• LLM

Kristus förlorad och ändå inte förlorad

Kristus förlorad och ändå inte förlorad


Utdrag ur Rosenius

Samlade Skrifter del II

Utgåva nr 12 – Augusti 2011Kristus förlorad och ändå inte förlorad

Ord till anfäktade

År 1847


Vi vet, att när Gud fostrar sina barn, är det en grundregel att han döljer sig för dem, ofta länge och svårt. Detta att Gud döljer sig, bekymrar alla Guds sanna barn, speciellt dem som lever under en långvarig och hemlig känsla av fördömelse som fräter i hjärtat. De tänker att Kristus är förlorad, att de har avfallit och är andligt döda. De är nära att falla i förtvivlan. Med tanke på dessa människor vill vi nu utifrån detta ämne ”Kristus förlorad och ändå inte förlorad” ge ett tröstens ord.


Kristus förlorad och ändå inte förlorad är ett märkligt ämne. En del människor har mycket svårt att ta till sig detta, medan andra betraktar det som en lättlärd sak. För en del är detta ämne mycket kärt och viktigt, medan det för andra är likgiltigt och utan någon betydelse. Den stora världshopen förstår inte alls detta ämne - om de kristnas anfäktelse. Det finns också sådana som menar sig vara sanna kristna - men att Kristus skulle vara förlorad - bekymrar de sig aldrig om, och detta att Kristus inte är förlorad, har de alltid lätt att tro. Deras tro är så stark, att den inte ens behöver uppehållas av Guds Ord. Tron uppehålls ändå för dem. Deras tro och frid är nämligen av sådant slag, att deras själafiende djävulen inte vill ta ifrån dem den tron. De är andligt döda kristna. Detta ämne om anfäktelsen smakar dem ingenting.


Det skall visserligen sägas att nybörjare i tron, vissa tider inte behöver detta ämne, t.ex. då Brudgummen Jesus ännu inte har tagits ifrån dem (Matt. 9:15), då de fortfarande bara känner frid och fröjd, sol och ljus och värme. Det skall också sägas att även Guds sanna nådebarn, som länge har levat med Herren, kan komma in i tider av tillfällig andlig säkerhet. (Matt. 26:33-35).


Men för de svaga, skröpliga och anfäktade nådebarnen är alltså detta ämne ett mycket kärt och viktigt ämne: Kristus förlorad och ändå inte förlorad. För dem finns ingen större sorg, än när de är rädda för att Kristus är förlorad, och ingen större glädje, än när de kan tro, att han inte är förlorad. Dessa Guds barn kan nog med förståndet lätt förstå detta och i sitt hjärta tro det, men när det gäller att känna och erfara denna sanning, då kan det bli så svårt att tro. Ja, det blir då så svårt att tro, eftersom Gud kan förhålla sig så underligt, så kallt och hårt mot dem, som han ändå älskar och som står i hans nåd och vänskap. Det blir då svårt för dem att tro att de är Guds benådade barn. Istället får de ofta känna motsatsen, att de inte är hans barn. Det gör att Guds barn vissa tider håller på att tappa modet i ängslan och jämmer, eftersom de inte känner sig vara Guds barn.

Tänk på att det kan kännas som om Kristus är förlorad fastän han ändå inte är det. Han kan länge och djupt dölja sitt ansikte och ändå vara lika nära och nådig. Han kan på det bittraste sätt pröva sina kära barn, ja, de mest benådade helgon, och ändå innerligt och trofast älska dem. Här har vi många exempel i Skriften, t.ex. jungfru Maria som ju var den högst benådade bland kvinnor, utvald till Guds Sons moder. Läs i Luk. 2:43-49 hur bittert Gud prövade henne, som fött det käraste och dyrbaraste barn, som någon moder har haft. Dessutom hade Maria genom höga himmelska uppenbarelser av änglar och profeter fått veta att barnet var Guds Son. Detta barn var i tre dagar förlorat! Tänk vad modershjärtat då led och ängslades. Hon sa: ”Vi har sökt efter dig med stor oro!” Tänk också på de glödande pilar som djävulen säkert riktade mot hennes hjärta med pinsamma tankar såsom: ”Jag är en så ovärdig vårdarinna! Gud hade anförtrott åt mig den högsta skatten, hela världens Frälsare och salighet. Denna skatt, världens Frälsare, har jag så vanvårdat, att jag nu förlorat honom och det är min egen skuld. Det var jag, som skulle ha vårdat denna dyrbara skatt, som Gud givit för hela världens frälsning, men nu har jag tappat bort honom. Gud har som straff tagit honom tillbaka till sig, och himmel och jord kommer att fördöma mig.”


Lägg märke till att när en människa kommer i anfäktelse, råder inte förstånd, sans och sanning, utan då kan de mest orimliga tankar och föreställningar uppkomma. Luther tror att Marias anfäktelse innebar, att hon var rädd att hela världens försoning för hennes skull var förlorad, att hon var skyldig till en hel världs fördömelse. Ja, det är ingen gräns och ingen måtta, när ett ängsligt hjärta anfäktas och en kindpustande satans ängel anklagar. Det vet de som har erfarenhet av det.


Speciellt har all anfäktelse två brännpunkter, som är de svåraste. Den ena brännpunkten är: ”Det är din egen skuld, du har syndat och du har förtjänat allt detta onda. Visserligen är Gud nådig och rättvis, men du har själv dragit över dig detta onda med din synd. Du visste bättre, men gjorde det sämre. Du visste Guds vilja, men du föraktade den. Du visste att det var synd, men ändå gjorde du det.”


Den andra brännpunkten lyder: ”Det är för alltid och för evigt för sent. Det kan inte hjälpas och det kan aldrig bli någon ändring. Du är inte en anfäktad kristen utan en trolös avfälling, som nu lider det du förtjänar.”


Så har nog Maria tänkt: ”Det var du, som skulle ha vårdat detta barn, men det har du inte gjort. Du har begått den största synden i världen, eftersom Gud hade anförtrott dig så mycket, och därför skall också mycket bli utkrävt av dig.” Maria kanske också tänkte: ”Jesus är för alltid förlorad, eftersom han inte finns med bland ’släktingar och bekanta’. Var kan han då finnas? Han kan ju inte gå bland okänt folk. O, barnet är förlorat, för alltid förlorat, det älskade barnet, det dyra barnet, underbarnet. Jag skall aldrig mer se barnets ljuvliga ansikte, aldrig mer höra dess kära röst.” Ja, så upplevde nog Maria det, som att barnet var förlorat, och ändå var barnet inte förlorat. Det var i gott förvar.


Men se, så hårt och bittert kunde Gud pröva den högst benådade Maria och ändå inte vara vred på henne! Så stor skuld kunde hon känna sig ha och så förlorad kunde hon känna att Jesus var, och ändå var Jesus inte förlorad. På detta sätt har Gud alltid brukat handla med sina käraste barn. Hur djupt dolde sig inte Kristus för den kananeiska kvinnan! Kvinnan gick efter honom och bad, men Jesus gick undan och teg. Lärjungarna bad för henne, men då blev det värre. Jesu svar tycktes vara ett bestämt avslag. Hon bad åter igen, men då kallade han henne en hund: ”Det är orätt att ta barnens bröd och kasta det åt hundarna.” Och ändå, tänk vilket brinnande, kärleksfullt och villigt hjärta som dolde sig hos Jesus. Till sist sa Jesus: ”O, kvinna, din tro är stor, ske dig, såsom du vill”. (Matt. 15:22-28).


Hur illa såg det inte ut för lärjungarna, då Kristus togs ifrån dem, spikades fast på ett kors, böjde ned huvudet, dog och begravdes! Då var den lilla tiden inne, då de inte skulle se honom utan gråta och jämra sig (Joh. 16:!6-20). De sprang om varandra på påskmorgonen och sökte efter hans döda kropp, men fann den inte. Inte kunde de tro, att de samma dag skulle få se honom levande. Nej, då var han förlorad för dem, men ändå inte förlorad. Tillsammans med de två lärjungar som gick till Emmaus, gick Jesus hela vägen okänd, fast han hade kunnat uppenbara sig för dem. Men det gjorde han inte utan gav dem bara Skriftens ord att betrakta och höll sig själv i det längsta dold för deras ögon. När han äntligen uppenbarade sig för dem, försvann han i samma ögonblick. För Tomas var han förlorad ytterligare åtta dagar, men Jesus lät Tomas till sist på ett underbart sätt få se och möta honom.


Så handlar Herren med dem som han älskar. O, att vi kunde lära oss detta! Han älskar innerligt, men hemligt. Han för sina vänner underligt, men samtidigt är han nådig mot dem. Han döljer sig, men är samtidigt trofast. Hur hårt prövade han inte de gamla fäderna, t.ex. Abraham (1 Mos. 22), Jakob (1 Mos. 32), Josua (Jos. 7:5-9), David m.fl. Detta är alltså grundregeln i Guds fostrande av sina barn, nämligen att han döljer sitt ansikte. Därför är grundregeln i kristendomen att tro utan att se. Att vara en troende kristen innebär att vara ett barn, som Gud dagligen leker med. Han leker den allvarsamma leken: en liten tid – och ni ser mig inte, såsom en moder brukar göra med sitt barn. Än döljer Herren sitt ansikte, än visar han det igen. Den salige Pretorius säger, att Herren ofta ”klämmer sina barn så hårt, att ögonen fylls av tårar.”


Allt detta gör han för vårt bästa, såsom han säger: ”Det är nyttigt för er, att jag går bort, för om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er” (Joh. 16:7). Det är genom att dölja sig, som han håller oss vakna. På så sätt blir Jesus åter och åter kär och ljuvlig för oss. När Herren döljer sig för oss, innebär det att han övar vår tro, driver oss till bön, vaksamhet och ordets bruk. Det gör att man också kan trösta andra som är anfäktade och som har svårt att tro. Men särskilt är det tron, bönen, kärleken och vaksamheten, som Gud på detta sätt övar hos sina barn. När bruden, alltså Guds barn, i Höga Visan var likgiltig, sömnaktig och trög att öppna för Brudgummen, alltså för Herren, skrämde Brudgummen sin brud först något litet, och så försvann han i samma ögonblick. Herren gick bort och dolde sig. Därför uppstod ett så oväntat förhållande - istället för att Herren, som han tidigare gjorde, klappade på hennes dörr och hon inte gjorde sig någon möda att öppna, så blev det nu hon, som sökte honom, sin Herre och Brudgum. Med stor iver gick hon nu omkring och sökte ”Vännen”, som hennes själ hade kär, och hon kunde inte nog prisa Herrens ljuvlighet (Höga V. kap.5). Det blev som ordet säger: ”Det är nyttigt för er, att jag går bort”. Ändå ängslas vi och blir rädda att Herren blivit vred på oss och lämnat oss åt döden, så snart han döljer sig för oss, fast det bara är en kärleksfull välgärning av honom.


Detta döljande är alltså något, som Herren alltid vill, skall och måste göra med oss – och som vi får erfara på olika sätt. Ett Guds barn har knappt hunnit få det glada vittnesbördet om att hon är ett Guds barn för Jesu skull, så kan ansiktet om några timmar, dagar eller veckor se nedslaget och dystert ut. Med bekymmer kan hon då klaga: ”Jag kan inte tro annat än att jag har förlorat Frälsaren. Jag är nu så andligt torr, kall, död och olustig, och jag har inte den rätta glädjen i ordet och bönen, som jag hade tidigare”. – Ännu svårare blir detta mörker, om själen också råkat förgå sig på något sätt. Då säger hon: ”Jag har avfallit. Det är min egen skuld, att Frälsaren har vikit bort ifrån mig. Jag borde ha vakat, bett och stått emot synden, men det har jag inte gjort. Jag har syndat och nu har Herren vikit ifrån mig.”


Det som också gör anfäktelsen så svår, är dess långvarighet. De snart övergående är lindriga. Ett mer ihållande och svårt mörker beror ofta på någon speciell orsak. T.ex. att man inte nöjer sig med Guds ledning, med Guds nåd eller med måttet av gåvor som Gud givit. Eller att man är förbryllad av främmande läror, av långvarig jordisk brist eller av en ihärdig syndafrestelse. Allra svårast blir det, när flera sådana omständigheter stöter samman.


Att en människa blir missnöjd med Guds ledning i livet, tar anstöt av Kristus och tycker, att Gud inte håller sina löften, beror ofta på att hon i sin tro och bön, utan att hon är medveten om det, själv vill bestämma Guds tid och sätt att hjälpa. När människan då inte får allt på det sätt och på den tid, som hon trott och bett, blir hon nedslagen. T.ex. om hon genom Guds nåd blivit en ny människa, men inte en fullkomlig människa. Hon har fått ett nytt hjärta och ett sinne, som är enigt med Gud, men köttet strider emot Anden och älskar synden (Gal. 5:17). När hon då ber Gud om hjälp, men det ändå inte sker någon ändring, blir hon nedslagen och menar, att det inte står rätt till med henne.


Eller detta att Gud har lovat hjälp mot synden, och hon tror att det innebär att man blir fri från alla synder, så fri från synden, att den aldrig mer frestar eller överrumplar oss, som är Guds barn. Men när det inte blir så, då misströstar hon, som om Guds löften inte mer gäller. Sådant kallas att ta anstöt av Kristus. Då kommer själen i mörker och menar: Jag har förlorat Kristus.


En annan människa blir frestad och angripen av främmande läror och kommer ifrån själva trons fäste, det enkla förblivandet i Kristus och hans sanning. Evangeliet kan då för en tid förlora sin smak och kraft i hjärtat. Då drar Gud sig tillbaka med sitt ljus, sin frid och salighet, för att den arma människan inte skall stanna på den falska vägen. Istället drivs hon tillbaka till den enda sanna fridens väg, där Herren en gång låtit sig finnas. Då är det nyttigt, att Herren går bort, för annars skulle Herren helt förloras.

Många Guds barn kommer också i djupt mörker genom nedslående erfarenheter i det jordiska livet, som det i psaltarpsalmerna och hos profeterna finns många exempel på. T.ex. hur svårt det har varit för helgonen att tro att Gud är nådig, när han låtit det gå dem mycket illa. När en troende människa inte bara har använt alla mänskliga medel till hjälp, utan också med uthållig och brinnande bön anropat Herren och grundat sina böner på hans egna löften om en faderlig omsorg, och allt ändå tycks vara förgäves. Nöden blir inte mindre utan större. Speciellt om det också samtidigt tillstöter en inre andlig torka, då tänker man: ”Jag kan inte vara ett Guds barn, för då skulle Herren ha hört min bön och gjort någon förändring.” Eller man tänker: ”Det finns ingen Gud, inget Guds ord.” På sådana tankar följer nya anklagelser: ”Jag har ju ingen tro, jag hädar ju Gud – Kristus måste vara förlorad.”


Om vi nu inser det som här har beskrivits: Kristus förlorad och ändå inte förlorad, så hjälper det inte mycket i den verkliga nöden, för då kan det kännas: ”Med mig är det helt annorlunda, mycket värre.” Därför skall vi också tänka på att även om en kristen verkligen har avfallit från tron, i synd och egenrättfärdighet eller i säkerhet men ändå har ångrat sin synd, bekänt sin synd inför Herren (Ps.32) och fått en längtan efter att åter få tro och leva med Kristus, så är detta detsamma, som om hon aldrig hade avfallit. Hon har samma nåd och tillgång, som ett anfäktat Guds barn, eller som den som för första gången kommer till Kristus. Den människan blir återigen omfamnad med samma gudomliga kärlek som första gången. Kristus är åter där, och hans försoningsnåd är lika tillräcklig. Därför är det onödigt att fastna i undersökningen av hur djupt avfallet är. Det skall vi senare utifrån Skriftens ord se närmare på. Men först skall vi nämna en ännu svårare händelse än de vi hittills har nämnt, som visar hur Kristus är förlorad och ändå inte förlorad.


En kristen har till exempel genom nya yttre omständigheter och kanske genom en ny bostadsort, kommit i en speciell förströelse, likgiltighet och försummelse av ordets bruk, bönen och bekännelsen. Samtidigt har hjärtat blivit angripet av någon särskilt svår frestelse, en stark, ihärdig, oändlig frestelse, som leder själen i synd och nöd. Hon ängslas och ropar ur djupet. Det underliga är, att just nu, när hon verkligen med allvar börjar söka Herren, be och ropa, då drar sig Herren undan och döljer sig. Den arma människan känner ingen kraft, ingen tröst, ingen ljusning av ordet eller bönen. Det går dagar, veckor och månader i samma ängsliga mörker och det känns verkligen som att Kristus är förlorad och att den helige Ande har vikit bort.


Det finns en stark bild i Bunyans bok ”Kristens resa”. En man satt i ett mörkt järnfängelse. Han såg mycket bedrövad ut och hade sina ögon vända ned mot marken. Hans händer var hopknäppta och han suckade djupt och tungt. När Kristen frågade honom, vem han var, svarade han: ”Jag är vad jag tidigare inte var.” På frågan vad han tidigare varit, svarade han: ”Jag var en härlig och blomstrande bekännare, och hade stor glädje i hoppet om himmelens salighet.” – ”Nu är jag en förtvivlad och olycklig människa, hårt fängslad, ja, innesluten i detta järnfängelse och jag kan inte komma ut härifrån, nej, jag kommer aldrig ut.” När Kristen frågade, hur han hade blivit så olycklig, svarade han: ”Jag har försummat att vara nykter och vakande och jag har tagit odygdens ok på min begärelses hals. Jag har syndat mot Guds ords ljus och mot Guds godhet och jag har bedrövat den Helige Ande. Därför har den Helige Ande vikit ifrån mig och djävulen har kommit till mig. Jag har förtörnat Gud, och han har övergivit mig.” På frågan om han inte kunde ångra och omvända sig, svarade han: ”Gud nekar mig omvändelsen och hans ord ger mig ingen lust och vilja att tro. Ja, Gud har själv satt mig i detta järnfängelse.”


Lägg nu märke till: Om det här skall bli liv eller död, om Kristus här verkligen är förlorad, eller bara till en tid, den frågan beror egentligen på en enda omständighet, nämligen om det är det verkliga förhållandet, som här uttrycks i orden: ”Guds ord ger mig ingen lust och vilja att tro.” Först skall det sägas a) Vare sig man är avfallen eller inte, vare sig man har avfallit en eller hundra gånger, så beror vår frälsning på, att vi tar emot saligheten, att vi tar emot Kristus, för ”allt är redo” och ”den som har Sonen, han har livet.”

För det andra, b) Jesus säger: ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig, drar honom” (Joh. 6:44). Ingen längtar efter att tro på Jesus utan att den Helige Ande har verkat det. Till exempel en människa som har begått synd mot den Helige Ande, eller såsom Farao är lämnad i ett vrångt sinne till förhärdelse, en sådan människa - även om hon bävar för helvetet - har ändå ingen ”lust och vilja till att tro”. Hon längtar inte efter den Helige Andes nåd till tro och omvändelse. All erfarenhet intygar detta, såsom Kristus säger: ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig, drar honom.” Därför, om det är det verkliga förhållandet med en förtvivlad människa, att hon av Guds ord aldrig får ens en lust och vilja att kunna tro, att vara ett omvänt Guds barn, utan hon med avoghet mot Herren föraktar hans nåd och inte vill ha Guds nåd, då är det ett hemskt tecken, ett Kains tecken, ett Judas Iskariots hjärta, som går bort från Gud och som inte kan hjälpas.


Men märk: Det är inte säkert, att detta var händelsen. Den anfäktades klagan vittnar just om motsatsen. Det händer nämligen mycket ofta, att ett anfäktat hjärta, som Guds Ande inte vikit ifrån, självt inte märker eller förstår sin längtan efter Herren. Denna längtan upptäcks först när hjärtat börjar få känna någon tröst. Då märker man, att trösten livar och gläder. Detta bevisar att det ändå funnits en gnista av längtan kvar, fastän fördold. Tomas slog också ifrån sig allt vittnesbörd om Kristus och tycktes inte ens vilja tro utan tycktes vara en motståndare. Men när han blev övertygad om att hans Herre inte var förlorad, då utbrast han: ”O, min Herre och min Gud!” Då märktes det, vilket hjärta han under allt tvivel burit för Frälsaren, att det i hans hjärtas djup fortfarande hade grott en innerlig, fastän hemlig längtan efter honom. Luther säger i en predikan på Annandag Påsk: ”Gud ser djupare in i ditt hjärta, än du själv gör, då du väl inte skulle vara emot, om du helt och hållet vore i anden brinnande.”


Där nu denna hunger och törst finns – även om den är hemlig - där är Kristus inte förlorad för evigt, utan bara för ”en liten tid,” hur illa det än ser ut. Det finns tydliga ord och exempel i Bibeln på detta. Att det kan gå så långt med en troende människa i anfäktningens tid, att hon anser sig vara alldeles övergiven av Gud, bortdriven ifrån hans ögon och såsom innesluten i ett fängelse, det ser vi till exempel på Jeremia. I svår anfäktelse sa han: ”Herren har stängt omkring mig, så att jag inte kan komma ut. Han har gjort mina fjättrar tunga. Och om jag klagar och ropar, stoppar han öronen till för min bön. Han har stängt mina vägar med huggen sten och förvridit mina gångstigar… min själ förkastade friden… jag sa: mitt hopp och min förtröstan på Herren är ute. ” Men kort därefter säger Jeremia med stor tröst: ”Herrens nåd är det, att det inte är ute med oss, att det inte är slut med hans barmhärtighet…Din trohet är stor…Herren förkastar inte för evigt, utan, om han än bedrövar, så förbarmar han sig igen efter sin stora nåd” (Klagov. 3). På samma sätt bekänner David om sig: ”Jag sa i min ångest: Jag är bortdriven från dina ögon - Men du hörde mina böners ljud, när jag ropade till dig” (Ps. 31:23).


Vad säger Herren om en sådan arm själ? Herren säger:”Han håller sig intill mig, därför skall jag befria honom. Jag skall beskydda honom, ty han känner mitt namn. Han åkallar mig, därför skall jag svara honom. Jag är med honom i nöden, jag skall rädda honom och låta honom komma till ära” (Ps. 91).


”Jag vet, vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens, för att ge er en framtid och ett hopp” (Jer. 29:11).


”Ett litet ögonblick övergav jag dig, men i stor barmhärtighet vill jag åter församla dig. I min förtörnelses översvall dolde jag ett ögonblick mitt ansikte för dig, men med evig nåd vill jag nu förbarma mig över dig, säger Herren, din förlossare.” (Jes. 54:7, 8).


Ja, med vilket högtidligt allvar säger inte Herren Kristus: ”Jag är A och O, begynnelsen och änden. Jag skall ge den, som törstar, av livets vattenkälla för intet!” ”Den som törstar, han må komma. Ja, den som vill må ta emot livets vatten för intet!” (Upp. 21:6; 22:17.)


Om du har avfallit och kommit bort från Herren, och du ändå vill komma tillbaka, så är det alldeles detsamma, som om du aldrig hade avfallit. Herrens ord gäller ju i alla tider och i alla förhållanden: ”Jag skall ge den som törstar - och den som vill - livets vatten för intet.” Den stora huvudsanningen står högt över alla sanningar och över alla betänkligheter. Lägg märke till att det står att det är ett ”fast ord och värt att på allt sätt mottagas, att Kristus Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare”, även ”den främste” – att frälsa det förtappade. Vare sig det är den första eller den hundrade gången förtappade! ”Du har gåvor för människorna, också för de avfälliga” (Ps. 68:19 enligt Martin Luthers bibelöversättning).

Först - detta står fast, såsom huvudsanningen över alla sanningar.

För det andra - ”Den som törstar han må komma; och den som vill må ta emot livets vatten för intet.” ”den som törstar”, ”den som vill.” Detta är verkligen en regel utan undantag, såsom vi redan har funnit. Så snart en syndare vill återvända, vill tro på Frälsaren, vill lämna allt sitt och fly till honom, då är allt återställt. – Men du kanske säger att du vill allt detta men inte kan tro, så är det ändå ingen fara. Vänta bara. Han sa ju: ”Han håller sig till mig, därför skall jag befria honom.”


En annan sak är det med dem, som verkligen inte vill tro, som aldrig låter sig förmås att söka nåden, att vänta efter Herren, utan som vänder sig hit och dit. Det är över sådana förtvivlade som Bibeln förkunnar ett trefaldigt ”ve”. Därför, de som fruktar, de bör också hoppas.

Till sist ett ord ur Skriften: ”Var och en som åkallar Herrens namn, han skall bli frälst” (Joel 2:32, och Rom. 10:13). Amen.



Detta häfte kan beställas gratis hos:

Luthersk Litteratur-Mission, Box 39, 911 21 Vännäs

info@llm.nu

16 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla