Små synder - C.O. Rosenius

Små synder

Utdrag ur Rosenius samlade skrifter delIII

Utgåva nr 17 – Januari 2014

Den som är trogen i det minsta, han är också trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är också orättrådig i vad mer är. Luk. 16:10.

Det finns kristna, som säkert har det rätt med Gud i den stora huvudsaken, men som nästan helt glömmer en mängd s. k. ”småsaker”, som kan vara sådana, att följderna av dem blir förvånansvärt stora. De flesta tänker inte på att små saker kan få stora följder. Från små gnistor kan det komma eldar, som förstör stora städer fulla med dyrbarheter. Så kallade ”små synder” kan leda till evig förtappelse genom den andliga död och förstockelse som de medför i samvetet. Om Judas inte hade börjat med det fina, försiktiga snatteriet (Joh. 12:6), skulle aldrig hans samvete ha blivit så förhärdat, att han till slut sålde sin Herre för pengar. ”Den som är trogen i det minsta, han är också trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är också orättrådig i vad mer är.”

Den som skall komma undan stora och svåra synder, skall börja med att döda deras första, spädaste brodd. Dessa ”små synder” hos en kristen kan medföra den dödligaste anstöt för en annan människas samvete som är svagt. Den svage spejar efter yttringarna av det heliga liv, som skall bo hos den som bekänner sig vara en kristen. Varje ord, varje rörelse av den kristne vägs på guldvåg. Många och stora andliga välsignelser i vår omgivning går förlorade, bara genom att man som kristen försummar en mängd små iakttagelser! O, att våra ögon rätt öppnades! – Vi går till själva saken, och jag kommer nu till stor del att följa en engelsk skrift, som bär titeln: ”Småsaker”.

”Små synder!” Vad menas med ”små synder”? Ja, om man kunde rätt begrunda, vad det vill säga, att göra något mot den store, allsmäktige Gudens vilja, att göra något som han avskyr och förbjuder och som bedrövar hans Helige Ande, skulle man aldrig kalla några synder för små synder. Det är alltid en stor synd att göra det allra minsta mot den helige Gudens befallning.

Den åtskillnad, som romerska kyrkan gör mellan dödssynder och förlåtliga synder, har ingen sann grund. Hur kan den som tror på den Heliga Skrift betrakta ett fel för ringa och ursäkta det med den förklaringen: ”Det är ju bara något så ringa” eller ”jag menade inget ont med det”. Om vi börjar vänja oss vid att undersöka den innersta orsaken till våra s.k. småfel, så skulle vi bli övertygade om att de egentligen har sitt ursprung i en inre kärlek till synden. När synderna hunnit till full utveckling, måste vi erkänna dem för stora och svåra synder.

Alltför ofta är dessa små fel bara början till stora synder. Vi tänker lätt: ”Vi kan i tid dra oss tillbaka” eller ”Vi skadar ingen mer än oss själva”, och så börjar vi hylla vanor och böjelser som redan till sitt väsende är för den Heliges ögon misshagliga synder. Ett litet överskridande blir en överträdelse av hans bud. Vi bedrar oss alltför ofta genom att lättsinnigt mena oss kunna behärska sådana små synder. Är nu detta så lätt, då är det desto mer straffbart, att du inte gör Guds vilja. Men den dagliga vaksamheten mot dessa finare synder, det ständiga motståndet mot dessa inre ursäkter, såsom ”bara denna gång” och ”det är ju bara så lite”, är sannerligen ingen lätt sak. Det är i många avseenden svårare, än motståndet mot de grövre frestelserna, som vi rustar oss mot med Guds hela vapenrustning och därför lättare kan stå emot.

Nu några exempel på vad man brukar kalla ”små synder”. Det finns en synd, som vi säkert alla känner oss skyldiga till. En synd, som vi många gånger har gjort goda föresatser mot och som på olika sätt utövas med många ursäkter, är synden att uppskjuta. Det gäller de flesta människor. Jag menar att uppskjuta det man bör göra och det man bör göra genast. Vem kan säga: ”Här är jag felfri”?

Vem anser förresten att det är synd att uppskjuta något? När vi märker de onda följderna av vårt uppskjutande eller när vi märker att det är en inre olust hos oss att göra det goda, som höll oss tillbaka från att utföra det vi skulle göra t.ex. en god gärning för vår medmänniska, ja, då inser vi vilket fördärvligt ont som ligger bakom vårt uppskjutande. Ja, hur mycket gott blir inte försummat, bara på grund av att vi uppskjuter något.

Med en klarare andlig blick skall vi inse, att vår fiende djävulen driver ett stort spel med oss, bara genom att förmå oss att uppskjuta. I det vardagliga livet kan det vara små saker såsom att besvara ett brev, att uträtta små ärenden, att utföra små planer till andras hjälp. Ja, när uppskjutandet av sådana småsaker alltmer tar överhand, leder det till mycken oordning och ledsamhet för oss och våra medmänniskor. Kärlekens lag överträds. Särskilt allvarligt blir det när denna vana att uppskjuta ingår i vår natur, så att vi även till sist med landshövding Felix uppskjuter vår odödliga själs viktigaste angelägenheter, ”till en mer läglig tid”, som ändå aldrig kommer. Låt oss därför fästa uppmärksamheten på detta onda.

Skriften säger: ”Uppskjut inte till morgondagen det du kan göra i dag”. Hur mycket av den dyrbara nådetiden, hur många utmärkta tillfällen att göra gott, hur stora välsignelser för oss själva och andra har inte gått förlorade – bara på grund av vårt uppskjutande! Denna synd uppstår ofta genom att vi tänker, att vi kan göra det eller det ”vid tillfälle” – men tillfället vill aldrig komma. Detta är bara ett narrspel som de tröga och lättjefulla vänjer sig vid. Den flitige vill inte gärna uppskjuta något. För att motverka tröghetens och lättjans synd finns inget kraftigare medel, än att även bli noga med att punktligt uppfylla små saker. Det är tänkvärt, som Herren Kristus säger: ”Den som är trogen i det minsta, han är också trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är också orättrådig i vad mer är.” Låt det därför bli er regel, att när ni har något som bör göras, uträtta det genast eller på den bestämda tiden, även om det är en mycket ringa sak.

Genom att ständigt vara vaksam för frestelsen till att uppskjuta, får vi dessutom den vinsten, att hela vår hållning blir fastare och våra vanor blir förbättrade i många avseenden. Att uppskjuta är vägen till alla underlåtenhetssynder. Tröghet är ett fel, som vi brukar klaga på våra ungdomar för, men som vi vuxna ofta tillåter oss själva, utan den minsta självförebråelse.

Det finns också en ”mångbeställsam sysslolöshet”, som ibland bedrar oss. I våra egna och i andras ögon är vi sysselsatta, men vid närmare undersökning, är vår sysselsättning inget annat än ett makligt och lättsinnigt tidsslöseri. Det kan vara ett planlöst och fåfängligt pratande eller läsande eller att man använder mycken tid på onyttiga arbeten. Ja, hur många stunder och dagar blir inte på detta sätt bortslösade och blir varken oss själva eller andra till välsignelse! Vi borde ju efter apostelns ord ”köpa tiden”.

En kristen, som har fått den stora skatten evangeliets hemlighet och flera Andens gåvor, borde alltid sprida stor välsignelse av ett himmelskt och evigt gott i sin omgivning. Vilken stor skada och synd är det inte, om man ändå låter den dyra tiden förspillas! På detta sätt kommer vi att inse att många situationer, som verkar så små, ändå har stora följder och stort ansvar med sig. När vi börjar ge efter för vår maklighet och olust till verksamhet och låter oordning råda i våra småsaker, vem försäkrar oss, att vi inte till slut fastnar i egen bekvämlighet och bara tänker på egen lust. Man vill aldrig försaka något eller anstränga sig för att göra sin plikt. Kroppslig och andlig tröghet är inte alltid detsamma, men både kroppslig och andlig tröghet måste vi akta oss för. Ofta är frestelsen till andlig tröghet den största frestelsen av dessa båda frestelser.

Hur många lägger inte bort en kristen bok eller avbryter en betraktelse som fordrar eftertanke eller skyr en verksamhet för andra människor, bara för att man känner en motvilja till andlig ansträngning. Denna bekvämlighet blir en vana till dess sinnet inte längre vill ha något annat än det egna nöjet och den egna förströelsen.

Efter dessa synder som vi nu nämnt, alltså att man slösar bort tiden, kommer de synder som utövas genom den lilla lemmen tungan, som de flesta anser för åtminstone ”små synder” eller inte alls som synder. Man säger: ”Bara ett litet ord, vad betyder det? Det är väl en liten synd, om det över huvudtaget är synd, att jag talar såsom det faller sig.” Men om vi mer noga undersöker saken, kommer vi att inse, att vi gör många och stora synder just genom vårt talande eller tigande. Det finns inget vapen på jorden, som uträttat så stora ting som tungan. Tungan är en liten lem och gör stort väsen av sig. En liten eld som antänder en skog eller en stor stad full med dyrbarheter! Aposteln Jakob säger i det 3:e kapitlet: ”Tungan är en eld. Den befläckar hela kroppen och sätter tillvarons hjul i brand, liksom den själv är antänd av Gehenna”. Aposteln säger också: ”Alla varelsers natur, både fyrfota djurs och fåglars och kräldjurs och vattendjurs, låter tämja sig och verkligen har blivit tämjda genom människors natur. Men tungan kan ingen människa tämja; ett oroligt och ont ting är den och full av dödande gift.”

De kristna behöver tänka på vilket skarpt vapen tungan är, så att de med större försiktighet använder sin tunga. Med tungan har de allra största saker i världen blivit uträttade. Genom ord kom syndafallet med dess osaliga följder in i världen och genom ord har åter ett himmelrike planterats på jorden. Med tungan kan vi göra mycket ont, men även mycket gott. Ändå tycks det vara en så liten och obetydlig sak, då man bara ”talar.” Man kan yttra något om sin medmänniska utan att mena något ont, men ändå kan det medföra att det dyrbaraste som medmänniskan äger på jorden, hans goda namn och rykte, lider skada! Men du menar: Jag har inte stulit, inte utgjutit blod, och ändå har du tillfogat din medmänniska mycket större smärta än genom t.ex. stöld.

Du borde älska din medmänniska såsom dig själv och inte göra honom något, som du inte själv vill,att han skall göra mot dig. Du borde försvara hans goda namn och rykte, tyda allt till det bästa och tala sanning. Men lätt kan man i upprört sinne använda sin tunga så att det blir sår i andra människors hjärtan, sår som dagar och nätter igenom blöder och svider mycket värre än yttre sår! Men det var ju ”bara ett ord”, säger du, och det var inget mordvapen, som du använde! Vem inser den skada till själen, som man kan tillfoga en svag troende människa genom ord i andliga frågor, sådana ord som bara förbryllar? Att bekymra svagas samveten är lätt gjort, men inte lätt att bota.

Hur lätt kan man inte synda genom fåfängligt tal, utan att det man säger egentligen innehåller något ont! Det är ett mycket tänkvärt förhållande (som vi så ofta glömmer) att Guds Ande bor i de trognas hjärtan och att varje kristen är ”den helige Andes tempel” (1 Kor. 6:19). ”Om någon inte har Kristi Ande, så hör han inte honom till”(Rom. 8). Då jag nu har Herren, en så hög och helig gäst boende i mitt hjärta, hur skulle jag då genom fåfängligt och onyttigt tal vilja missbruka min tunga, som ju är en lem som Herren har givit mig. Tungan är ju en gåva av Herren och med min tunga kan jag prisa Gud och genom mina ord kan frön läggas till evigt liv i odödliga själar? Borde jag inte använda varje stund till det som är nyttigt? Här märker vi, hur även det som verkar oskyldigt - nämligen att tala fåfängliga och lättsinniga ord – ändå är en mycket allvarlig synd.

Men på samma sätt som vi med tungan kan uträtta mycket som är gott, blir också vårt tigande en synd, då vi borde tala till ömsesidig uppbyggelse, men ändå inte gör det. ”Den som vet att göra rätt och inte gör det, för honom är det synd.” Också då vi ingenting gör utan bara tiger, drar vi på oss stora skulder inför Herren. Han fordrar med ränta de pund som han en gång har givit oss. Han straffade också den tjänaren såsom otrogen, som inte hade förstört någonting, utan som återlämnade allt vad han hade mottagit. Han hade inte förräntat det utan grävt ned det i jorden. Ja, även han blev straffad såsom en ”otrogen tjänare”. Gud dömer det som synd, även då vi ingenting gör.

Hit hör också den synden, som ofta anses som en dygd, nämligen att inte förmana andra. Vi vet att det finns ett förmanande som är en ful odygd, då en människa bara av sin natur, av sin självgodhet och sitt retliga lynne drivs att ogilla och klandra allting hos andra. Detta är ett syndigt klander. Men vi talar här om ett förmanande, som är en kärleksfull plikt, ett heligt nit om Guds ära och om medmänniskors eviga väl. Först gäller det förmaning av far och mor i familjen, sedan av lärare och överhetspersoner. Tänk vilken välsignelse för tid och evighet om var och en här fullgjorde sin plikt! Men då far och mor tillåter allt självsvåld hos sina barn och då Ordets tjänare inte ”i tid och otid bestraffar, tillrättavisar, förmanar med all saktmodighet och undervisning”, utan med tystnad ser på ogudaktigheten, då tar det onda överhand. Detsamma gäller överheten som ofta ser genom fingrarna, då de skulle vara en ”Guds tjänare, en hämnare, till straff för den, som gör det onda”. Ja, också de är skyldiga som ingenting gör, då de borde göra något.

Men det handlar också om ett förmanande, som gäller varje kristen. Herren säger, att ”du må tillrättavisa din nästa, så att du inte för hans skull kommer att bära på synd” (3 Mos. 19:17). Här behövs stor vishet, kärlek och ödmjukhet och det är en svår konst att förmana sin medmänniska så att det blir till nytta. Men förmaningen får inte glömmas bort. Den uppriktiga kärleken kommer till uttryck också i förmaningen. Förmana inte i onödan och inte när du är uppretad! Låt den sanna kärleken, det heliga nitet få leda dig.

Så finns det också många fel, som hör under benämningen tanklöshet. Dagligen är denna tanklöshet en källa till många små försummelser, små förhastanden, små obehagligheter, som vi i allmänhet inte ser som överträdelser av kärlekens bud. När vi inte tänker på andras bästa, utan bara tänker på oss själva, så är det egenkärlekens stora synd. Det behöver få bli oss till självrannsakan och inte som en ursäkt, när vi säger: ”Jag tänkte inte på det!” Då skulle vi säkert mer vinnlägga oss om att undvika tanklösa ord och handlingar, som sårar andra. Vi bör - när det passar - uträtta små tjänster, vara punktliga i att uppfylla de löften som vi givit, betala våra små skulder, och i allt vårt umgänge vara ”vänliga, milda, saktmodiga...och förekomma varandra med hedersbevisning”, som ju apostlarna uppmanar oss till. Att inte tänka på andras bästa, brukar ofta såra och anses såsom stor kärlekslöshet. Även om det ofta beror på tanklöshet, borde det ändå vara viktigt för de kristna, som skall vara ett kärleksfullt och vänligt folk, att ständigt ha akt på sin hållning och på sina ord.

Så kommer frågan, om det man brukar kalla vresigt humör ska räknas till ”små synder”. Det är egentligen inte något annat än en kvävd ondska i hjärtat. Vi talar här om den vrede som bor i hjärtat och som försiktigt kommer till uttryck mot någon viss människa. Aposteln Jakob har ett märkligt ord i sitt brevs 5:e kap. 9:e vers, där han säger: ”Sucka inte mot varandra, mina bröder, för att ni inte må bli dömda. Se domaren står för dörren.” Vad kan detta betyda? Skall man inte få sucka? Skall man bli ”dömd” för att man suckar? Nej, aposteln sa: ”Sucka inte mot varandra.” Aposteln visar här på den försiktigt yttrade ondskan i hjärtat, som då den inte bryter ut i onda ord och gärningar, åtminstone uttrycks i suckande mot den som förolämpat. O, det arma människohjärtat - illfundigare än allt annat och fördärvat! Vem känner inte till den hoppressade ondskans yttringar, t.ex. den bortvända blicken, de korta, torra svaren, den kalla likgiltigheten för det som någon annan säger eller gör? Eller ännu svårare: det korta, vresiga språket och sättet, det mörka ansiktet, att man bestämmer sig för att inte le eller vara vänlig. Eller det lugna hånleendet, eller den låtsade ödmjukheten. O, det arma människohjärtat!

Hit hör också den ömtålighet och misstänksamhet, när man ser sig själv tillbakasatt, och tolkar små yttringar av obetänksamhet, glömska eller förhastanden hos medmänniskan, såsom stora övertramp. Det värsta är, att vi oftast visar denna vår sårade känsla och besvikelse främst mot våra närmast anhöriga, inom vår egen familj. Om någon främmande kommer till oss kan vi genast lägga bort vår dystra, missnöjda och otrevliga hållning. Så kan man förbittra både för sig själv och för sina kära och gå miste om den välsignelse som Gud velat ge oss, då han givit oss en familj.

Nu frågas, om det onda hjärtats yttringar också skall räknas till ”små synder”. Det är visserligen vanligt att så räkna dem eller att inte alls se dem som synder, men det är svåra synder. En kristen skall ju vara en Jesu efterföljare, han som var ”mild och ödmjuk i hjärtat.” Även vreden i dess kvävda och förklädda gestalt, bedrövar den helige Ande, som bor i hjärtat?

Vi såg hur allvarligt aposteln Jakob bedömde detta ”suckande mot bröderna”, då han sa: ”Sucka inte mot varandra, mina bröder, för att ni inte må bli dömda. Se domaren står för dörren:” Jak.5:9. Aposteln har sett på vår Herres ord: ”Om ni inte förlåter människorna, så skall inte heller er Fader förlåta era försyndelser.” Matt. 6:15. Ja, lägg märke till dessa Herrens ord!

Om jag skall förlåta ”av hjärtat”, då skall inte mitt hjärta ha kvar denna ondska, utan bli vänligt sinnad mot mina förolämpare. Vår himmelske Fader förlåter våra synder, så att han inte mer tänker på våra synder utan är nådig och åter talar vänligt med oss, såsom sina älskade barn. Sannerligen, en kristen, som lever i Guds närvaro och vänskap, kan omöjligt få lugn i sitt hjärta förrän han hjärtligt förlåter sin medmänniska och åter kan tänka och tala vänligt om honom och med honom.

Vi har talat om det dåliga lynnet och den synd som ligger i det. Vi förstår nu, att det är en lika stor synd för oss att inte förlåta detta dåliga lynne hos andra, som att själv ha detta dåliga lynne. När det handlar om hjärtats ondska hos dem som har detta dåliga lynne, bör vi vid en bättre stund med kärlek förmana dem. Vi får inte kalla ”det onda gott”, men vi måste genast förlåta det, så att vi inte blir ”onda med de onda”, såsom Herren varnar: ”Låt dig inte övervinnas av det onda, utan övervinn det onda med det goda.” Vi får inte glömma, att det är vår kallelse som kristna att ständigt i kärlek bära varandras bördor, även när bördorna består i andras synd och skröplighet.

Vi är kallade att tjäna var och en efter vad de behöver, även med mild fördragsamhet och med tålamod, som ju är den dyrbaraste tjänst vi kan bevisa en arm syndare. En kristen har inte något svårare lidande och bekymmer än sina egna synder och skröpligheter. Ja, för en kristen är en mild fördragsamhet hos medmänniskorna en mycket dyrbarare gåva och tjänst än om de skänkte honom mycket guld och silver. Sådana är Guds barn, att de mycket gärna skulle vilja vara bättre, om de kunde vara bättre. De kämpar och ber om hjälp mot sina svagheter men måste ändå dras med denna ”syndens lag i lemmarna, som kämpar mot den lag, som är i deras ande”. Skulle vi inte då med tålamod, ja, med innerligt medlidande, fördra deras skröpligheter?

Luther säger: ”Om du nu är mild och saktmodig och inte så lätt blir upprörd, men din make, din husbonde, din broder, din medtjänare inte har denna gåva, förakta honom inte för det. Håll därför till godo med denna hans svaghet och tänk på att vi är kallade till att ständigt bära varandras bördor.” Ja, tänk på att hela Kristi rike är ett ”förlåtelserike”, där vi ständigt måste ha förlåtelse av Gud och ständigt förlåta varandra.” Vi har nu tagit upp några så kallade ”små synder”, som ändå är ganska stora och svåra! Hur skulle det se ut, om vi även tar upp de jämförelsevis stora synder, som de mot första och andra buden? Vi är ju så kalla mot vår nådige Gud. Vi omfamnar och prisar inte vår Frälsare med innerlig kärlek för allt vad han lidit och gjort för oss och ännu ständigt gör. Vi bekänner honom inte flitigt och troget utan ofta blygs vi för hans namn. Umgänget med Gud i bönen borde vara vår högsta glädje men är ofta för oss en motbjudande tvångsgärning.

Luther säger: ”När du infinner dig vid nattvardsbordet, går du både dit och tillbaka som en stock. Eller du låter andra gå dit och låter själv bli att göra det. Du hör Guds dyra ord om hur han älskat oss, hur hans Son har dött för oss - med samma andakt, som om man berättade för dig en saga. Du inser inte, att det angår dig, utan du är alldeles iskall, ja, du frågar ibland inte det allra minsta efter din själs salighet och det eviga livet. Så gör inte bara de säkra och vilda människor, som inte alls frågar efter Gud, utan också ofta vi, som ändå älskar hans ord och gärna ville vara kristna.”

Så har vi också många svåra synder mot den andra tavlans bud. Vi älskar inte vår medmänniska såsom oss själva utan först och sist tänker vi på vår egen nytta. Vi är så likgiltiga för nästans eviga väl, så falska i kärleken, att vi ofta med stillatigande ser, att han går till förtappelsen. Dessutom alla andra svåra synder, som ligger i kött och blod, i hjärta och begär. Ibland ser man klarare utifrån Guds ords ljus. Man ser vilken förfärande syndamassa som finns även hos en kristen! Man kan alldeles förgås under tyngden av en så stor syndfullhet!

Är det verkligen tänkbart, att vi på samma gång får tro, att vi är i Guds nåd och vänskap? Det är ju alldeles orimligt, omöjligt! Ja, så känns det för oss. Ändå är det helt nödvändigt, att vi förblir i denna tro på Guds nåd och vänskap. Hur blir det möjligt? O, det blir omöjligt, om vi inte gör som Luther säger, nämligen ”kryper ut ur vårt gamla skinn”, förkastar våra egna ögon, vårt förnuft och vår känsla och börjar se med nya, andliga ögon. Vi behöver börja lära oss någon bokstav av Abrahams troskonst, nämligen att tro på honom, som ”kallar det som inte är, som om det är”.

Skall jag själv vara rättfärdig, god och ren, för att behaga Gud, ja då skall jag dömas efter lagen. Skall Gud se på mig, då är allt förlorat! Då måste hans vrede komma över oss alla! Här blir det helt nödvändigt, att vi på allvar tror och besinnar, att vår egen rättfärdighet inte alls gäller inför Gud. Inget annat än att Kristus har gått till Fadern, är vår rättfärdighet. Alltså att Kristus med sitt försoningsblod har gått in i det allra heligaste i himmelen, och nu är ”i Guds åsyn oss till godo”. Detta är vår enda rättfärdighet. Ja, Kristus är vår rättfärdighet inför Gud. Detta har vi så ofta hört, men aldrig kan vi behålla det i hjärtat. Vi glömmer det så snart våra egna synder ställs framför våra ögon.

När Herren genom sitt Ord bestraffar våra synder, vill vi genast förlora modet om hans nåd. Ja, vi vill lätt tappa modet, trots att Herren så många gånger i evangelierna har visat oss, hur han bestraffade och tillrättavisade sina lärjungar för deras många skröpligheter, men aldrig att han fördenskull uteslöt dem ur sin nåd.

O, den fördärvliga otron! Paulus sa: ”Jag förkastar inte Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade ju Kristus inte behövt lida döden.” (Gal. 2:21). Stanna och betänk saken! Frågan är: Gäller Kristi död något, eller är den förgäves! På detta hänger hela vår salighet! Det är visserligen bedrövligt, att våra synder är så många och svåra och det är visserligen straffvärt, att vi inte bättre vakar och strider mot det onda. Ja, det är en viktig sanning, att Gud älskar vår förbättring och helgelse, men stanna och märk! Om vår rättfärdighet kommer genom våra gärningar, så har Kristus dött förgäves. Det är ju en viktig sak, detta med vår rättfärdighet och vårt barnaskap hos Gud. Det har vi att tacka Kristus för. Vår rättfärdighet inför Gud kan inte rubbas, så länge vi ännu med tron håller oss till Kristus och far efter att höra hans röst.

Annorlunda är det med dem, som ger sina synder frihet, ursäktar och hyllar dem. De skrymtar och bedrar sig med talet om tron, utan att de verkligen lever i tron. Nej, vi talar om dem som själva straffar och dömer sig för sina synder och som söker efter att vara rättsinniga men som ändå måste släpa på allt ont. De håller sig till Kristus och evangelium. Dessa får inte ett ögonblick sammanblanda sin skröpliga helgelse med rättfärdigheten inför Gud.

Vår helgelse är alltid full med brist, så länge vi lever i vår kroppshydda. Vi måste alltid straffas och förmanas och känna brister, men samtidigt är vår rättfärdighet och benådning inför Gud helt fullkomlig. Det har vi att tacka Kristus för, som är i Guds åsyn oss till godo, som Johannes säger: ”Mina kära barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar, så har vi en försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig. Han är försoningen för våra synder, ja inte bara för våra, utan också för hela världens.” 1 Joh. 2:1-2.

Om vi skall ha någon nytta och välsignelse av Kristi död, måste Kristi död försona de synder, som annars skulle ha fördömt oss, nämligen de synder som fortfarande ligger i vårt kött och dagligen ängslar och besvärar våra hjärtan. Den dyrt köpta nåden måste hjälpa där den behövs, om vi skall ha någon verklig tjänst och glädje av Kristus. Om detta har Prætorius några förträffliga ord, då han svarar på följande fråga:

”En kristen säger: Jag känner ändå synden hos mig. Den rör sig dagligen, och trots mitt motstånd bryter synden ändå fram, ibland som frukten av ett träd. Hur kan jag då vara lugn och tro, att jag har Guds vänskap och välbehag?”

”Svar: Kära själ, samma synder som du fortfarande känner hos dig och som ibland bryter ut hos dig, har Kristus redan borttagit och övertäckt med sin rättfärdighet. Dessa synder kan inte tillräknas dig, såvida du inte själv avser att lämna dem frihet i ditt liv. Vill du inte tro nåden för verkliga synder utan bara för inbillade och målade synder, ja då måste du ha en inbillad och målad Frälsare och ingen verklig försoning. Jag känner inte till några andra synder än dem jag tyvärr dagligen känner hos mig och dras med. Har du andra synder, det må du själv veta. Just dessa synder, som jag mot min vilja och med grämelse måste släpa på till min grav, är i Kristi blod försonade och i mitt dop avtvagna. Detta får vi tro, såvida vi inte säger som de påviska, att bara arvsynden är borttagen i dopet, och att verksynderna måste vi själva med vår bot och bättring utplåna. Kristi blod och dopet har inget alls med dem att göra. En sådan frälsning skulle vara oss till ringa nytta och vi hade i så fall bara en halv Frälsare. Gud vare lov, vi är rena från alla synder och de tillräknas oss inte, varken de gamla, de närvarande eller de tillkommande synderna, då vi förblir i Kristus och far efter helgelsen, eftersom alla synderna är i Kristi blod dyrt utstrukna. Varför skulle jag då själv göra mig brottslig och plåga mig med det som Kristus frälst mig ifrån? Varför skulle jag då mer plåga mig med det, eftersom jag är renad med ett så dyrbart blod? Jag vill mycket hellre göra min Herre Kristus den äran, att jag nöjer mig med det och låter mitt arma hjärta tillfredsställas av det. Det är ju Guds allvarliga vilja, att vi på denna grund skall ha frid, en evig frid.” (Praetorius)

Ja, bara i denna saliga frid har vi den rätta lusten och kraften till helgelse och köttets dödande. Vi har det värsta bekymret borta, nämligen våra synder och lagens dom, eftersom vi har en tillräcklig och evigt orubblig rättfärdighet. Vi har en Överstepräst, som hela tiden sköter vår sak inför Gud, och vi lever nu här nere såsom Guds barn i väntan på uppenbarelsen av den himmelska härligheten. Ja, då vi så har frid och umgänge med Gud, då har vi den rätta källan, lusten och kraften till helgelse. Då kan vårt hjärta med innerlig glädje och kärlek leva i Guds närvaro och endast söka efter att behaga honom och gärna försaka all ogudaktighet och världslig lusta. Ja, endast i denna saliga trosförening med Frälsaren har vi den rene, Helige Ande, som både ser och avskyr de finaste synder. Hur skulle vi då lämna våra ”små synder” i fred, eftersom vi har en så rik och evig nåd? O, så är inte Herrens vilja och så är inte Andens sinne hos en kristen.

Just därför att vi lever under en evig nåd, är det både Guds och vår vilja att desto trognare alla dagar arbeta på att döda våra syndaoarter, för Gud är helig. Han älskar inte att se synden hos sina kära barn, som han är så nära förenad med. Vi har även fått en ”delaktighet av Guds natur”, som älskar det heliga och lider av allt oheligt. O, föröka oss Gud, denna trosfrid och denna heliga natur dagligen, genom din Helige Ande! Amen.

Detta häfte kan beställas gratis hos:

Luthersk Litteratur-Mission, Box 39, 911 21 Vännäs

info@llm.nu