ”För talet om Kristus” säger aposteln, ”är en dårskap för dem som blir förtappade.” Tusentals bekänner sig i våra dagar till kristendomen. Men de behöver inte, och vill inte veta något om blodet, och det ensamt är nog till bevis på, att deras kristendom är falsk, ja att den egentligen bara är en förklädd fiendskap mot Kristus.”Men”, säger du, ”jag tror på Kristi gudom, jag tror på Hans övernaturliga födelse, jag tror på nåden.” Må vara, min vän, men allt detta gör dig inte till en kristen, om du inte har behov av Jesu blod, om du inte tror på Hans blods kraft, för detta är ett av de förnämsta och väsentligaste dragen hos en Jesu lärjunge, och där detta saknas, där kan man finna mycket annat, som är berömvärt och prisvärt men dock inte en kristen. Lammets blod är hela kristendomens medelpunkt; på detta blod är hela Nya testamentets tempelbyggnad grundad. Ta bort detta blod, och så finns inte tempelbyggnaden mer! Förneka blodets kraft och du har har i detsamma förnekat hela saligheten i Kristus! Säg, vilken färg är det som stålar genom hela Bibeln? I vilken färg glänste redan det första löftet genom vilket Gud i paradiset fröjdade de arma syndarna? Vilken färg är den mest framstående där Gud givit betydelsefulla förebilder? Vilken färg frälste Israels barn i Egypten från mordängelns svärd? I vilken färg fick det skuldbelastade folket frisägelse genom översteprästens hand? I vilken färg målades alla de heliga siarnas förutsägelser om honom, som skulle komma? I vilken färg lyser det genom Gamla testamentets evangelium, Jesaja kapitel 53? Och Nya testamentet – av vilken färgton är det liksom övergjutet? I vilken färg sken det banér, som apostlarna bar ut till hedningarna? Och i vilken färg hade även de som med segerns palmer stod omkring Lammets tron, tvättat sina kläder och gjort dem vita? Vi vet det! Hur skulle det kunna vara dolt för oss? Det är ju den färg, som alltid måste vara kärast och ljuvligast för fattiga syndarehjärtan. Inte den vita, inte den blåa, inte den gröna, även om dessa färger har sin sköna betydelse; det är den röda, det är blodets färg. O vilken lovsång har inte brusat genom världen till Lammets blod! Vilken lovsång ändå från världens begynnelse till denna stund! I 4000 år gick den genom världen som en längtans ton, men sedan 2000 år ljuder den med fröjdeklang. Än stiger den upp som en jubelsång av frälsta syndare, vilka när de får syn på Lammets blod, blir förlossade från all synd. Än är det en sång full av hopp, som under ångest och nöd stiger upp från Kristi stridsmäns hjärtan, som när de får en blick på blodet inte längre tvivlar på seger. Än är det en sång full av frid för hårt anfäktade själar, som under knytnävsslagen av satans ängel i blodet finner all sin tröst. Än är det en segersång av döende helgon, som medan de har sina hjärtans dörrträn bestrukna med Lammets blod, ser synden, döden, djävulen och helvetet övervunna. Än är det en sång om vila för arbetande och betungade själar, som i detta blod äntligen har funnit vila. *Ja det finns väl mycket i denna världen som säkert har blivit prisat med mera högljudda ord och större ståt än detta blod, men ingenting har dock blivit det innerligaste, djupaste och rikaste för de troendes hjärtan. *1 Men vad menas då i skriften med Kristi blod? Jo med det menas förstås Hans blodsutgjutelse, Hans lidande och död, för *2 detta var ett ställföreträdande lidande, att han utstod straffet i vårt ställe, Hans blodiga offer, genom vilket Han för oss tillfredsställde den helige Gudens rättfärdighet; för endast i det är liv och salighet för fattiga syndare. Men hur förhåller du dig till detta blod? Vår ställning till Lammets blod avgör vårt eviga väl eller ve. Att ha eller inte ha del i detta blod är detsamma som att vara evigt frälst eller evigt förtappad. Vad säger Johannes? ”Jesu, Kristi, Guds Sons blod renar oss från all synd.” Det hjälper till att göra oss rena, säger du kanske. Nej det gör oss rena. Uppmuntrar oss att göra oss rena? Nej, blodet själv renar oss. Renar från syndalustarna? Nej, inte så; blodet gör oss rena från själva synden. Ja från andlig lättja, sömnaktighet och mera sånt. Nej använd dina ögon: ”från all synd.” Blodet? Ja, just blodet. Du menar väl att Kristi exempel gör oss rena? Nej Johannes säger här något helt annat. Du tänker Kristi lära gör det? Nej, Hans blod gör det, säger aposteln. Du menar Kristi efterföljelse? Nej, Hans blod, säger Gud i sitt ord. Omvändelse och allvar då? – Du, som gör alla dessa invändningar, hur lite du känner kristendomens egentliga väsende, hur lite om blodets kraft, som renar från alla synder! Du har ännu ingen aning om, hur ljuvligt dessa ord klingar för en fattig människa, som verkligen fått se vad synd är och att hon är en syndare; hur begärligt hon omfattar dem, liksom den försmäktande hjorten, som ilar till den klara källan, eller det uthungrade, jagade fåret i öknen, som skyndar till den gröna betesmarken. Bara den, som själv är den törstande hjorten, det utmattade, vanmäktiga fåret, vet vad det betyder. Många läser väl om Jesu blod, men ser inget mer av det en några bokstäver på ett papper. Nej, sådana språk lyser bara i mörkret, då är de klara stjärnor, strålande ljus, som visar oss vägen till vårt himmelska hem.Hur bör man då egentligen förstå att Kristi blod renar från alla synder? Jo, helt enkelt som orden lyder och som även ett barn kan förstå dem, nämligen att den, för vilken Kristi blod blivit utgjutet, inför Gud är fri från alla synder. Hans synder tillräknas honom inte mer, utan Gud tillräknar honom istället Kristi rättfärdighet. Kristus har burit och borttagit hela världens synder, och den enda synd som nu utgör orsak till fördömelse, är otron, som inte av ren nåd och för intet vill tillägna sig Kristi förtjänst. Här är nu den punkt varigenom vi kommer dra till oss många läsares missnöje. Om kraften i Kristi blod, ska man inte använda så många ord, menar de; om det ska man tala med stor varsamhet, varmed de i själva verket inte vill annat än att vi ska förringa och inskränka evangelium. Men det skulle vara att fördunkla Kristi person, verk och förtjänst, att tysta ned Guds och Kristi pris, ta ifrån honom Hans ära och med alla slags ”om” och ”men” sätta upp törnestängsel omkring Guds fria oförtjänta nåd. De vill t.ex. att vi ska säga: ”Ja, Kristi blod renar oss från de synder, som vi har fått bukt med och övervunnit. Men det vore att förakta vår dyre Medlares ställföreträdande verk och trampa det under fötterna. Nej, mina kära! Om vi aldrig ska bli eniga, om ni också fortsätter med er fariseiska anklagelse: ”Mannen går för långt”, och om än ert missnöje skulle gå över i brinnande förföljelse – ja än mera: om också antalet av dessa lösa medvandrare, vilka drar denna dyra heliga sak som täckmantel över sin ondska, blev ännu större än det nu är, så vill och kan vi inte uppfylla er önskan. Vi kan det inte; nej, vi kan inte göra inskärning i den fria nåden; vi kan inte vid sidan av Guds ”ja” sätta ett ”nej”, göra skillnad mellan synder, för vilka Kristi ställföreträdande lidande och lydnad gäller, och andra för vilka de inte gäller. Vi vill med Guds hjälp fortsätta att av all makt stöta i basunen om Kristi blods kraft, och även när vi gjort det som bäst, ska vi tvingas bekänna att vårt vittnesbörd om Kristi blod varit allt för svagt. Nej, det kommer fortfarande vara så att ”det finns ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus”, tvättade i Hans blod; de står inför Gud Heliga och rena, iklädda Hans Sons rättfärdighet, hur mycket skröplighet det än i människors ögon fortfarande finns hos dem. Så stor är blodets kraft. Rövaren, som till välförtjänt lön för Synd och förbrytelser var upphängd på förbannelseträdet, fick samma dag inträde med Kristus i paradiset, eftersom blodets kraft räddade honom. Magdalena, som hederliga människor med rätta blygdes att umgås med, står, tvättad i blodet, inför Gud mer ostrafflig än redliga människor, som menar att de inte behöver denna rening. Och i verklig syndanöd frågar man inte efter människors dom; Guds dom är det viktigaste för den personen. Ni som ännu inte har sökt rening i detta dyra blod, varför löper ni hit och dit med era egna tankar? Varför plågar ni er med fromma iakttagelser och en gudstjänst, som för Gud är en vederstygglighet? Vill ni kanske genom er lydnad bli rena inför Gud? I så fall ge akt på vad Gud först och främst vill – Han vill se er tvättade i Sonens blod. För denna Hans vilja måste ni böja er, annars är ni olydiga, upproriska mot Hans främsta bud. Tala inte om er lydnad; för lydiga är bara de, som för Guds och Hans ords skull helt avstår från att på självvalda vägar vara sina egna frälsare. Lydiga är de som inte mer rör ett finger i avsikt att därigenom försona Gud, som själva dömer sig, frånsäger sig all egen förtjänst och i detta fattig-syndare-sinne böjer sig för ordet, som prisar Kristus som för oss av Gud har blivit gjord till visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning. Lydiga är de, som har grunden för sitt hopp, helt utanför sig själva – hör: utanför sig! - som tror, att de inte behöver en annans förtjänst vid sidan av Medlarens; som ser sig som döda och korsfästa med Kristus, ja, uppfarna till himlen med Honom och i Honom rena och ostraffliga för Gud samt i detta medvetande vila vid den förlossning som redan skett, fröjder sig över den och därmed, i den trons kamp, som är de heliga förelagd, nedslår alla djävulens och lagens anklagelser. Lydiga är vi, vilka man så gärna beskyller för att ta saken allt för lätt, liksom vore det ett fel med solen, att hon utan möda lyser och värmer, och som vore liljan på marken mindre skön därför att hon låter Gud kläda sig. Vi är lydiga, så många av oss, som böjer sig under det ordet: ”Utan mig kan ni ingenting göra”; under det ordet: ”Med ett enda offer har Han för beständigt fullkomnat dem som varda helgade”; under det ordet: ”Så är nu ingen fördömelse för dem, som är i Kristus Jesus; under det ordet: ”Ni är rena och behöver bara två fötterna”; under det ordet: ”Vi är rättfärdiga genom tron” under det ordet: ”Den som inte visst av någon synd, honom har Gud för oss gjort till synd, på det att vi skulle bli rättfärdiga i Honom.” Lydiga är de, som med försakande av allt eget, det må nu heta förnuft, egna tankar eller egenrättfärdighetssträvan, ger den store Guden, Hans vilja och råd den ära, som Honom tillkommer, samt håller Hans ”galenskap” oändligt visare, än alla skapade väsens visdom; som brukar anse varje tvivel på Kristi blods kraft att rena från synden, varje försök att genom eget görande lägga något till vår Borgesmans förtjänst och själv göra sig behagligare för Gud, än Kristus redan har gjort, som en upprorsgnista från helvetet, ett förnärmande av den allsmäktige Gudens majestät. Och har de inte rätt i detta? Säg är inte Bibeln Guds ord? Talar den inte om trons lydnad? Säger den inte, att Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss från alla synder? Vill ni inte böja er för det, ska inget annat kunna hjälpa er; inte ens Moses ska kunna det. Trots allt vad ni företar er, ska även han fördöma er; för Kristi rättfärdighet är såväl hans som vår enda tillflykt. ”Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror.” Fariséerna kallade vår Herre Kristus ”publikaners och syndares vän” och denna självfromma hop förargades på Honom. Men Han hade inte kommit för de rättfärdiga: Han kom för att kalla syndare till bättring. Vilka ljuvliga ord! Vilken kostlig inskrift på himmelrikets portar! Men vad säger det till oss? Vem menar Herren med de rättfärdiga? Menar Han de egenrättfärdiga? Visst inte. Kom Jesus inte för att kalla även de egenrättfärdiga till omvändelse för vem har han då kommit; eftersom vi ju alla av naturen är fulla av egenrättfärdighet? Och syndare som redan känner sitt elände behöver han ju inte kalla till bättring, eftersom denna allaredan är tillstädes i deras hjärtan. Dessa ord har utan tvivel en annan mening. Med ”de rättfärdiga” menar Herren här sådana, som fullt tillfredsställer den heliga lagens fodringar och verkligen är rättfärdiga. ”Men rättfärdig i denna mening är ju ingen på jorden”, säger du kanske. Riktigt, min vän! Vår Herre Jesus ville visst inte med dessa ord påstå motsatsen. Men om det nu inte finns några sådana, varför då denna överflödiga försäkran”? ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga”? Märk väl här: ”Herren ville därmed utan tvivel säga till fariséerna: ”Ni förundrar er över mitt sätt att gå fram när jag umgås med syndare, och skulle jag ha kommit för att uppsöka och hylla dygden, det hade ni rätt i; men jag har verkligen inte kommit för de rättfärdigas skull; hela min sändning åsyftar endast syndare, bara förtappade. Är ni sådana, som håller hela lagen, så ska ni genom denna er laglydnad leva. Jag lämnar er i ro, som de som inte behöver någon medlare. Men varför vill ni, andligt rika och starka, klandra mig för att hjälpa dessa arma sjuka, som inte kan, som nia, berömma sig av någon egen förtjänst? Unna dem dock att bli frälsta från döden.” Utan tvivel var det vad Herren ville säga till de förskräckta skriftlärda. Och vi känner vilken udd det ligger i dessa ord. Antydningen: ”Är ni rättfärdiga, så har jag inget med er att göra; jag söker syndare”, tillstoppade munnen på dem. Även vi kan inte göra bättre, än att till vår tids fariséer säga: ”Är ni inför lagen rättfärdiga, så kommer det inte i fråga, att vi skulle besvära er med någon uppmaning att omvända er och tro på Jesus. Men nu finns det en stor skara andra människor, som inte kan finna hos sig någon egen förtjänst: de kan därför inte klara sig utan nåd, utan en medlare och ställföreträdare; varför vill ni inte unna dessa att höra det glada budskapet?” Så talar vi till er, ni som alltid har någon invändig mot Guds nåds förkunnande, och säg vad ska ni svara på detta? Jesus kom i världen och utgöt sitt dyra blod för syndare; det är därför visst inte den sämsta lotten att räknas med bland dessa. Är du själv from och helig, så kan vi ingenting säga mot det, men ett är dock säkert, att det ordet: ”Tro på Herren Jesus, ska du bli frälst”, inte hör dig till. Du är inte någon lem i honom, som är församlingens huvud; du är inte iklädd det skinande silket, Hans rättfärdighet, och dina lovsånger ska aldrig ljuda inför Lammets tron. En syndare som fått motta Guds barmhärtighet står dock långt före en sådan självfrom. Ja, sett i ljuset av det dyra ord vi betraktar, är det inte mer något fruktansvärt att vara en syndare, utan något trösterikt; för är du en syndare, så är det just för dig Jesus har kommit i världen, just för dig Hans blod är utgjutet. Men är Han saliggöraren, som frågar efter syndare, så söker Han dem för att kalla dem till bättring och rena dem från synden. Är Han läkaren, som tar sig an de sjuka, så gör Han det för att bota dem. Den förlåtande nåden är på samma gång även den pånyttfödande. Kristi blod renar mig från alla mina synder. Han som ”förlåter mig alla mina synder”, är också den som ”helar alla mina brister”.Hur fullt är inte människohjärtat av gärningslära, och hur långsamt lär vi oss att tro på och vila vid Guds fria nåd! Den naturliga människan frågar inte alls efter den. Hon vill genom sitt eget görande och varande bli salig, och i sin blindhet och dårskap besinnar hon inte, att om vår salighet hängde på uppfyllelsen av bara en enda prick av lagen, så vore vi evigt förtappade. Och ändå vill hon inte ta emot för intet. Hon vill leva av egen förtjänst, betala för sig med egna pengar, just som fariséen: ”Jag tackar dig Gud, för att jag inte är såsom andra människor.”; eller den rike yngligen: ”vad fattas mig ännu?” Men att leva på nåd, att vila på en annans förtjänst, det vill hon inte veta av, det är henne motbjudande. Och kommer man med ord sådana som att ”vara en hund och äta av de smulor, som faller från de rikas bord”, eller att ”gömma sig i Jesu sår”, det är i hög grad upprörande för henne. O vilken blindhet! Vilken – vi skulle nästan kunna säga – löjlig tiggarstolthet! Men sådan är människan av naturen. Och här hjälper ingenting, vi kan predika så kraftigt för henne om hennes förtappade tillstånd, hon vill dock inte tro oss. Motgång, lidande och nöd kan träffa henne, och hon kommer dock med bitterhet fråga, varför hon förtjänar detta. Synder som hon gjort kan ligga uppenbara för hennes ögon, men till och med synderna förmår inte att göra henne till en syndare; hon vill fortfarande ursäkta sig. Ja man kan genom undervisning, uppfostran, exempel, tuktan och straff förändra en människa, men till en syndare kan man dock inte göra henne. Egenrättfärdigheten och egenkärleken är de segaste av allt slags ogräs. Bara En kan utrensa det – den levande Guden själv. Han gör oss till tiggare, Han ”ger Israel sinnesändring”. Medvetandet om, att du är en fattig syndare och att din salighet bara finns i Jesu blod, är en kunskap som du inte kan ta dig själv, inte få av andra, inte tillkämpa dig, inte köpa för egna pengar, utan som kommer till dig från himmelen som en fri och oförtjänt gåva. Men hur svårt är det inte stundom även då, när självbedrägeriets fjäll har fallit från våra ögon, och det i syndanöden, sårade hjärtat fått sin ankargrund helt utanför sig själv på klippan Kristus – hur svårt är det inte även då, att helt och i alla delar ge evangelium rätt! Det bryter sönder alla våra tankar och vid varje ny sida av fördärvet, som öppnar sig för våra ögon, förefaller det oss igen orimligt, att nåden skulle vara så alldeles fri och skänkas oss så alldeles för ingenting, att det även nu går an att tro. Fastän vi ingenting äger, menar vi ändå att det är något som vi borde göra eller ge något för att få bli kvar i Guds nåd. Att ta allt, även bevarandet i nåden, för intet, det förekommer vårt högmodiga hjärta, som alltid vill umgås med lag och gärningar, allt för riskabelt, farligt och vådligt. Det finns andra, som väl hoppas att till slut fara hädan i frid, men att nu få tro si vara Guds barn och himmelens arvinge, det är dock allt för mycket. Där måste först bli en mera djupgående bättring, mer helgelse, mera kärlek, innan man ska kunna helt trösta sig av Kristi förtjänst och fullt tillägna sig den. Men du som tänker så, hur lite känner du inte arten av det nåderike, grundat på Sonens medlareämbete, varuti Gud, sedan Hans rättfärdighet genom Medlarens gärningar blivit tillfredsställd, endast vill förhärliga sin nåd! Och ren nåd vet aldrig av några villkor. Nåden söker syndare, inte rättfärdiga och fromma.Kära vän! Det finns två vägar, vid vilkas mål livets krona strålar dig till mötes. Över ingången till den ena läser du denna inskrift: ”Gör det, så får du leva.” Över den andra heter det: ”Kom och mottag utan pengar.” Den ena är gärningarnas väg, den andra är trons väg. Men vad såväl den ena är som den andra är, det är den fullkomligt, endast och bara nåd eller endast och bara gärningar. Så välj nu vilken väg du vill vandra! Den första är en för naturen ärofull väg, på vilken du själv måste vara och göra något och vid vars slut du inte behöver ta emot något av nåd, utan endast efter förtjänst. Men innan du beträder denna tillstängda väg, så tänk på att här inte efterskänkes det allra ringaste, att här fodras en fullkomlig helighet, att det allvarligaste bemödande inte skyddar dig mot förbannelse, om du är skyldig i någon enda punkt, om du inte varje stund av ditt liv älskar Gud av hela ditt hjärta, av all din själ och ditt förstånd och din nästa som dig själv – att förlåtelse är en sak som inte finns på denna väg. Tänk vidare på att alla dina tidigare synder inte är utstrukna eftersom du försöker lägga bort dem; att den som syndar i ett, han är skyldig i allt; att du genom delaktigheten i Adams synd redan är under Guds vrede; att när du gjort allt, så är du dock en ”onyttig tjänare”, som endast gjort vad du varit skyldig att göra. På den andra vägen, trons väg, däremot, finns inget lockande för köttet; den är förnedringens väg, på vilken kronan inte ges såsom lön, utan som en fri gåva; där finns inget att få för pengar, utan allt skänks oss fritt. En annan arbetade, stred och segrade där för dig, och den ringaste åtrå efter att hjälpa till vid förvärvande av den dyrbara skatten är en förgripelse på Sonens ära. Men den som är nog fattig att vilja motta för intet, han finner här allt – Marias goda del utan Martas bekymmer. Så välj nu, medan tid är! På den första av dessa vägar har du i början den tillfredsställelsen, att hoppas själv bli något; under fortsättningen plågan av ständigt felslagna förhoppningar och till slut fullständig ruin. På den andra har du väl redan från början smärtan av utmattning och förnedring, men under fortsättningen en mer än salig erfarenhet av vår upprättelse i Kristus och vid slutet den fulla njutningen av all den ära och salighet som Han förvärvat oss. På den första menar du dig vara fri och är dock en träl; tjänande lagen skördar du blott lagens förbannelse. På den andra får du mer och mer se din egen förmenta rättfärdighet blottas och avklädas, men iklädes däremot Kristi fullkomliga rättfärdighet. På den första utgiver du ”pengar, där inget bröd är och arbete, där du inte blir mätt”, och sammanväver en klädnad av spindelväv. På den andra är du en hedersgäst vid Jehovas rika bord, lever alla dagar av Hans bröd, iklädd din förstfödde broders äreklädnad – ett fördolt liv med Kristus i Gud. Så står vår sak, om vi är i Kristus. Det är ingen fördömelse för dem som är i honom. Den gamla människan är väl ännu kvar, men hon är korsfäst med Kristus och ska förbli det. Gud har dömt vår gamla människa till döden; men rentvagen i Lammets blod lever den nya människan för Gud. Så står min sak. Och om någon nu vill komma och säga: ”Det och det är ett straff på grund av dina synder” så vill jag betrakta en sådan röst blott som ett ingrepp i min borgesmans förtjänst, Han, som i mitt ställe lidit straffet av Gud, på det jag, försonad med Gud, i alla mina lidanden inte måtte se den hämmande Domarens hand, utan blott den hulde Faderns , som vet vad barnet behöver för sin uppfostran för himlen. Så står min sak. Gör det mig nu hjärtligen ont när jag syndar, så kommer detta av min nya natur: men om jag därav blir så förskräckt, att jag istället för att fly till Kristus, håller mig borta från Honom, så kommer detta av min otro och inte av sanningen. Så står min sak. Och om jag i dag ska dö, är jag lika salig som om jag levde femtio år i tron. Mitt arv i himmelen blir inte större för det; för det är genom Kristi gärningar jag består inför Gud, och det är Hans blod, som renar mig från alla mina synder. Därför, om jag skulle fara hädan i den svagaste och uslaste stunden av mitt liv, så vore detta alldeles detsamma som om dödsbudet kom i min härligaste stund; jag är i min härligaste stund inte ostraffligare än i min svagaste, för jag är rättfärdig och ostrafflig i Kristus, och i Honom är jag det alltid och lika fullkomligt; för Kristus delar inte på sig. Vi har därför genom Lammets blod ett fribrev från lagens förbannelse, och ingen, det må vara vem som helst, kan förstöra detta. Vem vill anklaga den som Kristus har lidit döden för? Fristaden är öppen. Och vilka syndare har väl skäl att säga, att Kristus inte menar honom då han ropar: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är betungade!”Det finns därför inte mer än ett enda medel till vår räddning; använder vi det, så är vi saliga, föraktar vi det, så är vi utan räddning förtappade. Evigt liv eller evig död beror på vårt förhållande till detta medel. Det finns inte, såsom några menar, många vägar till himmelen eller många sätt att bestå för Gud. Blott i En är salighet, blott ett enda namn är människorna givet till salighet. Det är blott en ingång till räddningsarken; endast ”ett är nödvändigt” - Kristus, Kristi blod, Guds Lamms blod, det Nya testamentets blod! Rannsaka skrifterna och se efter vad i dem som utgör grunden för vår frälsning och salighet, att det uteslutande är ett enda – blodet. Är vi återlösta, så är vi det, såsom Sakarias säger, genom ”förbundets blod, genom vilket fångarna utsläpps ur kulan, där inget vatten finns”. Är vi köpta, så har det, som Petrus betygar, inte skett med ”förgängligt guld och silver, utan med Kristi dyra blod, som renar oss från alla synder”. Är våra kläder tvättade och vita, så lär oss den gudomliga uppenbarelsen, att detta skett i Lammets blod. Är vi rättfärdiga, så lär oss Paulus, att vi blivit det genom Kristi blod. ”Genom Kristi blod”, säger han, detta utvalda redskap, ”Har ni som förut var långt borta kommit nära; för Han har genom blodet på sitt kors skaffat oss frid.” Har vi ”frihet att ingå i det heliga”, så har vi det ”genom Jesu blod”. Segrar vi, så betygar samma heliga skrift: ”De har övervunnit genom Lammets blod.” Lever vi, så vårt liv i blodet. Se så vittnar ordet att all nåd och salighet, all kraft och styrka tillflyter oss endast från denna källa: Kristi blod. Ja hela vår rika, oförgängliga och ovanskliga arv kallas i Skriften ett ”Testamente i Kristi blod”. Och när en människa går evigt förlorad, så vet skriften inte av någon annan orsak därtill än att hon ”förtrampar Guds son och aktar Testamentets blod såsom orent.” Kristi blod renar oss från alla synder – Alla utan undantag. Men det ligger i sakens natur, att vi genom tron, som Gud verkar, måste tillgodogöra oss det, fly till det och tillägna oss det; för ”den som inte tror Sonen, han ska inte får se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.” Gud är helig och rättfärdig. Och se, jag som inte vågade hoppas något av Hans nåd – för hur kunde en missdådare tänka på nåd! – jag har just i Guds helighet och rättfärdighet, dessa för syndaren mest fruktansvärda av alla Guds fullkomligheter, den allra säkraste grunden för mitt hopp. Dessa för syndaren allra gruvligaste egenskaper, blir för den troende själen de ljuvligaste och mest löftesrika. Till dessa vädjar jag mot alla anklagelser både inom och utom mig. Kristi blod och rättfärdighet är min bröllopsskrud, min himlaprydnad, genom vilken jag ska bestå inför Gud när jord och himmel förgås. Amen.

I lammets blod, det dyra kära blod som gav mig liv,

när jag vid korset stod,där fann jag tröst,

en säker ankargrund,min tillflykt nu och i min sista stund.

Då jag en ogudaktig bliven var,

en fattig själ som intet i sig har,

då fick jag se hans blod på korsets stam

och läkedom för syndasmärtan fann

Då lades i min mun den ”nya sång”

som jag nu sjunger trots allt tidens tvång,

om Lammet som är slaktat och åt Gud

Mig köpt med blod och vunnit sig en brud

Och när min synd blir mäktig i mig än,

jag flyr till nådastolen, till min vän,

För har jag synd, jag mycken hemlig brist,

så gäller blodet mera, det är visst.

Och synes vägen ofta svår och lång,

Jag sjunger redan nu på himlens sång

Om Lammets blod och om hans dyra sår

Med denna sång jag sist i döden går.