• LLM

Själavårdsbrev - Rosenius



Själavårdsbrev


Utdrag ur Rosenius

Samlade skrifter del IV


Utgåva nr 11 – Februari 2011


1) Uppmuntringsbrev till en troende själ


Älskade vän! Herren välsigne dig med mycken nåd och frid och tröst och kraft under alla de prövningar som han, din Fader, tillsänder dig!


Jag ville, om jag kunde, så gärna uppmuntra dig lite med några av våra stora och eviga tröstegrunder; men jag vet att du själv ligger vid källan, och att Gud tröstar dig. Ja, vi blir åter och åter bedrövade över oss själva. Men det är ju så att vi istället har anledning till en evig glädje. Vi äger en evig lycksalighet och vi har en stor evig Fader.


Tänk, att detta onda som kan göra oss evigt olyckliga, nämligen vår synd, verklig synd, är just det som Gud har gjort allra mest för att borttaga, försona och bota. Tänk, att för dem som lever i tron på Jesus, Guds Son, kan inte synden mer uppväcka Guds vrede. Synden är dödad och förintad i Kristus, så att Gud aldrig tillräknar oss våra synder. För Guds barn finns ingen fördömelse.


Ja, detta har Gud själv utfört, vår store och allsmäktige Gud, som skapat allting och som styr, vårdar och leder allting. Han har själv sänt sin egen älskade Son hit till jorden, för att Sonen med sitt liv och blod skulle frälsa det fallna människosläktet. Detta har nu skett på Golgata till många människors eviga frälsning.


Guds eviga förbund och löften, Guds eviga testamente kan inte ändras för en enda människa som tar sin tillflykt till Guds Son. Vad är nu Guds förbund? Jo, att Adams fallna barn, mitt i all synd och i all svaghet, bara behöver se upp till den upphöjde kopparormen, till Frälsaren. Genast vid den första svagaste trosblick på honom, blir hon inför Gud fullt frikänd och rättfärdig. Hon får nåd och blir Guds älskade och härliggjorda barn.


Kära vän! Hur du än känner det, så får du tro på Herren, att du är i Hans famn. Även om du inte känner det, är det ändå så. Se Rom. 4:1-8 och Rom. 5 hela kapitlet. Kan du inte med glädje tro det, så får du tro det kämpande och suckande. Det är ändå liv och salighet i ditt hjärta. Denna Guds barns kamp, är kampen för den himmelska kronan, en krona som väntar alla dem, som kämpat i tron. Den himmelska härligheten, som väntar Guds barn, blir så stor, att när vi får se himmelen, skulle vi kunnat ha kämpat i ytterligare tusen år för den himmelska kronan, i det svåraste martyrskap. Vi blir då lika Jesus i himmelen och vi får se honom, såsom han är, ansikte mot ansikte, och detta evigt, evigt, evigt!


Kära vän tröttna aldrig! Lönen är stor. ”Den som övervinner”, säger Herren Jesus själv, ”honom skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och jag skall skriva på honom min Guds namn. Och Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon, och Lammet skall vårda dem och leda dem till levande vattenkällor. Och ingen gråt skall vara där, ingen synd, ingen otro, ingen dunkelhet, ingen anfäktning, ingen värk; ty det första har gått till ända.”

Stockholm den 8 okt. 1845.

2) Uppmuntringsbrev till en vän


Käre vän, här kunde ha varit mycket att säga, att önska och att berätta, men jag får lämna det mesta. Ändå är allt väl, då vi får vara Guds barn. Vi får som Guds barn vara inom den plats, där ingen synd tillräknas oss och ingen lag fördömer oss. Vi får vara under syndaförlåtelsens vida och oändliga himmel. Om du inte själv känner det så, utan tvärtom känner motsatsen, såsom synd, dysterhet, fruktan och oro, så tänk på att det är som Ordet säger, inte som ditt hjärta säger. Glöm aldrig den oförtjänta nåden och den oföränderliga rättfärdigheten. Har du felat, och samvetet oroar dig och lagen fördömer dig, så får du svara: Jag har syndat, och det är beklagligt; men det rör inte den rättfärdighet som jag har i himmelen inför Gud. Har jag syndat, så vet jag att Kristus inte har syndat. Kristus är from, och hans fromhet är min fromhet. Det står hos profeten, att han kallas: Herren, vår rättfärdighet.

Min rättfärdighet på Faderns högra hand

Sitter utan fläck i ljusets helga land;

Min rättfärdighet är klar som dagen,

Fastän jag fördöms av lagen.


Käre vän, om denna Jesu rättfärdighet vill jag påminna dig, för jag förstår, att djävulen ofta plågar dig. Jag är övertygad, att blir detta evangelium om Herrens rättfärdighet i tro mottaget i ditt hjärta, så är allt botat. Jag har själv varit i djupt elände denna tid och åter märkt, att det är helt och hållet Guds verk, att vi tror. Därför låt oss be Gud om tron, läsa och höra hans evangelium, så får vi nåd att tro. Då får vi den Helige Ande, som sedan gör allt – tröstar, styrker, leder och straffar. Allt gott!

Gud, all nåds Gud, vare med dig. Han styrker och bevarar dig till evigt liv!


Den 18 okt. 1846

3) Svar till en vän i Kristus


Dyre vän! Det gläder mig att du lever i tron på Frälsaren och nåden, så eländig och skröplig som du känner dig. Förbli alltid vid Frälsarens fötter i barnslig tro, insvept i den eviga nåden, trots all din egen skröplighet. Om jag nu något skall förmana dig, så hör: Håll dagligen ögat på Frälsaren, håll dagligen vänskap med Gud. Det du behöver för att bli frälst är bara hans älskade Sons förtjänst. Vaka och be. Bevisa Herren, där du kan, någon trohet, någon tjänst. Men felar du, låt ändå det första stycket om evig nåd stå fast, och dränk allt i nådens och förlåtelsens hav. Nu farväl. Gud välsigne och bevare dig alltid.

Stockholm den 10 nov. 1843

4) Svar till en vän, som klagat över svårigheten att kunna riktigt förlåta och älska ovänner


Guds frid! Jag är mycket ledsen, att jag så länge har dröjt med att skriva dessa rader. Men ditt brev kom just under en period, då jag var strängt upptagen. Sedan blev brevet liggande bland andra obesvarade brev. Jag blir ändå tröstad av övertygelsen, att Herren själv givit dig, sitt bekymrade barn, den tröst och det ljus, som du behövt. Den, som blivit en förlorad syndare i sig själv, men lärt känna Frälsaren och bara hos honom söker nåd och frälsning, går inte förlorad. ”För de rättfärdiga skall ljus uppgå igen.”

Vad den omtalade synden angår, nämligen svårigheten att älska sina ovänner, så brukar denna synd hos uppriktiga själar utpina sig själv. Alltså då jag blir riktigt plågad och förskräckt av mina egna synder, så får jag sedan också ganska lätt att överse med andras ondska. Får Herrens Ande regera mig, blir mitt eget hjärtas ondska en så svår och förskräcklig synd, att andra människors synder blir obetydliga för mig. Då kan jag förlåta och älska dem. Min egen ondska blir min tuktan. Kan jag då även tro Guds förlåtelse, så kan jag älska.


Det är sant att kampen mot denna synd kan bli mycket hård, särskilt för vissa naturer, som särskilt lätt frestas till vrede och otålighet. Var och en har alltid något, som han särskilt får kämpa mot. Men i allt detta övervinner vi rikligen genom honom, som har älskat oss.


En sak är säker, nämligen att den som känner sin egen synd svårast och bara i Kristus söker sin frälsning, inte skall evigt förgås. Den människan skall efter alla strider, till sist få det eviga livet. Detta tillönskas dig hjärtligt av din jäktade medbroder i bedrövelsen och hoppet.

Stockholm den 23 nov. 1863.


5) Svar till en bekymrad trosbroder som fallit i svår synd


Jag tror att jag förstår hur du har det, för ungefär sådan är min egen erfarenhet. Jag säger med fast övertygelse: ”Du skall inte dö utan leva och förkunna om Herrens gärningar.”


J. Har jörtäljag har nog någon gång antytt, att jag känt en viss oro för dig. Käre broder, så bedrövligt går det till, när vi skall kureras för vårt otäcka högmod, vårt allra mest fruktansvärda onda. ”Gud står emot de högfärdiga”, och då går det så. Men – ”Han behåller inte vrede evinnerligen”. ”Han har lust till barmhärtighet.” ”Han förbarmar sig åter igen, efter sin stora godhet.”

Herren slår först ner allting och gör till intet vår renhet, vår kraft, vår hälsa, vår vishet och vår väg, till dess vi förtvivlar på allt eget och ber ur djupen. Vi bävar vid tanken på att det skulle finnas något gott hos oss. Då kommer Herren och ger oss all förlåtelse och nåd igen. Jag vet med visshet, att Herren aldrig överger den eländige, som fortsätter att anropa honom, och som vill bli frälst. Denna människa har fortfarande fårets hjärta. Se Luk. 15 och Hes. 34:16.

Ja, allt detta vet du att säga till andra, men tänk nu på det för din egen del. Gör inget förhastat, utan var stilla, stilla! Ödmjuka dig under Guds mäktiga hand, så skall han upphöja dig i sin tid. Jag tror allt, vad du säger. Det är förskräckligt och rysligt! Ändå säger jag: Du har ingen anledning att förtvivla, inte mer nu än under dina härligaste tider. Men, så är det med vår tro och upplysning. När det går bättre, då tror vi, men när stormen kommer, då förtvivlar vi. Jag tror att om du hörde en broder beklaga allt, vad du nu själv erfarit, så skulle du inte tänka: han är förlorad.

Jag tror att du fortfarande ber och säger till Herren mitt i din förskräckligaste uselhet: ”Om du nu handlar med mig efter mina synder, överger och kastar mig till helvetet, så kastar du bort en vän, som ser efter dig i fallet.”


Nu farväl! Jag har inte tid att skriva mer, men Herren skall ta hand om dig. Han säger: Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig. Amen, Amen. Din broder i tron och berdrövelsen.

Stockholm i april 1867

6) Svar till en trosvän


Käre vän, hela ert brev innehåller en kedja av självanklagelser, såsom taget ur mitt eget hjärta. Ja, så upplever alla sanna kristna. Men hur kan vi då tro Guds nåd? Jo, Gud har själv framhållit att syndafallet var så förskräckligt förstörande, att vi alla är helt förtappade syndare och att vi inte i oss själva kan vara bättre. Gud har därför lagt hela vår odrägliga syndabörda på sin egen älskade Son, som också fullkomligt uppfyllde Guds lag för oss.

Jag förstår att du ber om trons gåva. Fortsätt med det och läs t.ex. i Luthers Evangeliepostilla nr 60 eller predikan på Annandag pingst. Även nr 70 och nummer 100 i Evangeliepostillan. Om känslan är tung och dyster, så låt inte detta ta bort trons tröst i ditt hjärta. Tvärtemot din känsla och bara på Guds löftesord får du tro. Det är mycket god läsning i nämnda postilla på påskdagen, den andra predikan.


Det slag av otro som du nämner i ditt brev, är inte till fördömelse, alltså att du inte kan tro såsom du önskade. Nej, bara den uppsåtliga otron, som flyr ljuset fördömer. (Joh. 3:19-20).

Nu anbefaller jag dig åt Gud. Jag är helt övertygad om att han skall göra allt väl. Gud, all nåds och trösts Gud, vare med er alla. Be också för mig, er ringe medbroder i striden och tron.

Stockholm den 11 mars 1858.

7) Något om frestelser för en ordets förkunnare


Käre broder i Kristus! Herren är vår tröst och vår frid. Han lever! Vi skall också leva! … Vad nu angår NN, så fäster jag inte så mycken vikt vid ett och annat felaktigt och oklart uttryck i predikan som han kan ha haft. Det kan lätt hända oss var och en vid vårt bästa försök att rätt kraftigt uttala evangeliets hemlighet.

Två saker nämner du i brevet, som är betydligt viktigare och farligare. 1) Dels att det hos honom märks ett strävande efter att i förkunnelsen vara ny och originell i tolkningsväg. 2) För det andra att han medvetet undviker förmaningspredikan för att inte bli stämplad som en lagisk ivrare. Man vill bara trösta och se glada ansikten.

Dessa två faror förtjänar sådan uppmärksamhet, att den troende människa i församlingen, som får nåd att gå en svag och frestad Ordets tjänare till mötes med en kärleksfull varning, gör en god gärning. Begäret att komma med nyheter i andlig tolkning, är fåfängt och det leder lätt till osäkerhet, söndring och farlig villfarelse. Att alltid vilja vara ljuvlig och trösta med evangelium är en barnslig svaghet, som framför allt gäller de förkunnare som ofta reser. Det kan medföra en felaktig uppfattning i församlingen såsom att det skulle vara det mest riktiga. De stationära förkunnarna, som hinner se åhörarnas behov av förmaning och därför predikar förmaningsord, blir därför ibland ansedda som mindre evangeliska.


Ack, käre broder, kan du vänligt och ödmjukt påpeka dessa faror, så gör det. Den som själv inte offentligt predikar, bör komma med dessa erinringar. Om den ene förkunnaren gör detta mot den andre, så kan det lätt uppfattas som partisak. Ack, hur mycken uselhet och jämmer som vidlåder den arma församlingen!


Du nämner, hur verklig otålighet för förmaningar visar sig bland er. Det kan jag lätt tro. Sådant visar sig även här, ibland så betänkligt, att jag blir hjärtängslig och bara kan ropa till Herren – förutom att jag också ropar från predikstolen. När det nu gäller er församling, så säg något förtroligt ord till era förkunnare. De är nog förståndiga till att ge akt på behoven. Så får ni lämna saken åt den store, gode herden för fåren.

Stockholm den 23 nov. 1863.


8) Uppmuntringsbrev till en prövad kristen

Älskade broder! Herren Gud bevare och välsigne dig! Ack, käre broder, jag hade gärna önskat att kunna skriva bättre, än det nu kan bli! Jag är i dag inte särskilt glad, utan istället bedrövad, dyster, mörk, svag och eländig. Ack, vilken uselhet en människa är! Ändå vill jag nu sända några rader med N.N. Tack för ditt brev den 10 september. Med oföränderlig kärlek kommer du ihåg mig med brev, fastän jag är sen med att besvara. Nå, Gud har varit med dig och bevarat dig till kropp och själ. Ja, du ser själv Guds trofasthet. Lita på att han ännu inte bevisat dig sin sista välgärning. Så mörkt det i dag än är i min själ, väntar jag ändå efter den trofaste och mäktige Guden. Han kan fortfarande hjälpa i allt.

Jag ser att du har dina prövningar. Vid dessa erfarenheter och vid de vägar som Gud för dig på, kommer du i dina känslor säkert att få uppleva mycket lidande. Tänk på att allt är av Gud beräknat för ditt eviga bästa. Det är omöjligt att det inte leder till det allra bästa för dig. Det som sker är nödvändigt för dig. Det är omöjligt, att något annat kan vara bättre för dig. Du behöver just denna väg. Annars skulle vår ömme Frälsare säkert styra det på ett behagligare sätt för dig. Herren har makt till det och det fattas inte ömhet och omsorg hos honom.

Gud hjälper dig att i ordet alltid hämta tröst och kraft och att rätt förstå honom. Du förtjänar inte Herrens barmhärtighet, utan istället borde han överge dig. Om Gud skulle gå till rätta med oss, vem kan då bestå? Nej, vi förtjänar vrede, förbannelse och helvete. Skulle Gud handla med oss efter vad vi förtjänar, då hade Kristus fåfängt dött. Gå bort satan, som vill inbilla oss sådant. Vi är inte döpta till oss, utan till Kristus. Vi skall ju sannerligen inte bestå i vår egen rättfärdighet, utan i Kristi rättfärdighet. Gud styrke dig nu! Du får tro, vaka och bedja. Anden är villig, men köttet är svagt. Gud vare med dig.

Stockholm den 5 oktober 1857.

9) Uppmuntringsbrev till en prövad kristen


Herren tröste och styrke dig!

Ack, käre broder, om du kunde tro, med vilket innerligt deltagande vi tänker på dig och talar om dig, när vi tänker på din svåra ställning! I ditt hjärta känner du att den plats där du nu bor, är som en öken, en ödemark. Även Kristus måste vistas i öknen bland vilddjuren och där kom satan med sina frestelser. ( Mark.1).

O, jag förstår vad ditt hjärta kan känna. Endast den mäktige, som kan stilla alla stormar och befalla satan att vika, kommer här att vara din hjälp. Ja, han den trofaste, är din hjälp. Se Psaltaren 91. Denna psaltarpsalm är ord för ord din. Glöm inte de sista verserna, där Herren säger om sitt barn: ”Han håller sig intill mig, därför skall jag befria honom. Jag skall beskydda honom, ty han känner mitt namn. Han åkallar mig, därför skall jag svara honom. Jag är med honom i nöden; jag skall beskydda honom, ty han känner mitt namn. Jag skall mätta honom med långt liv och låta honom se min frälsning.”

Det finns mycket angående detta att tala med dig dyre broder, när jag tänker på alla de stunder, som du förr gladde mitt hjärta med dina besök. Jag menar, att du förstod min ställning och förstod att mitt hjärta behövde sådana uppbyggliga stunder. Jag minns alltid dessa stunder såsom dyra gåvor från min trofaste Fader. Då och då ger han sina barn - som lider av torka - läskande frukter. Men när det tas bort, ger han något annat. Bara Herren själv och hans nåd varar i evighet. Käre vän, detta får vi tro: ”Herrens godhet varar i evighet.”

Stockholm i febr. 1867.

10) Svar till en trosbroder som är bekymrad över att hans tro bär så liten frukt

Guds nåd och frid, som övergår allt förstånd, bevare era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.

Min brådska är så stor, att jag inte hinner mycket mer än denna hälsning och önskan.

Ert brev den 27 juni visar, att ni även tidigare skrivit ett brev, som jag tydligen inte har mottagit. Därför skyndar jag nu – med bön om Guds nåd och hjälp - att skriva något angående ett par frågor i brevet.


Käre broder! Hur de orden skall fullbordas på oss: ”Jag var hungrig, och ni gav mig att äta, osv…” det har i alla tider varit en svår stötesten för Guds barn. Därför säger också Jesus, att de rättfärdiga på högra sidan vid detta tilltal skall fråga: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat…?” De fördömda på den vänstra sidan skall däremot fråga: ”När tjänade vi dig inte?”


Just dessa motsatta frågor från de två olika hoparna visar att det skall vara ett tecken hos de trogna, att de aldrig ser något gott hos sig själva. De vet inte om att det goda som de gjort för hjälpbehövande trossyskon, det har de gjort för Herren Kristus. De saligas frågor på den yttersta dagen, visar att de alltid dömt sig själva hårt och inte sett det goda som Gud har verkat hos dem. De osaligas frågor på den yttersta dagen, visar däremot att de har haft lätt för att ha goda tankar om sig själva.


Matt. 25:35 osv. har till syfte, att visa förhållandet med de troendes och de otrognas gärningar och sinne, samt visa hur domaren ser och dömer våra gärningar. Det får inte uppfattas som att dessa gärningar är villkor för varje enskild människas salighet. Då skulle ju inte rövaren på korset fått den tillsägelsen: ”Sannerligen, sannerligen, säger jag dig, idag skall du vara med mig i paradiset!”

Alltså, bekänn för Herren din synd och tro den förlåtelse som Herren har tillsagt alla syndare som kommer till honom. Låt hans gudomliga tillsägelse i evangeliet få gälla för sann. Sedan skall denna tro ge dig vilja och önskan att tjäna Kristus i hans bröder och systrar. Om det blir tid och tillfälle till det eller inte, det rör inte själva saken. Gärningarna är för Guds ögon redan gjorda, så snart vi fått lust att göra dem. Det står ju i Hebr.11:7 om Abraham att han genom tron offrade Isak. Vi vet att ingen offergärning fick utföras, fast det var Abrahams vilja och mening att offra. Ändå säger Herrens Ande att han offrade.


Alla som förtröstar på Herren, de skall få barmhärtighet av honom. Denna barmhärtighet och tröst av Herren tillönskas er hjärtligt, av en broder i Kristus, av en ringa vän och tjänare i ordet.


Stockholm den 30 juni 1857




Detta häfte kan beställas gratis från

Luthersk Litteratur-Mission,

Box 39, 911 21 Vännäs

info@llm.nu

14 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla