• LLM

Trons bön tar Gud på orden - C.O. Rosenius

Trons bön

tar Gud på orden

Utdrag ur Rosenius

Samlade Skrifter del II

Utgåva nr 15 – Oktober 2012

Trons bön tar Gud på orden

(År 1846.)

Det är ett skadligt missbruk av bönen, när man i bönen går utanför Guds ord. Många ber och tror att Gud ger sådant, som han inte lovat i sitt ord. Detta är att fresta Herren och bedra sig själv. Så är det när man ber Gud om dagligt bröd men inte själv vill arbeta, när man ber Gud uppehålla det andliga livet men inte själv vill läsa Guds ord, när man ber Gud om nåd till helgelse medan man ännu är under lagen, när man ber om trons frukter innan man ännu har tron och innan man är inympad i Kristus, när man ber om en salig dö, trots att man aldrig vandrat den väg som för till livet eller när man ber ovillkorligt i saker, där det är ovisst vad den allvise Guden ser är nyttigast osv. Allt sådant är att fresta Herren och bedra sig själv. Tron och bönen måste alltid ha ett löfte av Gud att grunda sig på. Annars ber man förgäves.


Andra känner till Guds ords löften och tillsägelser om sådant de önskar och behöver, men de använder sig inte av dessa löften. De begrundar inte löftesorden och tar inte Gud på orden utan går bort utan både tro och bön. Eller så ber de, men utan tro på Ordets löften. De ber med köld och olust. Detta händer ibland de redligaste nådebarn och det är särskilt till dessa vi denna gång vill tala.

Det är en ganska allmän brist och klagan bland Guds barn, att de inte kan be såsom de borde och önskade. Ofta ser de med sorg och saknad tillbaka på den första tidens andliga liv och minns hur varma, innerliga och flitiga de då var i bönen. Nu däremot är de tröga, kalla och försumliga i bönen. Orsaken till denna skröplighet är huvudsakligen densamma som till deras övriga brister. De är inte bara ande utan också kött, och köttet har ingen lust till det himmelska. Att de under sin första tid var så varma och innerliga i bönen var nog inte en följd av att de då var rikare på tro och ande. Istället var det Guds sätt att vårda sig om dem, då de som små barn fick uppleva ljuvliga känslor av nådens sötma. Ja, de fick liksom Johannes ligga vid Frälsarens bröst. Nu däremot tas dessa ljuva känslor ifrån dem i den mån som tron tilltar. På så sätt övas och prövas tron. Men skulle vår bön helt följa våra känslor och upphöra när känslorna avtar, då skulle det vara ute med hela vårt nådeliv.


Bönen bör utgå från bättring och tro och inte från tillfälliga känslor. Det är också säkert, att de betänkligaste orsakerna till köld och försumlighet i bönen är brist i bättringen och tron, alltså beror på sömnaktighet och otro. Sömnaktigheten gör att man inte känner och inser den nöd, de behov och de faror, som man befinner sig i. Otron medför att när man känner nöden och behovet, söker man ändå inte hjälp hos Herren. Så kan Guds barn ofta befinna sig mitt bland de största faror utan att frukta någonting eller också mitt i den största fruktan, sorg och nöd, utan att hoppas och be någonting av Herren – fastän Herren alltid både vill, kan och gör det han har lovat oss i sitt ord.


Sannerligen fattas här inte nöd och behov – felet är bara, att vi inte ser och känner dem. Inte heller fattas kraft och hjälp, nåd och gåvor hos Herren. Nej, han har överflöd av alla de krafter och gåvor som vi behöver. Han både vill och kan ge oss det vi behöver. Felet är bara, att vi tror så lite och begär så lite av honom. Men du, som ingenting har att be om av ditt livs Herre och Gud, har du verkligen så mycket du önskar av tro och förtröstan, av glädje i Gud, av förnöjsamhet med din lott, av gudsfruktan, ödmjukhet, kärlek och goda gärningar? Är du så flitig och trogen som du önskar vara i att lovprisa Gud, be och åkalla honom och att bekänna Kristi namn? Lider du aldrig av några frestelser och synder, av satan eller av världen? Och är du viss om att satan inte vill göra dig något ont, fastän du själv inte nu ser det? Har du inga medmänniskor som befinner sig i andlig eller kroppslig nöd vilka du vill be för? Kort sagt: Är du då så rik och har allt, så att du inte behöver något? Nej, säger du, tvärtom fattas mig mycket. Men varför ber du inte något av honom, som säger: ”Be, och ni skall få!” – ”Jag har min lust i att göra dem gott?”

Ve, ve, du usla otro och vårt förblindade hjärtas mörker, som aldrig tillåter oss att få del av och använda det goda som Gud velat ge oss! Det är viktigt att ta fram och använda alla medel till att stärka tron – särskilt då mörker, nöd och anfäktelse tillstöter, då synden angriper samvetet, då djupen brusar och Gud tycks vara tusen mil borta, då man inte märker någon bönhörelse utan det onda blir värre ju längre och ju mer man ber. O, då är det nödvändigt, att bönen står på en fastare grund, än på känsla och tycke, ja, att det är en trons bön. Men vad som behövs för en rätt trons bön, skall vi se av några gamla helgons böner. Se här först i korthet vad som behövs för en sådan bön.

Det första som fordras till en rätt trons bön är att bönen inte är ditt eget tilltag, utan att du ställer Guds befallning framför dig och säger till Herren: ”Du har befallt mig att be. Jag gör nu vad du själv befallt mig.” Eller med David: ”’Mitt hjärta förehåller dig ditt ord: Sök mitt ansikte. Ja, ditt ansikte, Herre, söker jag’ (Ps.27:8). Jag gör nu vad du själv befallt mig.”

För det andra är det viktigt, att du inte kommer inför Gud med dina egna tankar, ditt eget onda, lögnaktiga hjärtas omdöme om honom, om hans hjärtelag och om hans svar till dig. Istället ska du beväpna dig med hans egna ord, begrunda och framhålla hans eget ord, så att du kan säga: ”Jag begär bara vad du själv sagt mig. Gör efter din egen natur och din egen vilja! Du har sagt, att du är nådig, barmhärtig, allsmäktig och sannfärdig, att du har din lust i att göra oss gott, att du vill vara oss nådig. Gör då efter din egen natur, din vilja och ditt hjärtelag.” Men en sådan bild av Gud kommer ditt förnuft, din känsla och satan hela tiden att vilja ta från ditt hjärta, om du låter dem få den ringaste talan i ditt inre. Därför fordras här ofta en hård kamp för Guds barn för att förbli vid ordet. Håll då ögonen utan någon sidoblick fästade vid ordet och tänk så: ”Är det inte sant, vad som står om Herren, så gör det mig lika, hur helst det går mig.”

För det tredje fordras, att du inte kommer fram för Gud med din egen värdighet, eller i ditt eget namn, utan att du ställer framför dig din ”medlare”, som Gud har allt sitt behag till. Om detta skall snart sägas mera. För det fjärde skall du be, att din sak inte blir liggande på dig och din värdighet, utan på Gud och hans ära, alltså att inte din tro utan Guds trohet, inte tron i din bön utan sanningen i Guds löften skall bestå provet. Allt detta sker genom att ta Gud på orden, eller såsom David säger: ”mitt hjärta förehåller dig ditt ord.”


Se detta har varit de gamla troshjältarnas konst, när de i bönen kämpat med Gud, såsom vi ser i många av deras böner. När patriarken Jakob var i ångest och bävan för sin bror Esaus och hans härars antågande och bad Herren om hjälp, sa han: ”Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sa till mig: ’Vänd tillbaka till ditt land och till din släkt, så skall jag göra dig gott… Rädda mig undan min bror Esaus hand’” (1 Mos.32:9). Ja, först säger Jakob: ”Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre…” liksom ville han därmed påminna Gud om de löften han hade givit dessa fäder, nämligen att deras efterkommande skulle bli mycket talrika. Jakobs och hans barns räddning vilade nu på detta löftes fullbordan. Om de hade blivit förgjorda, hur hade då detta löfte gått i fullbordan? När Jakob åberopade Abrahams och Isaks namn ligger också den tanken: ”Även om jag är ovärdig (vers 10), så tänk ändå på, att jag är en son till dina tjänare Abraham och Isak, som du har kära.” Sedan sa Jakob: ”Du som sa till mig: Vänd tillbaka till ditt land, så skall jag göra dig gott”. Såsom ville Jakob säga till Herren: ”Du har alltså själv befallt mig att göra denna resa, du skall då också försörja mig. Du har också lovat, att göra mig gott. Herre, nu gäller ditt ords sanning, för om Esau får förgöra oss, hur blir då ditt löfte fullbordat, då du sa: ”Jag skall göra dig gott?” Jakob ville liksom säga: ”Inte betyder det så mycket, om jag förgås; men – hur går det då med ditt löfte, din sanning, ditt namn och din ära?”

Ett annat exempel: När Israels barn vid Sinai berg hade förtörnat Herren genom att tillbe guldkalven och Herren ville förgöra dem, gick Moses emellan med brinnande böner. Bl.a. sa Mose: ”Vänd dig ifrån din vredes glöd och ångra det onda, du nu har i sinnet mot ditt folk. Tänk på Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, åt vilka du med ed vid dig själv har givit det löftet: Jag skall göra er säd talrik såsom stjärnorna på himmelen” osv. (2 Mos.32:12, 13).

Lägg märke till att Mose inte tog folkets gärningar i försvar utan erkände deras ondska. Det var som om Mose ville säga: ”Du har rätt, o Gud, att detta är ett ont och hårdnackat folk. Jag kan inte neka till det. Det är rättvist, om du straffar dem. Men var nådig och tänk inte på vad dessa onda barn har förtjänat utan tänk på dina tjänare Abraham, Isak och Israel, som du älskar. Detta folk är ju dessa dina tjänares barn, och dem har du givit löften, som skulle bli om intet i den stund som du förgör deras barn.” Ja, Mose tog Gud på orden och band så Gud vid hans egna löften. Sådan trons bön är det ljuvligaste skådespelet för Gud ögon. I vers 12 framhåller Moses sin Herres ära och säger: ”Varför skulle egyptierna få säga: ”Till deras olycka har Gud fört dem ut för att dräpa dem bland bergen och förgöra dem från jorden?” Moses ville liksom säga: ”Käre Gud, det gör mig bara ont om ditt namn och rykte, om du förgör folket. Jag vill inte, att egyptierna skall få något skenbart skäl att tala illa om dig. Skona därför folket!” Det var med sådana böner Moses liksom höll Gud under armarna, så att Herren själv sade till honom i vers 10: ”Så låt mig nu vara, att min vrede må brinna mot dem” etc.


Ett liknande exempel på Moses’ böner finner vi i 4 Mos.14. Då Herren för folkets uppror hotade att förgöra dem, kommer Moses emellan med sin förbön. Även här framhåller Mose hur egyptierna skulle få höra om Herren förgjorde folket och hur de liksom andra hedningar skulle smäda Herren. Vidare påminner Mose Herren, att Herren själv tidigare hade sagt sig vara långmodig och stor i mildhet mm. Dessa ord framhåller han för Herren och ber i vers 19: ”Så förlåt nu detta folk dess missgärning, enligt din stora nåd, såsom du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit.”


I 2 Sam.7 läser vi hur David träder fram inför Gud i bön, sedan Gud hade givit honom och hans hus ett särskilt löfte om välsignelse och bevarande. David tar Herren på orden och ber honom bara att hålla vad han har lovat. Efter att David av hjärtat har uttryckt sin ödmjuka tacksamhet till Gud, säger han sedan med tanke på Guds löfte: ”Så uppfyll nu, Herre Gud, för evig tid vad du har talat om din tjänare och om hans hus. Gör såsom du har talat. Då skall ditt namn bli stort till evig tid.” verserna 25-26. Strax därefter säger David i verserna 28-29: ”Nu, Herre, Herre, du är Gud, och dina ord är sanning, och då du har lovat din tjänare detta goda, så välsigna nu din tjänares hus, att det förblir evinnerligen inför dig. Ja, du, Herre, Herre, har lovat det.”


Se nu här vad det innebär att ta Gud på orden. Mose ville liksom få sagt: ”Herre, du har själv sagt så eller så – och gör nu så, som du har sagt. Jag begär ingenting nytt, ingenting på eget bevåg utan bara vad du själv tillsagt mig, själv befallt mig att tro och be. Därför tror jag och därför ber jag. Du är den rätte Guden, och dina ord är sanning. Gör bara, såsom du har sagt.” Så menade David, då han i tjugosjunde psalmen sade till Herren: ”Mitt hjärta förehåller dig ditt ord: sök mitt ansikte. Ja, ditt ansikte, Herre, söker jag.”


David var en stor bedjare och därför innehåller hans Psaltare nästan bara bön eller samtal med Herren. Här ser vi, vad som var Davids bönekonst. Om man till exempel begrundar den etthundranittonde psalmen, märker man hur ofta David upprepar orden: efter ditt ord. På så sätt ber David till Herren att han må göra efter sina egna ord! David säger: ”Behåll mig vid liv, efter ditt ord (vers 25); upprätta mig efter ditt ord (vers 28); din nåd komme över mig, Herre, din frälsning efter ditt tal (vers 41); var mig nådig efter ditt tal (vers 58); ge mig förstånd efter ditt ord (vers 169); rädda mig efter ditt tal (vers 170). Davids bön kännetecknas av: Herre, gör så, som du har sagt.

Så har vi nu av dessa gamla helgon lärt, vad det innebär att i bönen ta Gud på orden. Må också vi ta detta till våra hjärtan, så att vi själva får lust till samma umgänge med himmelens Gud! Att ta Gud på orden och framhålla inför honom hans egna ord behövs inte för Gud, utan för oss, så att vår svaga tro blir starkare och mer brinnande. För att det skall bli så i vår bön, är det särskilt viktigt att inte bara med munnen upprepa trons ord eller Guds löften utan framför allt att i hjärtat begrunda dem och vid varje löftesord speciellt tänka på följande saker:


För det första att tänka på egenskaperna hos Gud som givit löftet, såsom t.ex. hans barmhärtighet, att det är en gudomlig barmhärtighet, en evig och oföränderlig barmhärtighet, ja, att Guds barmhärtighet i denna stund är lika varm och brinnande, som när löftet gavs.

Att också tänka på egenskapen Guds makt, att den är en gudomlig allmakt, att ”för Gud är ingenting omöjligt”, att ”Herrens högra hand kan allting förvandla”, ja, att Gud förmår göra vida mer än vi kan begära eller tänka.


Att också tänka på egenskapen Guds sannfärdighet, att det är omöjligt att Gud skulle kunna ljuga, att han ”är Gud och inte en människa”. Det är också viktigt att tänka på att Gud har med ed bekräftat sina löften för att göra oss ännu mer vissa, såsom aposteln säger: ”När Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar, ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, la han därtill en ed.” (Hebr.6:17).


Dessa Guds tre egenskaper: hans brinnande kärlek och barmhärtighet, hans gudomliga allmakt och hans eviga sannfärdighet utgör, såsom en andens man säger, det tredubbla rep, som Gud genom sitt ord släppt ned till oss från himmelen, så att var och en som tar emot och håller fast vid Guds löftesord alltid skall räddas och hjälpas, även om ”vatten går allt intill hans själ”. Ja, människan skall till sist med Guds löftesord lyftas upp till himmelen.


För det andra bör trons bön omfatta, se och framhålla vår medlares person och verk, Kristus och hans förtjänst. Vi bör tänka på hur Gud älskar och värderar sin Son och allt vad han har gjort och förvärvat åt oss, och därför framhålla detta inför Gud i bönen. Detta är att be i Jesu namn. Jesus sa: ”Allt vad ni ber Fadern i mitt namn, det skall han ge er” (Joh.16). Då Moses bad, sade han: ”Tänk på dina tjänare Abraham, Isak och Israel!” Här är den som är mer än Abraham, Isak och Israel. Vi får säga: ”Tänk, Fader på din tjänare Jesus Kristus, din älskade Son, vår Herre och löftesman. Var för hans skull oss onda syndare nådig. Se ej på oss men se på din Son. I oss är bara skröplighet, i honom är vår värdighet, som du vet. Eftersom din älskade Son har tagit sig an oss, förlossat, förvärvat och vunnit oss, och eftersom du älskar din Son och hans verk, så var oss nådig för hans skull! Inte för vår skull, Herre. Nej, inte för vår skull, utan för din Sons skull, som du har allt ditt behag i. Var oss nådig och gör oss, såsom du har sagt.”

För det tredje, bör trons bön framhålla Guds namns ära och säga med David: ”Vem tackar dig i dödsriket?” (Ps.6). David ville liksom säga: ”Om du Herre frälser en så stor och ovärdig syndare, som jag är, så skall ditt lov vara stort i evighet. Ju större synd du förlåter, desto större bevisar sig din barmhärtighet. Ju större den nöd och uselhet är, som du hjälper ur, desto större framstår din godhet och din makt. Såsom din nåd är, så skall också ditt lov och ditt namn vara.” Ja, vad skulle inte Gud göra för sitt stora namns skull? Därför bad också David: ”För ditt namns skull, Herre, förlåt min missgärning, ty den är stor” (Ps.25:11). På detta sätt åberopar vi Guds ära, när vi hänvisar till hans eget ord. Vad skulle Gud då inte göra, när det gäller hans egen ära? ”Han kan inte förneka sig själv.” Detta är för Gud det allra behagligaste vi kan göra honom. Ju mer vi tar Gud på orden och tror honom, desto mer ger vi honom ära, såsom det står skrivet: ”Abraham var stark i tron, givande Gud äran.”


Vi har nu sett, vad det är att ta Gud på orden och vad vi har att tänka på vid varje Guds löfte. Nu återstår bara att tillämpa och använda oss av Ordets löften. Vi behöver tänka på vilka löften som Han i Ordet givit oss och sedan i all nöd, vid alla behov och bekymmer i barnslig tro framhålla löftesorden för Gud och be: ”Gör så, som du har sagt!” Men vem kan nämna alla de nåderika ord, genom vilka vår himmelske Fader velat uttrycka sitt kärleksfulla hjärta mot oss, ord genom vilka han velat dra de vilsekomna och skygga människobarnen till sig? Därför har han uttryckligen befallt oss att i all nöd komma till honom med bön och åkallan och även givit oss de bestämdaste löften och försäkringar om bönhörelse.

Herren säger själv: ”Jag skall ha min fröjd i att göra dem gott” (Jer.32:41). Han bjuder oss att be: ”Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig” (Ps.50:15). ”Bed och er skall bli givet; sök, och ni skall finna; klappa, och för er skall bli upplåtet” (Matt.7:7). ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Allt vad ni ber Fadern i mitt namn, det skall han ge er” (Joh.16:23). ”Ytterligare säger jag er, att om två av er här på jorden kommer överens att be om något, vad det vara må, så skall det beskäras dem av min Fader, som är i himmelen.” (Matt.18:19).


Herren berättade för lärjungarna en liknelse om hur de alltid borde be och inte tröttna. Han sa: ”I en stad fanns en domare, som inte fruktade Gud och inte heller hade försyn för någon människa. I samma stad fanns också en änka som åter och åter kom till honom och sa: ’Skaffa mig rätt av min motpart.’ Till en tid ville han inte. Men till sist sa han vid sig själv: ’Det må nu vara att jag inte fruktar Gud och inte heller har försyn för någon människa. Men eftersom denna änka är mig så besvärlig, vill jag ändå skaffa henne rätt, för att hon inte med sina ideliga besök skall alldeles pina ut mig (med sina böner).’” Herren sa sedan: ”Hör, vad den orättfärdige domaren här säger. Skulle då Gud inte skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt, och skulle han inte ha tålamod med dem?” (Luk.18:1-7). Hör här vad den nåderike Frälsaren säger! Då domaren, som i sig själv var ond, kunde med böner övervinnas och förmås att hjälpa, vad skall inte då Gud göra, som i sig själv är kärleken, och som vill använda en sådan bild för att förmå oss att tro, att han hör bön.

I Luk.11:5-9 framställer Herren en liknelse om en man, som går till sin granne vid midnattstid och begär att få låna bröd för en gäst som anlänt. Men den som anlitas vill inte stiga upp från sin säng. Då slutar Herren så: ”Om han än inte, av det skälet att han är hans vän, vill stå upp och ge honom något, så kommer han ändå, därför att den andre är så påträngande, att stå upp och ge honom så mycket han behöver. Likaså säger jag till er: Be, och ni skall få…”


Senare i samma kapitel framställer Herren, hur en far, när barnet begär bröd, fisk eller ägg, inte ger barnet en sten, en orm eller en skorpion, utan säger: ”Om nu ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall inte då er himmelske Fader ge den Helige Ande åt dem, som ber honom!”

Vem skulle inte med innerlig trosglädje vid alla behov skynda till en så nådefull Gud och Fader, ta honom på orden och begära mycket, begära allt som är gott, när han talat så? Vi skulle med förtröstan framhålla hans ord och säga: ”Du har sagt, att du har din lust i att göra oss gott. Så gör oss nu gott. Gör, såsom du har sagt.” Även när vi inte kan be med glädje, utan är i nöd och bekymmer, skall vi ändå, ja särskilt då, ta dessa hans nådefulla ord med oss och säga: ”Du har sagt: ’Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig. Se, Herre, nu är jag i den eller den nöden. Därför kommer jag nu på din befallning och åkallar dig. Herre, gör såsom du har sagt. Du har sagt att du vill hjälpa mig”.


Här kan många olika slags bekymmer och behov förekomma, både andliga och kroppsliga. Därför skall vi aldrig glömma Jesu ord: ”Allt – allt det ni ber Fadern i mitt namn, det skall han ge er.” Vi får i alla slags bekymmer använda oss av detta löftesord. Den ena gången kan vi be: ”Fader, jag har syndat, jag fruktar, att jag har förtörnat dig, men förlåt mig efter ditt ord för din älskade Sons skull.” Den andra gången: ”Fader, jag är så hård, så kall, så död och stel. Jag är värd att lämnas i döden, men för din älskade Sons skull, värm mig med din nåd. Ja, du har lovat att göra och ge allt. Gör såsom du har sagt.” Den tredje gången: ”Jag är så oskicklig och trög att be”. Den fjärde gången: ”Jag är så frestad till den eller den synden”. Den femte gången: ”Jag är i kroppsligt behov. Jag saknar medel till det nödvändiga” osv. Alltså i all slags nöd får vi säga: ”Fader, inte för vår, utan för din Sons förtjänst och värdighet, hjälp oss nådeligen. Du har ju själv sagt: Åkalla mig, därför åkallar vi dig; och du har själv sagt: Jag vill hjälpa dig, därför tror vi det; för du är Gud, och dina ord är sanning. Fader, gör bara, såsom du har sagt.”

Särskilt på den onda dagen, då prövningen är hård, nöden stor och Gud länge dröjer med hjälpen, kan all bön tyckas fruktlös. Det händer att vissa korsskolans barn i åratal får ropa dag och natt till Herren. Det onda tycks vara helt obotligt eller bli värre och värre. Tålamodet vill tryta. Då gäller vad Herren Kristus säger om att inte tröttna utan alltid be om undergivenhet och tålamod, såsom Herren själv bad: ”Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Ske inte min vilja, utan din.” (Luk.22:42).

O, den som kan ta Herren på orden i liknelsen om den orätte domaren och säga: ”Du har ju själv sagt, att då inte ens en vrång och gudlös domare kan vägra att till slut hjälpa en fattig, bedjande änka, kan vår himmelske Fader mycket mindre ha hjärta att vägra hjälp åt sina barn, som ropar till honom dag och natt. Nu, Herre, efter dig väntar jag. Du är Gud och dina ord är sanning. Gör, såsom du har sagt!”


Till sist: må ingen glömma, att på den dyrbara bönen Fader vår, den bön Herren själv har lärt oss, tillämpa detta om att framhålla för Herren hans ord! Bönen ”Fader vår”, som är en bön som inte kan jämföras med någon annan bön, får egentligen först då sitt rätta värde, när vi tänker på, att Herren själv befallt oss att be så. Vilken tröst och styrka att tänka: ”Gud måste åtminstone älska och höra den bön, som han själv lärt oss och befallt oss att be. Han måste ju älska vad han själv har gjort!”


Är jag ibland, när jag ber andra böner, oviss om min begäran är efter Guds vilja, så får jag åtminstone vara viss, när jag bara begär vad Kristus själv förestavat mig i sin egen bön. Då vet jag, att Gud och jag är ense, när mitt hjärtas begär är just detsamma, som är uttryckt i Herrens bön. Alltså har jag alltid en särskild försäkran om bönhörelse vid den bönen.


Detta bör jag framhålla för Herren och säga: ”Du har själv befallt mig att be detta. Du har först befallt mig säga: ’Fader – Fader vår!’ Hur orimligt det än känns för mig, att jag skulle kunna få vara ett Guds barn och du skulle vara vår Fader, men när du nu själv har sagt så, vågar jag inte förneka det. Du är Gud och det är ditt råd. Vem kan stå emot din vilja? Nu är det just mina synder, som vill hindra mig från att tro, att också jag får vara ditt barn, men du har i din bön befallt oss be: ’Förlåt oss våra skulder.’ Av detta förstår jag, att du inte tänkt dig några barn på jorden, som skulle vara utan synder. Jag förstår också att det är din mening att förlåta synden, eftersom du själv befallt oss att be om det. Alltså, ske med mig efter ditt ord. Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn – bevara oss i en ren lära och i ett kristet liv. Tillkomme ditt rike – inom oss och i hela världen – ditt rike är rättfärdighet, frid och fröjd i den Helige Ande. Ske din vilja. Allt detta vill du Fader själv ge, och det har du visat genom att du själv befallt oss be så. Fader vår, gör såsom du har sagt.”

Nu återstår bara övningen. Var och en som känner Herren, låt oss i denna tid be, ja, be flitigt. Behovet är stort och det medför stor välsignelse att be, både för den enskilde och för den arma kyrkan. Käre kristen! Gå aldrig från nattens vila till arbetet och aldrig från arbetet till vilan utan att tala något med ditt livs Gud. Gör detta till en lag – inte för samvetets skull, utan för den köttsliga naturens skull, som på grund av alla sysslor och all tröghet lätt hindras från bönen. Men låt det inte vara bara en yttre form och vana utan en hjärtats sak. Låt det inte heller stanna med morgon- och aftonbön utan be ofta, be alla tider, i ditt arbete, vid din vilostund. Be, när du sitter i ditt hus eller när du går på vägen, be i kammaren, i skogen. O, hur saligt, och hur underbart, att de återlösta och saliga barnen ofta talar med sin Gud! Hur behövligt och hur välsignelserikt! Gud, vår Gud välsigne oss, och må all världen frukta Herren! Amen.

8 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla