• LLM

Ni fångar som har ett hopp

Ni fångar

som har ett hopp


Utdrag ur Rosenius samlade skrifter del II

Utgåva nr 4 Juni 2008 Ni fångar som har ett hopp


Sions fångar, andligt bundna själar, som söker och väntar efter frälsning men aldrig lyckas komma till trons frid och frihet i Herren utan istället långa tider går med samma ängsliga träldomsanda, suckande, arbetande och betungade - detta är en företeelse som är både mycket allmän och mycket ömmande på orter där Guds ord börjat verka.


Då ser den ene ständigt på sina egna många och svåra synder. Han ser att han aldrig kan bli dem kvitt utan bara blir värre och värre. Den andre ser på sitt hjärtas hårdhet och lättsinne. Han ser att han aldrig kan bli rätt förkrossad, ångerfull och uppriktig och att han alltid har kärlek till synden. Den tredje har så gruvligt onda tankar, till och med hädiska tankar mot Gud och allt heligt. Den fjärde är medveten om någon särskilt svår synd osv.


Av dessa eller liknande orsaker lever de arma själarna i ständig träldom och tänker: ”Hur skall jag våga tillägna mig Guds nåd – jag, som är sådan? Hur kan jag få börja tro, så länge jag inte blivit kvitt detta mitt onda? Omöjligt, omöjligt!” – Vi måste medge, att det för allt förnuft är den allra största orimlighet som finns i världen. Därför är det också det allra största Guds nåds under, när en syndare kan tro en hel benådning. Det skulle också verkligen vara den största dårskap att tro denna benådning, om vi inte hade en helt annan grund för det än vad som är i oss – en grund som väger mer än allt mänskligt elände. Tänk, hur olyckliga vi skulle ha varit, om vår frälsning hade berott på vår egen bättring!

Men nu frågar vi med profeten: ”Finns då ingen balsam i Gilead, finns där ingen läkare? Varför blir dottern mitt folk inte helat?” (Jer. 8:22) Finns det ingen tillräcklig försoning i Sion för ett så stort elände, eller finns där ingen Frälsare? Varför blir Sions fångar inte lösta? Finns där ingen annan väg till frälsning än att de själva måste övervinna sitt onda? – Hör här, vad Herrens Ande talar genom profeten: ”När det gäller dig skall jag för ditt förbundsblods skull befria dina fångar från hålan där inget vatten finns. Vänd åter till ert fäste, ni fångar som har ett hopp. Ja, i dag förkunnar jag för er att jag skall ge er dubbelt igen.” (Sak. 9:11, 12)


Så säger Herren Kristus själv: ”Herren har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna, till att predika ett nådens år från Herren och en hämndens dag från vår Gud, för att trösta alla sörjande.” (Jes. 61: 1, 2, 3; Luk. 4:18). Varför blir då Sions fångar inte lösta? Vad är den egentliga orsaken till att dessa sörjande i Sion, trots allt som förkunnas om Guds stora nåd och förlossningen i Jesus Kristus, ändå framsuckar sina dagar i träldom och kval? Profeten säger: ”Vänd åter till ert fäste, ni fångar som har ett hopp.” (Sak.9:12) Se, där är felet! De vänder sig inte till sitt fäste. De vill inte förmå sig att genast vända sig till sitt fäste utan ligger fångna i hoppet om seger över sitt onda. De hoppas på en bättre tid, då de inte skall vara så helt ovärdiga och eländiga.


Vad är då det fäste som profeten här talar om? - Härliga ord! - Så kallar profeten vår Frälsare. I vers 9 börjar han med orden: ”Fröjda dig storligen, du Sions dotter, jubla, du Jerusalems dotter! Se, din Konung kommer till dig, rättfärdig, segerrik, ödmjuk och ridande på en åsna”. (Sak.9:9) Därefter fortsätter profeten med följande ord: ”För ditt förbunds blods skull skall jag utsläppa dina fångar…. Vänd åter till ert fäste, ni fångar som har ett hopp.” (Sak.9:11-12) Men då svarar en sådan fången själ: ”Hur kan jag vända mig till fästet eller börja tro på Kristus, medan jag ännu är så syndfull eller så hård, lättsinnig och ogudaktig etc.?” Så är de hela tiden bara vända mot sig själva. Men om man säger till dem: ”Du tror inte Guds ord, du gör Gud till en lögnare”, så säger de: ”Nej, nog tror jag ordet om Kristus, nog tror jag, att hans försoning är tillräcklig och hans kärlek stor; men felet är hos mig. Det är mitt hjärtas hårdhet, min förskräckliga säkerhet och skrymtaktighet, min gruvliga syndakärlek m.m. som utgör hela felet.” Ja, så märker man, att de vänder sig rakt bort från fästet till sig själva och inte tror Guds vittnesbörd om sin Son, nämligen att han skall frälsa oss som helt förtappade. Istället vill de nödvändigtvis komma till Herren såsom förbättrade. De tror inte och ger inte akt på vad Kristus säger, att de först måste bli inympade i honom genom tron. De måste alltså först såsom ogudaktiga bli rättfärdiggjorda och benådade, uppfyllda med trons frid och fröjd, innan de kan börja bära frukt. (Joh.15) De tror inte, att allt som lagen säger, det säger den endast för att vår mun skall tillstoppas och synden ”överflöda”. De menar istället att det först skall ha blivit något bättre med dem, innan de får vända sig till fästet och ta emot nåd. Så har du aldrig förstått, trott eller givit akt på Pauli ord om sin bättring: ”och jag dog” (Rom.7:10). Du har, med allt vad du hört om Kristus, ändå aldrig förstått eller trott vad han har uträttat för oss och vad han egentligen vill, nämligen göra den ogudaktige rättfärdig.

Det är sant att det är gruvligt med våra synder, vårt hjärtas hårdhet, lättsinne och ogudaktighet, men – du Sions dotter, fröjda dig storligen! Din konung är rättfärdig och segerrik. Allting skulle botas, om du bara lärde känna Kristus. Du skulle mitt i din största uselhet fröjda dig storligen. Det är särskilt några saker som du inte tror och förstår. Du tror inte att hela världens synder, att också dina synder redan är borttagna – i Kristi dödsminut redan helt försonade, utstrukna och borttagna. Du tror inte, att hela världens synder, också dina synder blev på korset så verkligt försonade, att de aldrig en minut hindrat din benådning, utan att en evig nåd och rättfärdighet alltsedan den stunden väntat på att bli mottagen av dig. Du tror inte att Gud med ett försonat och av kärlek brinnande hjärta sett efter dig på dina villostigar, såsom efter ett bortkommet barn. Trodde du det, så skulle du genast, fylld av salig förödmjukelse och kärlek springa i hans famn och utropa: ”Min Herre och min Gud!” (Joh.20:28)


För det andra tror du inte, att Kristi blod gäller för alla synder. Du menar, att det gäller för några yttre, avlägsna synder, och för vissa måttliga synder, men inte för de inre eller för hjärtats ondska. Du tror inte att Kristi blod gäller för mycket svåra och ohyggliga synder, och inte för de synder som ännu finns kvar och är starka och mäktiga. Allt detta beror på att du inte i levande tro inser att Guds Sons blod är utgjutet för våra synder, för om du trodde det, skulle du försvinna för dig själv. Du skulle alldeles glömma dig själv för den förvånande storheten av en sådan förlossning. Kunde någon rätt tro, att Guds Sons blod är utgjutet för oss, skulle han alldeles glömma sig själv och bara försjunka i ett evigt, saligt åskådande av försoningens under i Kristi blod. Må Herren öppna våra ögon och föröka vår tro!


Vakna då och se, hur en stor skara av evangelister, änglar, profeter och apostlar liksom med en mun vittnat, att Gud så älskade världen, att han utgav sin ende Son till ett försoningsoffer för hela världens synder och att denna försoning verkligen skulle tjäna syndarna till förlossning från deras synder och lagens dom. Profeten vittnar här: ”För ditt förbundsblods skull skall jag befria dina fångar från hålan.” (Sak.9:11) Kristus vittnade i den natt då han gick till sitt lidande: ”Mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse.”(Matt.26:28) Johannes vittnar i sitt 1:a brev: ”Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss från all synd.” (1 Joh.1:7) Aposteln Petrus vittnar i sitt första brev: ”Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte.” (1Petr.2:18) Paulus vittnar: ”Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom och genom honom försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himmelen.” (Kol.1:20)

Tänk, när en hel lång världsålder, med en av Gud föreskriven offertjänst, full av otaliga, blodiga offer, i fyra tusen år förkunnat och målat för världen hur ett blodigt offer en gång i tidens fullbordan skulle ta bort och försona världens synder! Så säger aposteln i Hebr.10: ”Lagen innehåller endast en skugga (en ”sinnebild”, kap. 9:9) av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt. Därför kan lagen aldrig genom samma offer som ständigt år efter år frambärs, fullkomna dem som träder fram…Ty det är omöjligt att tjurars och bockars blod skulle kunna utplåna synder. När Kristus träder in i världen säger han därför: Offer och gåvor begärde du inte, men en kropp har du berett åt mig. Brännoffer och syndoffer gladde dig inte. Då sa jag: Se, jag har kommit, Gud, för att göra din vilja. I bokrullen är skrivet om mig…Och i kraft av denna vilja är vi helgade genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla.” (Hebr.10:1ff) Tänk, du arma, lagbundna människobarn, vad du väger mot detta stora vittnesbörd av en hel lång världsålders otaliga blodiga offer, som alla ropar till dig: Inte du, inte du kan bota den skadan, som heter syndafallet. ”Du är vägd på en våg och funnen vara för lätt.” (Dan. 5:27) Nej, Sion! Gud utsläpper genom Kristi förbunds blod sina fångar ifrån hålan där det inte finns något vatten.


Gör nu här en sund slutsats! Har du förstått, att Gud genom alla dessa vittnesbörd förkunnat för oss, att han utgivit sin ende Son till ett blodigt offer för våra synder. Säg, är synderna då inte tillräckligt försonade? Är inte hela världens synder redan försonade? Eller gäller inte Kristi blod för alla synder? Har Kristus utgjutit sitt blod bara för de trogna och bara för vissa mindre synder? Luther säger: ”Kristus har sannerligen inte utgjutit sitt blod bara för tänkta och uppdiktade synder, utan också för riktiga och verkliga synder; och inte endast för små, utan också för mycket stora och svåra synder, inte bara för gamla och övervunna, utan också för synder som ännu är starka, mäktiga och härskande!” Var skulle vi annars få hjälp och försoning för dessa härskande och mäktiga synder? Var skulle vi få kraft till att övervinna och döda synden, om vi inte först genom tron fick förlåtelsens tröst och fröjd, som är vår enda kraft till att övervinna de mäktiga synderna? Vi måste ju först få förlåtelse och frid och fröjd i den helige Ande, innan vi kan få kraft att underkuva synden. Må Gud bevara oss för att förminska kraften av Guds Sons blod! Skulle inte Guds Sons blod ”rena oss från all synd”? Så säger Herren Gud: ”Kom, låt oss gå till rätta med varandra… Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull.” (Jes. 1:18).


Men vi tillägger ytterligare: Kristus har sannerligen inte utgjutit sitt blod för bara yttre synder, utan också för hjärtats gruvliga ogudaktighet, hårdhet skrymtaktighet och syndalusta. Annars skulle han bara vara en halv Frälsare. Var skulle vi annars få hjälp och försoning för detta inre syndaväsende? Nej, hans själ har arbetat och hans hjärta har blivit stunget för att vi skulle få se, hur även själens och hjärtats orenlighet och ondska försonades. Allt är försonat, allt är fullkomnat! ”Allt är färdigt. Kom till bröllopet!” (Matt.22:4) – ”Men jag är inte så förkrossad och ångerfull, som jag borde”, säger du. – Se i örtagården, där Kristus ängslas och kvider för våra synder, se där den enda förkrosselse och syndasorg som gäller för Gud. Och vad angår vår bättring, ånger och hela nådens ordning, skall du en gång lära, att alltsammans är fullbordat och förenar sig i en enda punkt, nämligen att du är olycklig över dina synder och över ditt hjärtas ondska och nu endast söker frälsning i Kristi försoning. Se, där är bättringen och nådens ordning! Ty allting är i Kristus. Allt annat är ett intet. ”Den som har Sonen har livet.” (1 Joh.5:12) Kan ditt hjärta finna sin tillflykt och frid i Kristus, så är allt riktigt med nådens ordning. ”Kristus är lagens slut till rättfärdighet för var och en som tror.” (Rom.10:4)

Du skall därför märka, att det nu kan stå till med dig hur som helst, du kan vara en trogen eller en otrogen, en Judas eller en Johannes. Om du nu bara vänder åter till ditt fäste, bekänner din synd och söker försoning endast i Kristi blod, så är allting genast väl, och du blir genast klädd i den bästa klädnaden. Så grova synder kan du omöjligt ha, att inte Guds Sons blod rikligen försonat dem. Så ohygglig syndare kan du omöjligt vara, att inte Guds Sons blod gäller även för dig. Det är en försoning, som ”evigt gäller” för Gud. Du skall aldrig glömma att all synd redan är dyrt borttagen, att Guds hjärta redan är försonat och blidkat, brinnande av kärlek och längtan efter att få göra dig gott, att få ge dig ”nåd för nåd”. Men också detta är en sak som du inte tror och därför är ditt hjärta kallt och dött. Du tror inte vår Guds och Kristi kärlek! Böj därför dina knän inför vår Herre Jesu Kristi Fader och bed om nåd att med alla heliga begripa vad bredden och längden och höjden och djupet är och lära känna Kristi kärlek som övergår kunskapen. Förstår du inget av hans hjärta, då han kommer och blir ett människobarn för oss och sedan lider och dör för oss? Bed Gud om öppnade sinnen! Förstår du inget av hans kärlek, när du ser honom vid Jakobsbrunnen först hungrig skicka efter mat men sedan inte behöva äta av glädje över att ha frälst den syndiga samaritiskan? Förstår du inget av hans kärlek, då hans milda ansikte börjar gråta, när han får se staden, det obotfärdiga Jerusalem, vars barn han hade velat församla, såsom hönan samlar sina kycklingar under sina vingar fast de inte vill det? ”Och Jesus grät.” Förstår du inget av hans hjärtas kärlek, då han liknar sig vid den förlorade sonens fader och sätter samman bilden just så, att då sonen var långt ifrån, såg hans fader honom och sprang emot honom, föll honom om halsen och kysste honom och sa: ”Nu måste vi fröjda oss och vara glada, ty denne din bror var död men har fått liv igen.” (Luk.15:32)Är detta meningslösa ord av vår Frälsare? O, har du inte av allt förstått, att han har ett hjärta som brinner av idel kärlek och förbarmande, inte mot värdiga, heliga, utan mot syndare? Om Herren Jesus också tycks vara alldeles obeveklig och aldrig vill hjälpa dig, ser du inte hur den kananeiska kvinnan fick vara med om samma sak, och ändå låg det bara kärlek bakom Jesu handlande. Även Paulus fick förgäves bedja om förlossning från en satans ängel. Men låg det inte bara nåd och trohet bakom Guds handlande? ”Min nåd är nog för dig”, sade Herren. (2 Kor.12:9)


Det behövs, ja det är alldeles nödvändigt, att det onda får plåga oss till dess vi lärt att vara nöjda endast med nåd. Om vi först fick förlossning och helgelsekraft och sedan förlåtelse, skulle aldrig Lammets blod bli högt värderat. Då skulle vi aldrig lära oss att förstå och värdera försoningen utan bara bli självheliga fariséer. Förneka därför inte Kristi kärlek, förakta inte försoningsblodet, fastän du själv ännu inte fått förlossning från det onda och inte känner dig stark och helig. Nej, låt Guds nåd vara nog för dig. Var salig endast med nåden och säg sedan, om inte denna ödmjuka tro skaffade mer gott i ditt hjärta än allt annat. Ändå skall du i alla dina livsdagar få lära dig att vara nöjd med bara nåd. Blir din helighet ett villkor, då sjunker du genast ner i allt elände. Därför blir det i alla tider en viktig regel:

Fly först till Jesus, tigg om nåd,

Mot synden skall väl sen bli råd.”

Vänd åter till ert fäste, ni fångar som har ett hopp.” (Sak.9:12) Vi upprepar ännu en gång: Det är hela din olycka, att du inte genast vänder tillbaka till fästet utan vänder dig till tusen andra håll och tänker, försöker, bidar och hoppas – hoppas på allt annat. Ja, du ligger fången, bidar och väntar på något märkvärdigt, som ännu skall försiggå i ditt eget hjärta, någon förlossning, som där skall ske – förlossning från någon viss synd, från de onda tankarna, från hårdheten, lättsinnet, maktlösheten. Däremot står förlossningen i Kristus Jesus i den dunkla bakgrunden. Ja, där är felet! Otaliga, alldeles oändliga är de villkor och förbehåll, som man då funderar på och som gör att man ligger fången. Men att ”Guds Son för oss dödde och allt däri bestod, att nådens källa flödde, långt mer än syndens flod, och det för alla syndare” – det är inget för själen. Det far man hastigt över! O, vakna då och besinna detta enda och evigt stora som gäller – att hela världens synder redan är borttagna, att Gud redan är försonad och blidkad och brinner av idel kärlekslängtan att få ge dig nåd för nåd.

Tänk på att alla de bekymrande ord som Gud talar, som fordrar något av oss och därför är lagens ord, endast har till syfte att ”var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud”. (Rom.3:19) Alla dessa bekymrande ord är riktade endast till fria, sorglösa gudsföraktare, som aldrig frågar efter himmelen, eller till säkra skrymtare och egenrättfärdiga fariséer, som själva tror sig förtjäna himmelen – men inte alls till arma syndare, som själva straffar och dömer sig, som gärna ville ha både bättring och tro, ånger och bön m.m. men aldrig finner dessa hos sig såsom de önskade. O, för dem gäller idel nåd, idel kärlek och förlåtelse! ”Vänd åter till ert fäste, ni fångar som har ett hopp. Ja, i dag förkunnar jag för er att jag skall ge er dubbelt igen.” (Sak.9:12) Så säger Herren genom profeten. Redan i dag, ja redan i dag förkunnar han dig samma nåd! Redan i dag predikar han förlossning för de fängslade.


Vi hör nu under passionstiden så mycket förkunnas om Kristi lidande och följer vår Frälsare i hans lidande. Vi ser honom svettas blod i örtagården och hör honom på korset utropa: ”Det är fullbordat!” (Joh.19:30) Vi ser honom på grund av sin försoning på ett ögonblick benåda själva rövaren och tillsäga honom hela den saliga frukten av sin död med denna ljuvliga försäkran: ”I dag skall du vara med mig i paradiset.” (Luk.23:43)

Borde vi då inte upphöra med att vänta i otro och genast fly till hans famn? Borde vi inte i allt detta se hans utsträckta armar även mot oss och höra dessa ord av hans mun: ”I dag förkunnar jag…” ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila”. ( Matt.11:28) Ja, ännu en gång: ”Ni fångar som har ett hopp”! (Sak.9:2) Varför dröjer ni med att vända åter till fästet? Skall ni själva bli värdigare eller skall Gud bli nådigare? Nej, vänd åter till fästet – redan i dag – tag det stora viktiga steget att begära en hel benådning och bli upptagna i hans förbund, av alldeles oförtjänt nåd, endast för Hans blods skull. O, tag det stora steget i dag – och du skall veta, att ännu ingen enda fattig syndare har tagit det steget förgäves. Tänk inte på en lång bön. Se hur kort rövaren bad men fick genast det tröstande svaret: ”I dag skall du vara med mig i paradiset.” (Luk.23:43)

Men ett skall du vakta dig för, såsom för döden, nämligen att söka svaret i ditt eget hjärta, i din känsla. Nej, se svaret i Guds eget ord! Tag svaret med rövaren! Där ser du vilket svar du får. Tag svaret här av Guds egen tillsägelse: ”I dag förkunnar jag för er att jag skall ge er dubbelt igen”. Märk: ”dubbelt igen”, d.v.s. såsom det står i Jes. 40:2: ”att dess missgärning är försonad, och att det har fått dubbelt igen av Herrens hand för alla sina synder”. Det heter ”nåd och åter nåd” (Joh.1;16) – både ”rättfärdighet och starkhet”. Prisad vare Gud! Amen

Detta häfte kan beställas gratis hos:

Luthersk Litteratur-Mission, Box 39, 911 21 Vännäs

info@llm.nu

2 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla