Om påskalammets ätande
Utdrag ur Rosenius
samlade skrifter del
11:e årgången
Om påskalammets ätande
(Elfte årgången, år 1852)
Påskalammet skall ätas. Nya testamentet talar mycket om både det andliga och det sakramenterliga ätandet av Kristus. Ätande har en djup, stark och tänkvärd betydelse på sådana ställen i skriften. Vi skall först lära, att kristendomen inte består i en god kunskap och ett gott leverne. Stanna och betänk, vad det är, då Guds Ande talar om ätande. Ingenting i världen kan komma i så nära förening med oss, som det vi äter, för det blir rent av förvandlat till vårt eget väsende. Det guld, jag äger, kan jag väl älska och troget förvara i ett skrin, eller bära det på mitt finger; men den mat jag äter, den blir rent av förvandlad till mitt eget kött och blod och kallas ”livsmedel”. På så sätt underhålls, styrks och livas vårt kroppsliga liv. Tänk då, vad det kan betyda, när Kristus säger: ”Jag är livets bröd. Mitt kött är sann mat och mitt blod är sann dryck; utan att Ni äter Människosonens kött och dricker hans blod, har Ni inte liv i er.” Vad säger Jesus själv om verkan och betydelsen av detta ätande? Så säger han: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förblir i mig och jag i honom”; och åter: ”Jag i dem och de i mig”. Och då detta andliga ätande redan var förutsagt och avbildat genom påskalammets ätande, visst antyder det, att vi skall stå i en djup och innerlig förening med Kristus; visst måste den sanna kristendomen vara något annat, än att bara veta och hålla för sant vad Bibeln lär om Kristus – något vida mer, än att vara insatt i evangelii kunskap och föra ett fromt, kristligt liv. Så gott än allt detta är, är det ännu inte att äta – inte att i Kristus ha sitt liv, sitt livsmedel, sin näring och styrka, som dagligen måste njutas, underhållas och livas. Märker du inte, att något väsentligt fattas dig, du, som ännu har hela din kristendom i goda insikter och i ett gott liv, men aldrig blivit ett svagt, fattigt nådehjon, som dagligen behöver styrkas och näras av Kristus och hans försoningsnåd? – ”Utan att Ni äter Människosonens kött, har Ni inte liv i er.” Och det ordet gäller inte om det sakramenterliga ätandet; ty det hjälper inte till evigt liv, om inte även det andliga ätandet först och sist övas.
Sanna kristna, människor som är födda av Gud, är inte bara naturmänniskor, utan är nya, andliga naturer, som har en ”delaktighet av Guds natur” (2 Petr. 1: 4); och denna himmelska människa hos dem kan inte leva utan ”säd från himmelen” (Ps. 78: 24), nämligen Kristi kropp och blod, som genom evangelium ger näring, styrker, livar och underhåller deras hjärtan. Erfar vi inte detta i själva verket? Är det inte sant, att då vi blivit till själen hungriga, törstiga, svaga, därmed följer en andlig köld, dysterhet och all slags vanmakt. Kommer vi däremot till ordet, till evangelii ”feta gästabud”, och hör, läser, talar och sjunger om Kristus, då blir våra hjärtan glada och styrkta, våra ansikten ljusnar, vi får nytt mod och börjar på nytt att gladeligen bekänna Kristus och hans väldiga gärningar för oss? Vad har då hänt? Alldeles detsamma som med kroppen, då denna blivit styrkt med vanlig mat och dryck Liksom man brukar säga: ”På en mätt kropp sitter ett glatt huvud”, så sker det också här: på en mättad själ, en styrkt och uppmuntrad ande, följer en ny glad, livad bekännelse och kraft till allt andligt. Vad har hänt? Ingenting annat, än att vi genom tron ätit av det hörda ordet om Kristus, av hans kropp och blod blivit styrkta, uppfriskade och livade. Se här, vad det andliga ätandet är! Se här, vad Kristus menar, då han säger: ”Mitt kött är sann mat; den som äter av mig, han skall leva evinnerligen.” Det är också endast dessa himmelska själar, dessa, som lever av Kristus och som inte kan leva, utan att få näring och styrka av hans för oss utgivna kropp och blod. Det är endast sådana himmelska själar, som skall leva evinnerligen i himmelen. Det hjälper inte att själv försäkra sig om himmelen på vad väg som helst, och själv förlåta sig sina synder och trösta sig med vad som helst. Kristus säger: Nej, du skall inte ha evigt liv, med mindre Människosonens kött, hans försoning och hans nåd varit din spis, ditt hjärtas livsmedel, det enda som ger dig frid.
Detta var det första vi borde besinna vid påskalammets ätande. Det andra är: den höga, ärofulla och saliga förening, som äger rum emellan Kristus och dem, som lever av hans försoning. Om det säger han själv, som redan är nämnt: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förblir i mig och jag i honom. Och såsom levande Fadern har sänt mig, och jag lever för Faderns skull; så skall ock den, som äter mig, leva för min skull.” Hör vilka ord: ”Han förblir i mig och jag i honom. Jag i dem och de i mig.” Och sedan följer: ”Såsom jag lever för Faderns skull, så skall också den, som äter mig, leva för min skull.” O, vilka ljuvliga ord! ”Den, som äter mig, skall leva för min skull.” Hör! – ”för min skull”. – Ljuvliga ord!
Men vi skall nu, med ledning av Herrens bestämmelse om påskalammets ätande, se, hur och på vad sätt Kristus skall mottagas. Vi såg sist egentligen samma sak, då vi betraktade dörrträdens bestrykande med lammets blod. Vi såg, hur detta sker, när våra hjärtan, genom ordet om Kristi blod, bestänkas ifrån ett ont samvete. Nu få vi lite närmare se, hur samma sak mera noga beskrivs, till sina mest viktiga omständigheter.
Det första i Guds bestämmelse om påskalammets ätande var, att de inte skulle äta lammet rått, utan stekt på eld. Detta var visserligen först en förebild på Kristus, hur han inte bara till det yttre, skulle marteras och slaktas, utan också till själen skulle liksom stekas i den gudomliga rättfärdighetens förtärande eld. Men vad det betyder i avseende på ätandet, kan vi förstå av följande omständigheter: Världens barn vill äta lammet rått, då de mitt i sin obotfärdighet, säkerhet, och ogudaktighet tillägnar sig tröst av Kristi förtjänst. De har väl inte i det någon verklig tröst och glädje, utan det egentliga förhållandet är, att de ingen tröst behöver. De sover, är i köttslig säkerhet förblindade och har tillräcklig tröst i en mängd ursäkter. Om någon oro ibland uppstår, så menar de lika lättsinnigt: ”Hjälper inte annat, så är vi ju återlösta, så har vi ju en Frälsare, som lidit och dött för oss.” Samtidigt går de också till Herrens bord, äter och dricker där sannfärdeligen Kristi kropp och blod med ett rått, obrutet och obotfärdigt hjärta. Allt detta innebär att äta lammet rått. De skall en gång erfara, att Kristus sannerligen inte har kommit för att vara ett försvar för den obotfärdiges fortsatta syndalevnad, utan endast för att hjälpa dem, som med alla sina försök att själva göra sig fria från synden, bara blivit mer och mer olyckliga. ”Ni skall inte äta det rått.”
Den andra föreskriften för lammets ätande var, att det skulle uppätas helt, att inget av lammet fick lämnas till morgonen. Om något blev över, skulle det brännas upp. Tänk, en sådan bestämmelse! Lammet skulle ätas helt. Förstår du? Förstår du, vad Herren vill säga dig med det? Du får inte ta bara det som behagar dig av Kristus. Du skall mottaga honom helt och hållet. Gud har givit oss honom ”till visdom och till rättfärdighet och till helgelse och till förlossning.” Här går det inte an att själv utvälja, tänka och besluta något om frälsningens väg, utan frälsningsvägen är redan av Gud föreskriven. Du har bara att höra och ta emot. Den, som inte vill hålla påska, slipper; men den, som vill, skall göra det så, som det är skrivet – och lammet får inte styckas, det skall ätas helt.
En del människor sönderstyckar lammet, så att de tar Kristus bara till visdom, till profet, och njuter av hans dråpliga lärdomar, men – inget mer! De behöver honom inte själva till någon egentlig nytta. De är varken i syndanöd, så att de behöver ta emot hans försoning till rättfärdighet – de behöver honom inte till överstepräst – inte heller får han bli deras kung och regera över dem, eller bli dem till helgelse och förlossning. Dessa är de, som filosoferar över kristendomen och har allt bara i huvudet, i klara, väl ordnade begrepp och insikter. Men aldrig börjar de att använda dem på sig själva, sitt eget hjärta och liv. O ve, hur förskräckligt de gäckas med den Helige! Det är till sådana blott studerande förståndskristna, Herren en gång skall säga: ”Var Ni blinda, så hade Ni inte synd; men nu säger Ni: Vi ser; därför förblir er synd” (Joh. 9: 41).
Andra tar Kristus bara till föresyn (föredöme) och helgelse och menar, att han därigenom skall bli vår rättfärdighet. Dessa vill ha Kristus bara till kung. De tänker bara på hans efterföljelse, vad de själva skall göra och bli, av ödmjukhet, bön, försakelse m. m. De har på så sätt det största sken, såsom vore dom de mest allvarliga kristna. Men under allt detta döljer sig en djup, oändlig inbillning om denna deras allvarliga gudsfruktans värde. De blir därför aldrig rätt eländiga och förtappade syndare, som endast i Kristi försoningsblod får sitt liv och sin tröst. Även om de efter förståndet rätt bekänner trons lära, så ligger ändå deras hjärtan fördjupade i vad de själva gör och skall göra. Därför är också detta deras ”visa i munnen”, deras första och sista. Inte den sången, som sjungs av de saliga på Sions berg: ”Lammet, som är slaktat och har köpt oss åt Gud med sitt blod” osv. – Istället: Lammet, som är vår förebild (vårt föredöme) och har helgat oss med sin Ande o. s. v. Det visar att hjärtats egentliga skatt och tröst består i det, som är verkat hos dem, inte i det, som Lammet självt med sitt blod förvärvat oss. Och vad skall man säga om det? Det måste man säga: ”Denna er allvarlighet och gudaktighet är väl goda och berömliga saker; men skada blott, att det inte går lite djupare. Det behöver gå dithän, att Ni kommer till korta med allt detta, och såsom helt utfattiga, förtappade syndare inser, att allt detta är uselhet inför Guds ögon För Gud gäller endast: ”Lammet, som är slaktat och har köpt oss åt Gud med sitt blod.”
För det tredje, finns det också några, som väl vill ha Kristus till försoning, men inte till helgelse, nämligen dessa köttsliga medvandrare i de kristnas lilla hop, som gärna vill höra detta ljuvliga, hur inga synder fördömer oss och inga goda gärningar frälser oss, men inte vill höra något om köttets dödande och Kristi efterföljelse. De knorra (?) och klagar, att man genom den läran betungar deras samveten med lag o. s. v. ”De ta”, såsom Luther säger, ”blott skummet av evangelium.” De kan tala mycket om nåden och tron, men när de är ute i sitt vardagsliv, är där ingen Herrens fruktans ande hos dem, utan då lever de helt fritt i sina synder och orättfärdigheter. De är sådana grenar i Kristus, som inte bär frukt och inte rensas, böjas och kvistas, utan får växa fritt som de vill. Kristus är inte något rättesnöre för dem. Vad skall man säga till dem? Jo: Ert nit om evangelium och samvetets frihet är förträffligt; men – varför älskar Ni inte tuktan? Är inte även förmaningens ord av Kristus och apostlarna? ”All skrift av Gud ingiven är också nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till tuktan i rättfärdighet; på det att Guds människa må vara fullbordad, (?) till allt gott verk skicklig.” Hör, lammet får inte styckas, det skall ätas helt. Men alla dessa felar i det att de mer tänker än hör, att de inte väl ger akt på ordet. Märk därför: lammet skall ätas helt.
Den tredje föreskriften för lammets ätande var, att det skulle ätas med osyrat bröd. Denna bestämmelse (förordning) är mycket sträng och allvarlig. I den 15:e versen av 2 Mos. 12 står det om påskhögtidens firande: ”I sju dagar skall Ni äta osyrat bröd; redan på första dagen skall Ni skaffa bort all surdeg ur era hus. Ty var och en, som äter något syrat från den första dagen till den sjunde, han skall utrotas ur Israel.” Av denna stränga förordning har också kommit det, att judarna brukat med den allra största noggrannhet sopa och söka i alla vrår av sina hus, så att inte någon rest av syrat bröd skulle finnas kvar, när påskalammets skulle ätas. Det är denna del av förordningen, som Kristus och Paulus särskilt har använt och tillämpat. Paulus säger i 1 Kor. 5: 7, 8: ”Bortrensa den gamla surdegen… Låt oss hålla högtid, inte i gammal surdeg, inte heller i ondskans och arghetens surdeg, utan i renhetens och sanningens osyrade deg.” För att ge sin förmaning ännu mer kraft och vikt, anmärker han, i v. 6, den betänkliga omständigheten, att ”litet surdeg syrar hela degen”. Här har vi nu de två viktiga förhållanden, som må väcka var och en ur slummern, som vill ha sin själ frälst och ha del i den stora återlösningen genom Kristus.
Det första är, att det heliga påskalammet, Kristus, inte får ätas tillsammans med ondskans och arghetens surdeg – och detta med tanke på det förskräckliga äventyret, att din själ utrotas ur Herrens Israel. Vad är detta? Det låter förskräckligt. Det ljuder inte rätt evangeliskt! Har det också grund och tillämpning i nya testamentets ljuvliga nådelära? Visserligen! Låt oss vakna! Många läser apostelns ord om surdegens bortrensande med ett lättsinne, som om det inte angick oss, utan bara gällde Israels barn i Egypten. Nej, det är ett stycke för var och en av oss. Vad är det då? Jo, det är det, att den, som vill fira påsk, som vill ta emot Kristus till frälsning, skall göra det med uppriktighet, och inte komma komma med falskhet inför Herrens ansikte. Det är egentligen denna falskhet i det andliga, som gör att en själ utrotas ur Herrens Israel, såsom en Ananias och Safira i Nya testamentet dödades (förgjordes), när de ville skrymta och ljuga för Herrens Ande (Apg. 5). ”Ondskans och arghetens surdeg” är inte egentligen själva syndafördärvet och den orenlighet, som ligger i kött och blod, antingen jag vill eller inte, och som vidlåder, plågar och ängslar varje uppriktig kristen. Nej, surdegen är egentligen det falska sinne, då man vill sammanblanda tron och syndatjänsten, Kristus och Belial, Gud och världen, ljuset och mörkret. Det förstår man av själva orden i grundtexten. Apostelns ord på ondskan betyder egentligen, att jag inte bara har en ond natur, utan också ”gör synd”, lever i orättfärdighet och synd. Argheten är egentligen en falsk själ, som med alla möjliga onda skalkstycken, lönnliga och giftiga grepp förvänder både läran och livet. Det kommer ännu tydligare fram i de ord, som uttrycker motsatsen, nämligen: ”renhetens och sanningens osyrade deg”. Dessa ord förklarar Luther: ”Renheten är, när man lever och gör det som är rätt och kristligt, av ett fromt hjärta. Man vill varje människa väl, planerar inte att göra någon människa orätt och skada, utan handlar såsom man själv vill bli behandlad. Men sanning är, när man inte går med på falskhet och svek, bedrägeri och skalkhet, utan lär och lever rättsinnigt och riktigt efter Guds ord.” Men det är särskilt av sammanhanget och orsaken till dessa ord, som apostelns mening tydligast kommer fram. Orden läses nämligen i 1 Kor. 5:e kap., där han anmärkt och bestraffat det hemska förhållandet i den korintiska församlingen. De inte bara räknade uppenbara syndens trälar som sina medlemmar - bland dem förekom otukt, och det så grov, att också en av dem hade sin fars hustru - utan de var också, märk väl, samtidigt uppblåsta och skröt över sitt andliga ljus och över sina apostlar. (kap. 3: 4, 18, 21; kap. 4: 6-8). De var säkra och obekymrade, som om allt var i sin ordning. Detta anmärker aposteln i närmast följande vers. Han säger: ”Ibland er är sådan otukt, som inte ens bland hedningarna omnämnes… Ni är uppblåsta och har inte snarare blivit bedrövade, på det att den, som gjort denna gärning, må ha blivit utdriven från er.” Om detta förhållande tillägger han i v. 6: ”Er berömmelse är inte god. Vet Ni inte, att lite surdeg syrar hela degen? Bortrensa den gamla surdegen…” Detta är sammanhanget.
”Arghetens och ondskans surdeg” är alltså detta falska sinne, då en människa vill vara frälst, vill vara en kristen, vill fira påsk, mottaga Kristus och gå med Guds folk till det förlovade landet, men vill ta med sig sina gamla skötesynder på vägen. Man hyllar, gömmer, ursäktar och försvarar sina synder och tänker inte avlägga dem. Detta är att fira påsk (hålla påska) i ondskans och arghetens surdeg. Då säger aposteln: Nej, den som vill ta emot vårt påskalamm, skall bortrensa den gamla surdegen. Liksom judarna uppsökte och bortsopade allt syrat bröd och voro, vid själens förlust, förbjudna (?) att äta detta tillsammans med påskalammet; så måste också den, som vill ta emot Kristus och ha del i hans stora förlossning, mena allvar med saken och uppriktigt söka förlossning från alla synder och orättfärdigheter. Inte söka syndernas tillåtelse, utan endast förlåtelse, och så befrielse ifrån dem. Detta är vad samme apostel också säger om den andra påskhandlingen, nämligen blodsbestänkelsen. Han säger: ”Låt oss gå fram med ett uppriktigt hjärta i trons fulla visshet, bestänkta till våra hjärtan ifrån ett ont samvete och till kroppen tvagna med rent vatten.” Märk: ”ett uppriktigt hjärta!” Det är: ett hjärta, som på allvar söker att helt och hållet bli Herrens och vill överge allt, som misshagar honom.
Hit hör det Johannes i sitt 1:a brevs 1:a kap. skriver: ”Gud är ett ljus, och intet mörker är i honom. Om vi säger, att vi har gemenskap med honom, och vandrar i mörkret, så ljuger vi och gör inte sanningen.” Märk: ”om vi säger, att vi har gemenskap med honom!” Det är ju annars en vacker och älsklig bekännelse: jag har gemenskap med Herren, jag tror mina synders förlåtelse o. s. v. Gud give, att alla sökande själar må komma dithän, att de en gång började tro och bekänna sådant! Men, säger aposteln, det skall vara sanning! Om du under den goda bekännelsen ändå ”vandrar i mörkret”, så är du en skalk (?) och ljugare inför Guds Ande och blir såsom en sådan dömd och behandlad av den Helige. ”Vandra i mörkret” är, såsom aposteln strax därefter visar, att fortsätta (framhärda) i uppsåtliga synder. Han nämner t.ex. ”hata sin broder” (1 Joh. 2: 9, 11) eftersom hata just utgör den uppsåtliga och fortsatta vreden. Att ”vandra i mörkret” är alltså att inte bara hastigt retas eller förgå sig av vrede, utan att också hylla och förbli i den, försvara, bemantla och ursäkta sin ondska. Så också med andra synder. Luther säger över 1 Joh. 5: 4: ”Om du berömmer dig av att du är ett Guds barn, och ändå lever i otukt (skörlevnad) och horeri” – märk: lever i synden (lasten), hyllar och övar den och, såsom korintierna anser det såsom något, som går an – ”så har djävulen redan övervunnit dig och ryckt dig utur Guds rike. Är du en girig, som med ockrande, prisstegrande, falska varor och orätt handel gör din medmänniska skada, så har du låtit världen och ditt eget kött övervinna dig.” (Luther). Alla dessa exempel visar, vad det är att vandra i mörkret. Om du då bekänner tron, berömmer dig av evangelium och nåden och säger dig ha gemenskap med Gud, då är du en ljugare inför Guds Ande och vill förena påskalammet med ondskans och arghetens surdeg. Herren har här fästat den fruktansvärda hotelsen, att din själ skall utrotas ur Israel. Och aposteln Petrus har i kraft och gärning visat, huru denna hotelse även i nya testamentet ägde sin tillämpning, då han ögonblickligen, genom Herrens kraft, slog Ananias och Saffira till jorden. Det beskrivs på ett så häpnadsväckande sätt i Apg. kap. 5. Vad hade de gjort? De ville vara medlemmar i de trognas lilla församling och även lägga sina pengar (ägodelar) till den gemensamma församlingskassan, men begick därvid ett litet svek och tog undan något av värdet för åkern. Inför aposteln sa de däremot att det , som de frambar var allt, som de hade fått för åkern. Aposteln upprepar två gånger grundorsaken till denna straffdom, nämligen att de hade ljugit för Herrens Ande (v. 3, 4), att de i sin fromhet inblandade skrymteri och svek. De hade inte stulit – som också aposteln nämner. Åkern var deras och även värdet för åkern, sedan den var såld. Men de ”hade kommit överens att fresta Herrens Ande”, att inblanda ett svek i den fromma handlingen. Detta var orsaken till att de blev utrotade ur Israel. O, låt oss frukta Herren! Gud låter inte gäcka sig. Nog kan du till en tid slå bort tanken härpå och göra dig säker i dina hemliga skötesynder, när du bara kan dölja dem för människor; men o, – vad gör du åt din själ? Det (dina synder) skall en gång möta dig! Du skall en dag bli uppenbar!
Det är alltså inte egentligen själva synden och syndens storlek, som skiljer oss ifrån Gud och hans Israel, utan denna falskhet i anden, när man hyllar och ursäktar synden. Helt annat är det med de i sina egna ögon eländiga själar, som själva lider och förskräcks av sina synder, men ännu inte kunnat helt komma undan dem. Tänk, om Ananias själv inför Petrus hade beklagat den djävulska frestelsen; tänk, om Judas hade nedfallit för Frälsaren, bekänt och beklagat vad djävulen hade ingivit honom – så hade de sannerligen inte blivit utrotade ur Israel! Om den mannen i Korint, som hade tagit sin fars hustru, själv hade skrivit till Paulus och beklagat, hur gruvligt han fallit i synd, hur han, såsom David och Batseba, levat i synden – sannerligen, då hade han inte blivit given i satans våld. Nej, Paulus med sina korintier och Petrus med Ananias och Saffira skulle sannerligen bara på det kärleksfullaste ha tröstat och givit dem goda, faderliga råd, hur de skulle komma undan sina synder. I Pauli 2:a brev till korintierna, ser man hur Paulus nu, sedan de ångrat sig, på det vänligaste tröstar och uppmuntrar dem och förmanar dem att särskilt trösta och hjälpa den djupast fallne mannen. Han säger i brevets 2:a kap.: ”Det är nog, att en sådan har fått denna bestraffning av de flesta; så att Ni nu tvärt om hellre må förlåta och trösta honom, på det att han inte till äventyrs må uppslukas genom alltför stor bedrövelse. Därför förmanar jag er att mot honom göra (?) kärlek gällande.” Och i 7:e kap. säger han: ”Om jag också bedrövade er med brevet, så ångrar jag det inte; och om jag än ångrade det, så gläder jag mig nu; inte därför att Ni blev bedrövade, utan därför att Ni blev bedrövade till bättring; ty den sorg, som är efter Guds sinne, kommer åstad bättring till frälsning, som man inte ångrar. Se, just detta, att Ni blev bedrövade efter Guds sinne, vilken iver har det inte åstadkommit hos er, vilket ursäktande, vilken förtrytelse, vilken fruktan, vilken längtan, vilket nit, vilken bestraffning! På allt sätt har Ni bevisat er vara rena i den saken.” Så ser vi, att det var bara fråga om att de skulle komma till ånger. Sedan kallar aposteln dem genast rena i den saken och gör allt för att bara hjärtligen trösta och uppmuntra dem.
Av allt detta finner vi alltså, att surdegen egentligen är skrymteri, och vi skall nu slutligen höra Kristi egen uttryckliga förklaring. I Luk. 12: 1 skriver evangelisten, att det en dag församlades omkring Jesus ”otaligt mycket folk, så att de trampade på varandra”. Då höjde han sin röst till undervisning och sa: ”Framför allt tag er till vara för fariséernas surdeg, som är skrymteri. ”Må Herren hjälpa oss att ta denna hans hulda förmaning till hjärtat! ”Framför allt annat – tag er till vara för surdegen, som är skrymteri.” Det är skrymteriet, som är djävulens egentliga element och att riktigt ingå förbund med honom. Det är skrymteriet, som räcker honom handen och förtroligt öppnar dörren för honom. Det är skrymteriet, som är ett villkor för varje synds liv och frihet. För en uppriktig själ, som verkligen har sällskap med Gud och vandrar i ljuset, är synden endast den skarpaste tuktan, då hon anfaller och överrumplar honom. Synden blir då sin egen död, utpinar och utäter sig själv. Skrymteriet är ett livsvillkor för synden, liksom vattnet för fisken; utan skrymteriet kan synden inte trivas och leva. Skrymteriet må därför i egentligaste mening kallas den surdeg, som syrar hela degen. – Detta är orsaken, till att Kristus säger: ”Framför allt tag er till vara för skrymteri.”
Vi skall också därför till slut nämna ytterligare några särskilda yttringar eller vägar för detta förskräckliga onda. Vi har redan betraktat detta med ”surdegen” särskilt när det gäller skrymteriet, nämligen att en själ, som vill tillhöra de trognas hop, ändå i tysthet hyllar och övar skötesynder, inte tänker överge dem, utan ursäktar och försvarar dem. – En annan väg för skrymteriet är, att en del själar mycket öppet bekänner sina synder för människor, men för att därmed liksom få fribrev för att få fortsätta att öva samma synder. Då de bekänt och beklagat dem och därigenom narrat åt sig tröst av kortsynta människor, går de tillbaka till synden, för att desto friare utöva den. Detta är förskräckligt! Herren bevare oss alla! –
En tredje väg för skrymteriet är, att man vinnlägger sig om bättring och förbättring, men bara i vissa stycken. Man uppsätter själv ett mått för sin fromhet och bryr sig inte om vad Gud säger. Man utväljer vissa gärningar och dygder, som man vill ägna åt Herren såsom offer, medan man i andra stycken föraktar hans ord. Kristus säger till fariséerna: ”Ve er, Ni skrymtare, att Ni ger tionde av mynta och dill och kummin, men har låtit fara det, som är viktigare i lagen, nämligen domen och barmhärtigheten och tron; detta borde man göra och det andra inte (?) låta.” Hit hör, att en del vinnlägger sig om sitt levernes förbättring, om yttre synders avläggande, men de ger aldrig akt på det ordet, att Gud allra först ser på hjärtat. De bryr sig inte alls om detta. De bekymrar sig inte alls om att i hjärtat utrensa eller stå emot synden, utan där ger man den fritt lopp och är nöjda med att endast kunna hämma utbrottet i gärning. Detta betyder, såsom Kristus säger, att göra bägaren och fatet rena utvändigt, medan de invändigt är fulla med orenlighet. Detta betyder att ge skalet åt Gud, men kärnan åt djävulen. Hit hör de, som inte skulle kunna för sitt liv stjäla ett knappnålsvärde ifrån sin medmänniska, men oupphörligt stjäl det dyrbaraste han äger, hans goda namn och rykte, som Kristus kallar att sila myggor och svälja kameler. Ja, hit hör först och sist de, som lägger stor vikt vid den andra tavlan av Guds heliga lag; men som aldrig ger Gud det, som han allra först begär, hjärtats kärlek, gudsfruktan och tro. Om detta bekymrar de sig inte. De ”ger tionde av mynta och dill och kummin, men hava låtit fara det, som är viktigare i lagen, nämligen domen och barmhärtigheten och tron.” De hör, läser och sjunger, hur Gud så har älskat världen, att han har givit henne sin Son. De firar hans födelse, hans lidande och död. Men att de för allt detta alls inte älskar och omfamnar sin Frälsare, utan med otro ”förtrampar Guds Son och för orent aktar förbundets blod” – om det bekymrar de sig inte. Visst är detta ett förskräckligt skrymteri.
Och all denna surdeg kan på inget annat sätt utrensas, än att hjärtat först blir av Kristi kärlek helt intaget, uppvärmt och omskapat. Annars skall också de allra allvarligaste själar, då de som mest vinnlägger sig om att hålla lagen, alltid vara behäftade med det falska förhållandet, att de på samma gång i hjärtat är ledsna på Gud och hans lag och hellre önskade, att ingen lag funnits till. ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud, ty det är inte Guds lag underdånigt, och kan inte heller vara det.” De är alltså Guds och lagens fiender, då ändå Gud allra först fordrar hjärtats kärlek. Men att älska, att verkligen älska Gud och hans lag, det kan ingen själ göra, som inte först mottagit av Gud ”mycken förlåtelse”. Men ”den, som mycket förlåtes, han älskar mycket” (Luk. 7: 47).
Liksom en skrymtaktig själ är så full av säkerhet, att hon knappt mer kan väckas till någon fruktan, så är det å andra sidan alla redliga själars art att vidkännas och frukta allt ont hos sig. Särskilt är det för en med mäktiga synder behäftad kristen den allra svåraste konst att ändå kunna behålla någon tröst till Kristus; för han tycker sig bestämt vara en skrymtare, som inte överger all synd. – Nu, skrymteri finns visserligen, jämte all annan synd, i varje människohjärta; men just denna rädsla skiljer en sådan kristen himmelsvitt ifrån den egentlige skrymtaren. Paulus säger till korintierna: ”Om vi dömde rätt om oss själva, så blev vi inte dömda.” Den som dag och natt ligger inför Herren med sin uselhet och som inte har någon mer tryckande sorg, än synden, en sådan människa kan aldrig få för mycket tröst. Ju mer han kan tröstas och förvissas om Guds nåd och kärlek, desto starkare, renare och heligare blir han. Den skrymtaktige får genom sin tro inget nytt gott uppsåt och söker ingen förlossning från synden, såsom vi redan förut har nämnt..
De två återstående föreskrifterna för påskalammets ätande vill vi helt kort genomgå. Nu följer den föreskriften, att lammet skulle ätas med bittra örter. Detta syftar på de lidanden och sorger, de kors och tuktoris, som alltid följer med ett sant mottagande av den korsfäste. Till det hör allra först Andens inre tuktan, som visar sig i att en troende själ ständigt blir straffad för all synd och orenhet. Men förslår inte dessa inre bestraffningar, då sänder också Herren många prövningar (försökelser), om så behövs, eller kors och lidande. Om lidandets välgörande verkan säger aposteln: ”Den, som har lidit i köttet, har avstått från synd; för att inte mer efter människors lustar, utan efter Guds vilja leva den i köttet återstående tiden.” Märker vi inte detta även i erfarenheten? Ett andligt öga ser ofta med bekymmer, hur hos en och annan av de troende råder antingen en allmän lösaktighet eller också någon viss oart, världskärlek, högmod eller dylikt. Men ett djupt, långvarigt lidande drabbar den själen; och se, efter något år är densamme den mest allvarliga, ödmjuka och fromma kristen. Sådant uträttar Herrens tuktan. ”Var och en gren, som bär frukt, den rensar han, på det att den må bära mer frukt.” Därför är den korsfästes efterföljare alltid ett tuktat och böjt folk. De äter lammet med ”bittra örter”. Den, som här är för ömtålig och inte vill lida något, utan klemar med sin gamle Adam och aldrig vill göra honom emot, lär aldrig i sanning ta emot lammet. Låt oss älska Herrens tuktan. ”Om Ni är utan aga, så är Ni oäkta och inte söner.” Lammet skall ätas med ”bittra örter”.
Slutligen: Lammets ätande skall ske i resdräkt. Föreskriften var denna: ”Så skall Ni äta det: Ni skall vara omgjordade kring era länder, ha era skor på fötterna och era stavar i händerna; och Ni skall äta det med hast; detta är Herrens påsk (Passah)”. Den andliga betydelsen av denna föreskrift är, att var och en, som kommer till Kristus och tar emot honom, genast skall bryta upp ifrån sitt förra träldomsliv under synden, världen och fåfängan, genast ta avsked ifrån det gamla väsendet och beträda en helt ny väg. Aldrig sedan se sig tillbaka, utan ila såsom en jagad flykting, så fort och så långt som möjligt, ifrån syndens och djävulens tjänst. Aldrig mer fästa sig vid det jordiska, aldrig söka bereda sig ett paradis här nere, utan alltid vara på resande fot, såsom den som söker ett fädernesland. Aposteln säger: ”Om Ni nu har uppstått med Kristus, så sök det som är där ovan, där Kristus är sittande på Guds högra sida. Se efter det, som är ovan, inte efter det, som är på jorden; ty Ni har dött, och ert liv är fördolt med Kristus i Gud” (Kol. 3: 1-3). Detta är en kristens rätta liv, att vara död ifrån det förra väsendet och uppstånden med Kristus till ett nytt liv samt ha sin skatt och sitt fädernesland, där han är, i himmelen. Alltså, att alltid vandra i Abrahams tros fotspår. Om honom heter det: ”Genom tron vistades han såsom främling i löftets land, såsom ett främmande land, och bodde i tält med Isak och Jakob; ty han väntade på den stad, som har grundvalar, vilkens byggmästare och skapare Gud är. De har sett löftena fjärran ifrån och hälsat dem, bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De sökte ett bättre (?) fädernesland, d. ä. ett himmelskt” (Ebr. 11: 9-16). Sådant skall hela vårt liv vara. Vi skall äta lammet i resdräkt, vara främlingar och pilgrimer, som beständigt ilar till våra fäders land. Och en rätt pilgrim får inte, när han ser något lysande vid vägen, en guldgruva eller en skön egendom, där sätta sig ned att bygga och bo, utan måste rastlöst fortsätta sin vandring, till dess han uppnått det heliga landet och Guds stad. Han får i härbärget endast ta nattkvarter och en nödvändig vederkvickelse, men inte kvarstanna. Sådant måste en kristens hela liv vara. Betänk och glöm aldrig, att lammet skall ätas i resdräkt.
Men inte nog härmed. Israels barn ilade brådstörtande ut från träldomslandet samma natt som de ätit påskalammet. Få dagar därefter hade de den gamle förtryckarens härar på hälarna, så att de inte såg annat, än att de åter skulle gå under genom egyptierna. På samma sätt skall också en själ, som har den stora nåden att bli utvald av världen till Jesu efterföljare, aldrig glömma, att han genast från den stunden blir eftersatt och jagad av alla de gamla fienderna. Glöm aldrig, att du går genom ett fientligt land och att du bär dina kostliga pärlor i lerkärl, omgiven av tusende, som lurar på att beröva dig dina smycken. Dels den gamle själafienden, som har svurit oss döden och tänker utföra det, med makt, med list eller med oändlig ihärdighet. Dels världen, som än med hot, än med tjusande inbjudningar söker bringa dig tillbaka till sina vägar. Först och sist ditt eget falska hjärta, köttet, som alltid strider mot Anden och aldrig frågar efter Guds rike. Skulle du i en sådan ställning slå dig till ro och sova? Här är nödvändigt att alltid ha full rustning, omgjordad om länderna (?) med sanningens bälte, försedd med stav i handen och skor på fötterna, - ”såsom de som hasta till vägs”. Det är en oändlig benägenhet i människohjärtat att vilja ha någonting jordiskt till sin glädje och trivsel. Även de troendes hjärtan, som sökt sin glädje i Gud, vill oupphörligt igen slingra in på något annat. Just detta är det farliga. O, då en kristen börjar mycket nitälska och ivra för sitt jordiska, sin handel, sitt jordagods, sin avelsgård, då är det visserligen fara, att han så intas av det, att han förhindras från den stora nattvarden. Ändå är dessa jordiska ting i sig själva helt oskyldiga; men hjärtat?! Hur går det med ditt hjärta? Bara på det beror det.. Var uppriktig! Var är ditt hjärta? ”Där är din skatt – och därav talar munnen” (Luk. 5: 45). Din själs brudgums iver om ditt hjärta tillåter inte, att du öppnar det för någon annan än för honom. ”Du skall ha din lust i Herren.”
O, det är bittert – ”bittra örter” för naturen – att aldrig få tänka på någon jordisk fröjd och sällhet, utan alltid dödas, ta avsked, ila bort! Men vad gäller? Sådan är vägen. Och för anden är det ljuvt. – Därför, låt aldrig narra dig att försöka få något paradis här på jorden! Du skall alltid vara i resdräkt, om du skall tillhöra den korsfästes folk och gå med honom till det himmelska fäderneslandet.
Jag är en pilgrim
Jag är en främling, jag är en pilgrim;
Blott en afton, blott en afton bor jag här.
Gör mig ej hinder, ty jag vill följa
Guds folk till strids genom ök´n och bölja;
Jag är en främling, jag är en pilgrim;
Blott en afton :,: bor jag här.
Resemåltid i hast jag tager,
Som en jagad, som ett ilbud, stannar ej.
Jag står omgjordad om mina länder,
Har vandringsstaven i mina händer;
Resemåltid i hast jag tager,
Som ett ilbud :,: stannar ej.
Lammets blod har mitt dörrträ tecknat,
Mig beseglat, mig beseglat, jag är hans.
Ej syndens surdeg jag mer vill smaka;
Till vägs jag hastar, ser ej tillbaka.
Lammets blod har mitt dörrträ tecknat,
Mig beseglat :,: jag är hans.
Lammets måltid mig saligt hugnar,
Som en försmak, blott en försmak av hans ro.
Med fötter skodda, ur träldomsbandet,
Jag går att finna det goda landet;
Lammets måltid mig där skall hugna
I en evig :,: evig ro.
Till det landet mitt öga blickar;
Evigt strålar, evigt strålar solen där.
I främlingslandet är mörkt och farligt;
Där går jag vilse och stapplar snarligt.
Till Guds Kana´n mitt öga blickar;
Evigt strålar :,: solen där.