• LLM

Den nya skapelsen

Den nya skapelsen


Utdrag ur Rosenius

samlade skrifter delI


Utgåva nr 7 – Juni 2009 Den nya skapelsen

(Tionde årgången, 1851)


Aposteln Paulus säger: ”Alltså, om någon är i Kristus, är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget; se, allt har blivit nytt” (2 Kor. 5:17). Märk, en ny skapelse! Han säger också på ett annat ställe: ”Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar” (Ef. 2:10) och åter: ”Ni har iklätt er den nya människan, som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och helighet.” (Ef. 4:24). Så säger också David: ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta” (Ps. 51:12). Här handlar det alltså om en ny skapelse av den allsmäktige Guden, som i begynnelsen skapade allt av intet och som skapade människan av jordens stoft. Den första skapelsen blev fördärvad genom syndafallet. Det som var en lust och förnöjelse för Guds hjärta, då han såg på allt som han hade gjort, genomgick en så sorglig förändring, att Herren på människosätt talade om en ånger över att han gjort människorna (1 Mos. 6). Men Gud gav oss ”kvinnosäden”, det eviga ”Ordet”, ”begynnelsen till Guds skapelse”, alltså sin egen Son, för att åstadkomma en ny skapelse på jorden, den nya människan, den efter Gud skapade, liksom i den första skapelsen, ”i sanningens rättfärdighet och helighet – skapad i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.”


”Om någon är i Kristus, är han en ny skapelse”. ”Om någon är i Kristus”, säger aposteln. Det sker genom att den Helige Ande straffar allt det som är i oss - synd, otro och egenrättfärdighet, så att vi till slut inte finner någon ro, utom i Kristus och hans rättfärdighet. Då själen jagad och driven av den Helige Andes ständiga straffande till slut måste helt insvepa sig i Kristi rättfärdighet och ha sitt allt endast i honom, både sin rättfärdighet och sin starkhet, heter det om människan - hon är i Kristus. Aposteln säger att hon är en ny skapelse – det gamla är förgånget, och allt har blivit nytt. Detta är den uppenbara sanningen i erfarenheten.


Varje kristen vittnar, att då han fick liv i Kristus, fick ljus och frid i hans rättfärdighet, så blev det i hans inre ett alldeles nytt väsende, ett nytt hjärta och sinne, så att han nu ser allting annorlunda. Han har fått ett nytt förstånd i andliga ting, en ny syn och en ny hörsel, en ny lust i hjärtat, nya fröjder och nya sorger, nya utsikter och nya önskningar. Ja, han har fått ett nytt liv, - ”allt har blivit nytt”. Detta yttrar sig i ett nytt språk, nytt tal och i ett nytt liv.

Vad angår den gamla naturen, som ännu finns kvar hos mig, har jag nu kommit i ett nytt förhållande till den. Synden, lustarna, som tidigare var min glädje, är nu min plåga och förskräckelse. Det andliga och himmelska, som tidigare var tråkigt och främmande för mig, är nu mitt liv och min lust. Mitt sinne är nytt, fastän köttet - alltså det gamla adamitiska syndafördärvet - alltid är sig likt. Detta nya sinne är det starkaste beviset på att en ny födelse har skett - för födelse tyder på det inre sinnets förvandling. Kristus säger: ”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Joh.3:3. Johannes säger om Guds barn: ”De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud.” (Joh.1:13). Genom denna nyfödelse av Gud, denna nyskapelse, återställs den i syndafallet förlorade Gudsbilden i människan, nämligen i de trognas sinne och ande. Men vi lever ännu i köttet, som är fullt av synd och som strider emot den Helige Ande. Därför är denna nya avbild ännu inte uppenbar och fullkomlig. Den nya människan som är skapad efter Gud i sanningens rättfärdighet och helighet, skall en gång förlossas ifrån denna dödens kropp, då Kristus blir uppenbar. Då ”skall vi bli honom lika”.


Här må nu var och en pröva sig själv. Aposteln säger bestämt: ”Om någon är i Kristus, är han en ny skapelse.” Om du menar dig vara omvänd och troende men inte har fått detta nya sinne och hjärta, inte i ditt inre blivit en ny skapelse, så vet du ännu inte, vad den rätta tron och frälsningen i Kristus vill säga. Hela Skriften vittnar ju överallt, att den sanna tron medför ett nytt sinne, ett nytt hjärta, en ny vänskap och bekantskap med Gud, lust till hans lag och seger över världen. Så omöjligt som att eld skulle vara utan värme, så omöjligt kan tron och nyfödelsen av Guds Ande vara utan liv och kraft.


”Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse.” Detta är kort och enkelt talat av aposteln, men bestämt och avgörande. Flyg inte förbi den prövande sanningen utan stanna och var uppriktig mot dig själv! Allt Guds ord måste vördas och med allvar betraktas. Det är bättre att i tid upptäcka sin andes falskhet än att för sent se sig bedragen.


Du kan ju veta, om du genom din tro kommit till den här nämnda inre förändringen. Om dina synder och skröpligheter fortfarande är aldrig så många och svåra, men du ändå samtidigt har detta nya sinne, nämligen att Kristus, Kristus blivit ditt A och O, ditt första och ditt sista, din enda tröst och ditt dagliga behov, och dina synder blivit din värsta plåga, så är detta det säkraste beviset på att du är född av Gud. Du vill helst höra något om Kristus och hans förtjänst, och du har fått en ny kärlek och lust till Guds lag och hans vägar.


De fåvitska jungfrurna kan väl vara religiösa, älska ordet i allmänhet och öva sina gärningar. Däremot att ha sin lust och sitt liv i Kristus och hans nåd, att helst höra och tala om Kristus och syndernas förlåtelse, det finner du inte hos dem.


Luther har med mycken eftertanke skrivit följande långa utläggning i sin förklaring över Galaterbrevet: ”När vi hör eller läser ordet om Kristus, och våra hjärtan genom en sådan predikan blir upptända och upplysta, så att vi blir andra och nya människor, börjar vi att i allt tänka annorlunda och på ett nytt sätt. Vi får ett annat sinne, andra tankar och en annan vilja än vi förut har haft. En sådan förändring - nytt förstånd, nytt sinne och ny vilja - är visserligen inte ett verk av människoförnuft och kraft, utan den helige Andes verk i oss, som kommer genom ordet. Detta ord renar våra hjärtan genom tron och gör, att vi blir andligt sinnade…


…Fastän man inte alltid ser på vårt yttre, att vi i våra hjärtan är förnyade och har fått den helige Ande, så känner och märker man det ändå av att vi nu ser allt på ett annat sätt. Vi bedömer, talar och bekänner på ett annat sätt, än vi förut brukat göra. Sedan övar vi oss också med all flit i att leva gudfruktigt och vaktar oss för synden. Men syndar vi, så gör vi det ju inte uppsåtligen, utan av svaghet, och det är för oss ett lidande. Det sker att vi faller, eftersom djävulen hela tiden sätter ut snaror för de kristna (1 Petr. 5:8). Så är vi i vår natur behäftade också med många övriga synder.


Därför, då det gäller vårt kött, är vi fortfarande syndare, trots att vi har fått den helige Ande. Dessutom är det en ganska liten skillnad mellan en kristen och andra världsfromma människor, om man bara ser på det yttre levernet. De gärningar som en kristen gör har ju ett ringa anseende, eftersom han rätt och slätt gör sina plikter enligt sin kallelse - t.ex. förvaltar ett ämbete i samhället, förestår sitt hus, besår sin åker, ger råd, hjälper och tjänar medmänniskan. Dessa gärningar sätter en oomvänd människa inte stort värde på utan betraktar dem som allmänna och små gärningar som även en hedning kan göra. Därför är det inget som världens människor har så svårt att tro, som att vi kan ha den helige Ande.


Den som vill se det märker ändå att vi har den helige Ande, när vi drabbas av lidande, får bära korset och bekänner tron. Vidare när man ställs inför valet att antingen överge hustru, barn, liv och gods eller förneka Kristus. Ja, då ser andra människor att vi bekänner tron, Kristus och hans ord, genom den helige Andes kraft och styrka…

…Därför skall vi inte tvivla utan med visshet tro att den helige Ande bor i oss. Den människa som ser att han har lust och kärlek till Guds ord, gärna hör, talar, tänker och skriver om Kristus, han vet, att sådant visserligen inte sker av mänsklig vilja eller mänskligt förnuft, utan att det är den helige Andes verk. Det är omöjligt, att sådant skulle kunna ske utan den helige Ande. Att vi är så sinnade är inte medfött av naturen. Vi får det inte heller av någon lag, utan det är den Högstes högra hand som gjort en sådan förändring med oss. Därför, säger jag det åter, när vi gärna hör predikan om Kristus, Guds Son, att han för vår skull blivit människa och född under lagen, för att förlossa oss, som var under lagen, sänder Herren Gud genom denna trons predikan sin helige Ande i våra hjärtan.


Det är nyttigt och gott, att fromma, gudälskande hjärtan är vissa om, att de har den helige Ande och står i nåd hos Gud. Den som fortfarande är vacklande och tvivlar behöver öva sig i tron och bli mån om att komma till visshet - så att han kan säga: Nu vet jag i sanning, att jag är behaglig inför Gud och står i nåd hos honom - inte för min egen värdighet och dygd, utan för Kristi skull. Jag tror på Jesus som för vår skull har gått in under lagen och burit världens synder. Är jag för egen del fortfarande en arm syndare, som kan fela, så är ändå Jesus rättfärdig. Dessutom hör, läser, sjunger och skriver jag gärna om Kristus. Det är inget jag längtar så mycket efter, som att hans evangelium blir känt för alla och att många blir omvända…

…Dessa är tydliga kännetecken på att den helige Ande är i oss, för sådan kärlek och lust till Kristus och hans ord får vi inte av mänskliga krafter. Ingen lär sig det genom flitigt arbete och övning. Däremot sker det genom Kristus, som genom sin kunskap först gör oss rättfärdiga, och sedan skapar i oss ett rent hjärta, som blir annorlunda sinnat.” Så långt Luther.


Vi bör lägga märka till de så ofta upprepade uttrycken: ”om Kristus”, ”gärna höra, tänka, tala och skriva om Kristus” - för dessa uttryck är flitigt och med eftertryck använda av vår lärofader Luther. Hela Skriften bekräftar det. O, du är död, en fåvitsk jungfru, om det inte är Kristus och hans försoning, som är ditt hjärtas liv och lust. Såsom tidigare har nämnts, kan man vara religiös, älska det sköna Guds ord och vara flitig i det andliga, såsom de skriftlärda, utan att leva i den bättring inför Gud, som gör försoningsnåden till ett ständigt behov för oss, till vårt liv och vårt allt. Då kan du gärna umgås med allt annat andligt eller kyrkligt, men bara inte med denna livspunkt om synd och nåd i Kristus, om Lammet som blev offrat - som ju var själva schibboletsången på Sions berg. O, ett hemskt förhållande! Märk orden: ”Gärna höra, tänka, tala och skriva om Kristus.”


Ja, har du på grund av dina egna synder din tröst i Kristus och därför gärna talar om honom, så följer också det andra tecknet, nämligen att du har ett nytt hjärta och sinne. Du har lust till Guds lag, tänker på hans vilja och bud och övar dig att allt mer göra därefter, hur bedrövligt svagt du än tycker att det går. Du skall ändå veta, att sådan lust till Kristus och en sådan övning i att följa honom är inget verk av naturen utan är en ny skapelse av Gud i ditt hjärta. O gläds! Och ”håll fast det du har, så att ingen tar din krona!”


Bedröva inte Guds Ande utan lyd hans maningar. Fly synden och gör det som är rätt. ”Vaka och bed, att du inte må komma i frestelse.” Men först och sist, underhåll troslivet i hjärtat med evangeliets ord.


Summan av allt vad Kristus har gjort för oss och summan av allt vad människosjälen djupast behöver och vad den troende känner såsom sitt djupaste behov, vad är det? Jo, det som var själva målet för människans skapelse i tidens begynnelse, nämligen föreningen med Gud. Ett förtroligt umgänge med Gud, vänskap och sällskap med honom, vår Herre. Ja, att ha Guds välbehag, nåd och närvaro.


Jag vill ha Herren själv, behaga honom och ha honom nära. Men ständigt får jag känna att jag är ovärdig, syndfull och oren, och jag tänker att han därför inte kan ha sin lust hos mig utan är fjärran ifrån mig. Dessutom får jag märka Guds egen underliga ledning med mig, då han döljer sin kärlek.


Detta är nedslående, men då skall vi komma ihåg vad ordet säger om Kristi sinnelag och hjärta för oss människor, och om hans verk på jorden, nämligen: ”Herren är Gud, han är inte som vi. Hans tankar är inte våra tankar.” Ja, Gud ser på sitt eget verk och inte på vårt. Han har här på jorden, bland människorna sin äras plantering. Han har här bland människorna sitt blodsvärde, sina återlösta och sina nya skapelser. Därför har han här åter sin lust och sitt paradis.


Sådan är återställelsen i Kristus, att hans lust åter är med människors barn, såsom i paradiset. Han umgås med oss, inte bara som en skapare och fader, utan också som vår broder, som en läkare bland sjuka, som en herde bland sina får och som en vingårdsman i sin plantering.

Detta häfte kan beställas gratis hos:

Luthersk Litteratur-Mission, Box 39, 911 21 Vännäs

info@llm.nu

1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla