Väx i nåden – ord till Guds nådebarn
Utdrag ur Rosenius
samlade skrifter del
År 1850
Väx i nåden – ord till Guds nådebarn
”Väx i stället till i nåd och i kunskap om vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus.”
2 Petr. 3:18.
Väx i nåden! Vaka ni levande kristna, så att ert andliga liv inte avstannar, somnar och dör ut! Väx till, sök alltid mer tro och Kristi kunskap, mer kärlek, mer himmelskt sinne, mer ödmjukhet och gudsfruktan!
Om någon sa: ”Jag har tillräckligt av tro, tillräckligt av kärlek till både Gud och människor, tillräcklig frid och fröjd i den Helige Ande, tillräcklig ödmjukhet och gudsfruktan, så skulle vi rysa för ett sådant andligt tillstånd. Ett sådant tillstånd vittnar om mörkrets makt och om andlig säkerhet. Även om människan inte med munnen säger så - men ändå inte söker någon tillväxt i dessa stycken - är det fara värt att hon ändå inom sig tänker: ”Jag har tillräckligt av tro, kärlek och gudsfruktan.” Det står inte rätt till när en kristen inte alls bekymras om denna sak. Frågan om tillväxten i nåden är ett ämne som prövar och avslöjar vårt andliga tillstånd.
En del människor känner en pil i hjärtat när detta ämne berörs. ”Hur är det med min tillväxt i nåden?” suckar de. ”Tvärtom går jag tillbaka.” Andra däremot läser ordet om tillväxten med stort lugn, bara forskande och studerande. De lämnar åt andra att ta det till hjärtat. Här har Luthers ord sin tillämpning: ”De som borde frukta, fruktar inte, men de som inte borde frukta, de fruktar.”
Det finns en tjusning, en mörkrets makt, som gör själen lugn, stark, modig, hård och förstockad, så att hon inte anar något, inte fruktar något, inte tar åt sig något utan bara tänker, förstår och talar. Herren Kristus själv utropar: ”Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig.” Upp. 22:11-12. Du bekymras inte över detta. Du vet med dig, att du under dagens lopp inte bekymras om din andliga tillväxt. Inte heller Kristi egna allvarsamma förmaningar går dig till hjärtat. Finns det ingen fara att ditt hjärta tjusas och förvillas? Varför inte? Varför är just du fri från faran att tjusas av mörkrets ande? Har djävulen inte mer någon ond mening med dig? Har han nu blivit god, eller är han död?
Tänk, när Kristi egna ord av så allvarligt innehåll inte mer berör dig! Sanna kristna som inte har somnat in, har ofta allra störst bekymmer just över denna sak, att de inte finner någon andlig tillväxt hos sig. Dessa har därför fortfarande en Herrens fruktans Ande i sina hjärtan och står under Herrens regering. Då finns det hjälp. Dessa och alla de som låter sig väckas av den Helige Ande, skall med nytta begrunda detta ämne - den andliga tillväxten.
Luther har en mycket lärorik anmärkning i början av en predikan på 21:a söndagen efter Trefaldighet. Luther säger, att tron i hjärtat aldrig är stilla, ”utan antingen tilltar tron eller avtar den, och om det inte är så hos en människa, då är det ingen levande tro, utan endast en död inbillning i hjärtat.” Ja, det är sant som Luther här säger och det gäller överhuvudtaget hela nådelivet i hjärtat - tron, kärleken och gudsfruktan. Luthers ord är sanna och tänkvärda. Det är ett utmärkande tecken på den plantering, som vår himmelske Fader har planterat - att denna plantering är beroende av andlig vård och näring. Därför blir det andliga livet ibland upplivat och tilltar, och ibland avtar det.
Den tro däremot som inte är beroende av andlig näring, utan som alltid står lika fast och trygg, är bara en självgjord och död tro. Här är ändå en skillnad, nämligen att den döda tron har det grova kännetecknet, att den inte bara lever lika trygg utan andlig näring - utan den är allra starkast, när Guds ord inte kommer för nära. Genom Guds Ord rubbas och störs den döda tron.
De egenrättfärdiga människornas tro (som också är en död tro) har en sak gemensam med den levande tron, nämligen att de egenrättfärdigas ”trosfrid” kan förändras. Deras trosfrid förändras beroende på deras yttre fromhetsövningar. Om de t.ex. har försummat sin bestämda stund för dagen att läsa Guds ord och be, eller det uppkommit någon annan reva i deras fromhetsklädnad, då är deras trosfrid rubbad. Enda sättet för dem att få tillbaka friden, är att de iakttar det som brustit eller försummats, t.ex. den försummade andakten.
Den sanna tron däremot får sin frid - inte av själva iakttagelsen att läsa och bedja mm. - utan den sanna tron får sin frid av själva innehållet i Guds ord, innehållet i det man läser och hör. Därför säger aposteln: ”Väx i stället till i nåd och i kunskap om vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus.”
Den tröst och frimodighet i det andliga livet, som inte är beroende av Kristi nåd och kunskap, är bara ett blomster (1 Petr. 5:12), som växer ur själva hjärtat och har den egenskapen, att det vissnar, ”när Herrens ande blåser på det.” (Jes. 40).
Eftersom nådelivet i människans hjärta antingen är i tillväxt eller i avtagande, är det ju en förskräcklig sak att inte bry sig om det utan leva helt obekymrad. Om trons liv avtar, kommer det att dö ut, om det inte snart sker en ändring. Om det inre nådelivet en tid har vanvårdats och avtagit, så är det viktigt att det snart åter uppväcks, upplivas och stärks. Annars leder det till den andliga döden. Detta är helt nödvändigt. Det hjälper inte att säga: ”Ja, det borde nog vara så - vårt nådeliv borde vara i övning; men vi skall väl hoppas det bästa, även om det inte blir så!” Nej, det hoppet kommer på skam. Du kan inte behålla trons liv, om du inte åter och åter drivs till ny tillväxt i nåden. Här har vi sett många sorgliga bevis för våra ögon. Vad kommer det sig att människor som började så hoppfullt i Anden, ändå slutar i köttet? Det beror på att de i denna sak inte lät sig varnas i tid.
Andligt stillastående medför andligt återfall och tillväxt i nåden medför fasthet i nåden. Att Petrus hade dessa två sanningar för sina ögon när han skrev dessa ord, förstår vi av sammanhanget i hans brev. När Petrus i närmast föregående vers förmanat de kristna, att de inte skulle avfalla, så tillägger han: ”Utan väx i stället till i nåd och i kunskap om vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus.”
Denna förmaning är Petri sista förmaning i sitt andra brev. Han började också sitt brev med samma förmaning. När han förmanat, att vi i vår tro skall bevisa dygd m.m. - att vi inte skall gå ”overksamma eller utan frukt med avseende på vår Herres Jesu Kristi kunskap”, utan hellre ”vinnlägga oss om att göra vår kallelse och utkorelse fast”, så tillägger han: ”Ty om ni gör detta, skall ni aldrig någonsin falla.” Det är just det andliga stillaståendet, när det gäller vår Herres Jesu Kristi kunskap, som är den vanligaste orsaken till avfall ur nådens liv. Det blir då en tomhet i själen och man får en avsmak för det himmelska mannat, Guds Ord. Den nya sången blir gammal och lång. Djävulen ser nu att vårt hjärtas hus är rensopat. Dit går han nu in och ger den tomma och lediga själen en ny sysselsättning, någon ny gud och förnöjelse. Den orena anden ”går bort och tar med sig sju andra andar, värre än han själv, och de går in och bor där. Så blir för den människan det sista värre än det första.”. Matt. 12:45.
Tillväxten i det goda innebär inte bara att man vinnlägger sig om yttre goda gärningar, utan också om hjärtats renhet, om sann helgelse i tro och kärlek. Denna trons övning håller alltid den andliga jordmånen saftig, sysselsatt, fattig och förkrossad. Det gör att Kristus blir oumbärlig, ordet smakligt, det andliga nytt och kärt, ja hela livet blir friskt.
Herren Kristus har också i det sista av sina upptecknade tal givit oss den allvarsammaste förmaning till andlig tillväxt. Vi läser på Bibelns sista sida: ”Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig. Se, jag kommer snart och har min lön med mig för att ge var och en efter hans gärningar. Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden.” Upp. 22:11-13.
Märk: ”Den orättfärdige”, alltså den som inte vill ta till sig ordet och bättra sig, utan som vill förbli i sina synder, han må fortsätta med det. Den som är oren och inte vill renas må mer och mer nedsänka sig i sin orenlighet! Men den rättfärdige däremot må fortsätta att vara rättfärdig, och må bli alltmer rättfärdig och helig i sitt liv. Ja, den helige må alltmer helgas intill änden! Den, som inte vill alltmer helgas, skall bli alltmer ohelig och oren! Så talar han, som är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden. Inget stillastående! Tillväxa måste man, antingen i det goda eller i det onda.
O, att varje kristen må bli angelägen om fortsatt tillväxt i det goda! Är du omvänd till Herren och ett troende nådebarn, visst är du då mycket lycklig över att du är uttagen från mörkrets välde och från djävulens makt. Du har en daglig förlåtelse för alla dina synder. Du är dagligen fri från lagens förbannelse och iklädd Kristi egen rättfärdighet. Du är ett Guds barn, ja du är Kristi broder, ett Andens tempel, en himmelens arvinge, en jordens prydnad, helgonens längtan och änglarnas glädjeämne. Ja, du får vara lycklig, övermåttan lycklig. Men ”håll fast det du har, så att ingen tar din krona!” Upp. 3:11. Vill du behålla din stora salighetsskatt, då är det viktigt att du är angelägen om tillväxt i nåden. Annars kommer du att förlora nåden. Så mäktiga är dina andliga fiender och så grundfördärvat är ditt kött, alltså din onda natur. Ja, så listig och verksam är djävulen! Han har svurit oss döden och tänker utföra det. Alla helgon i himmelen har här på jorden haft en kamp för kronan. Hela Skriften talar om ett kämpande, ett löpande på tävlingsbanan. Hur kan ett människoliv sluta saligt genom att tvärtom sova, vila och stå på samma punkt i andens liv? Du ser hur Herren själv och hans apostlar förmanar till tillväxt i nåden, hur våra troende fäder med mycken vaka, bön, strid och försakelse vinnlade sig om det - och du däremot aldrig tänker på det. Du lever din tid helt sorglös och säker. Kan denna din andliga ställning verkligen vara så trygg och utan all fara?
Är det rätt och kristet att anse sig tillräckligt from, tillräckligt troende, tillräckligt kärleksfull, tillräckligt ödmjuk och gudfruktig? Vi har tidigare vid ett annat tillfälle begrundat Kolosserbrevets 3:e kapitel - hur de kristna i tron har dött och uppstått med Kristus. Vi har också tagit upp hur vi skall leva gudfruktigt, rättfärdigt och tuktigt, sådant som hör till ett kristet liv. Likaså har vi tagit upp hur var och en i sin särskilda kallelse skall förhålla sig, såsom äkta makar, barn och föräldrar, anställda och arbetsgivare. Vi har mycket att ge akt på, om vi är vakande och lydiga för Herrens ord. Måste inte allt detta göras och praktiseras? Må Herren förbarma sig över oss och öppna våra sinnen!
Om vi nu i dessa stycken är svaga är det en annan sak, som står under förlåtelsen. Men att inte bry sig om det Gud säger i sitt Ord och att inte vinnlägga sig om att göra därefter, är det kristligt? Kan man då vara lugn och utan all fara?
Eller anser vi att allt är som det bör vara med oss i dessa avseenden? Borde vi inte först vinnlägga oss om att tillväxa i vår Herres Kristi dyra och översvinneliga kunskap, så att vi alltmer inser vad bredden och längden och djupet och höjden är, och därmed alltmer lär känna Kristi kärlek, som övergår all kunskap? Eller har vi nu tillräckligt av tro och frid i våra hjärtan och av fröjd i den helige Ande? Är vi färdiga i konsten att vandra i tron, döda från lagen, glada och saliga endast i Kristi rättfärdighet? ”Vakta er, ni kristna!” säger Luther just över dessa ord. 2 Petr. 3:18. ”Vakta er, så att ni inte tänker - vi har lärt ut och trott hela katekesen, Kristus, sakramenten, döpelsen och avlösningen. Nej, ni har nyss börjat och ni är fortfarande bara små barn i skolan. Var angelägna om att tillväxa och förkovra er och allt bättre lära er, vad det vill säga, att Kristus har dött för er skull. Annars blir evangeliet bara som ett skum på tungan. Detta evangelium behöver tränga in i hjärtat, så att hjärtat blir tröstat och glatt till mods. De kristnas liv borde vara idel fröjd och glädje”.(Luther).
Menar vi att vi tillräckligt har dödat köttet, dess orenhet, lusta, onda begärelse och girighet? Menar vi att det nu är gott och väl med vårt hjärtas barmhärtighet, med vår vänlighet, ödmjukhet, saktmodighet och vårt tålamod? Har vi nu tillräckligt av den kärlek, som är fullkomlighetens sammanhållande band och är vi flitiga i att lära och förmana varandra med psalmer och lovsånger osv.? Må Herren förbarma sig över oss och hjälpa var och en kristen, att det här blir en förändring! Detta ämne, om den andliga tillväxten, ger oss anledning till djup självrannsakan.
Såsom redan är sagt, brukar det vara uppriktiga kristnas största bekymmer, att de inte tillväxer i nåden, såsom de borde. Då uppstår en fråga, som är av stor betydelse för de troendes hjärtan, och för detta ämne, nämligen: Var får vi kraft? Vi förstår den stora betydelsen av andlig tillväxt, men ändå står vi - till vår sorg - på samma punkt eller blir bara sämre. Var får vi kraft? Svar: Se, hur aposteln Petrus här talar: ”Väx i stället till i nåd och i kunskap om vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus.” Han säger inte: ”Väx till i den och den dygden” utan: ”väx i stället till i nåd och i kunskap om vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus.” Detta är hemligheten! Det är nåden i hjärtat, det är Kristi kunskap, som skall förökas. När det fattas kraft hos människan, kommer nytt liv och kraft av nåden och av Kristi kunskap. Allt andligt gott kommer från nåden och kunskapen i Kristus. Så talar aposteln Petrus. Så talar också aposteln Paulus, då han säger: ”… i allt växa upp till Honom som är huvudet, nämligen Kristus. Från Honom får hela kroppen sin tillväxt. Så byggs kroppen upp i kärlek….”. Ef. 4:15,16.
Ja, begrunda dessa orden: ”i allt växa upp till Honom som är huvudet, nämligen Kristus Från Honom får hela kroppen sin tillväxt. Så byggs kroppen upp i kärlek” Denna glädje och kärlek uppkommer i hjärtat genom Guds stora, fria nåd. I Kolosserbrevets 2:a kap. varnar aposteln för falska ledare, som vill visa oss en i deras ögon ”bättre” väg till tillväxt i helgelse, ”bättre” än trons väg. När must och kraft fattas i vårt andliga liv, då visar de falska ledarna oss ut på kvistarna av trädet, ut på de andliga frukterna. På så sätt för de människorna bort från Kristus, som är själva roten.
Det är ju från Kristus, som all kraft kommer. Aposteln säger att dessa falska ledare inte håller sig till ”huvudet, varifrån hela kroppen, understödd och sammanhållen av lederna och senorna, tillväxer med den tillväxt som Gud ger”.
Det dröjer något, innan en kristen lärt sig förstå, hur viktigt detta är. Många troende och benådade kristna har varit angelägna om andlig tillväxt men ändå förlorat hela nådelivet och blivit olyckliga avfällingar, bara därför att de inte förblivit på trons evangeliska väg. Istället har de på nytt låtit sig fångas in under lagträldomens ok i sina försök att tillväxa i sitt andliga liv.
Här finns det två olyckliga avvägar: a) En del går mer ytligt tillväga med sin dygdeövning. De blir som aposteln skriver i Kol. kap. 2: ”fåfängt uppblåsta av sitt köttsliga sinne” genom sin ”ödmjukhet och ängladyrkan.” På så sätt blir de innerligt nöjda med sin andliga tillväxt, med sin helgelse och sina vackra dygder. b) Vissa andra går djupare med saken och arbetar på sina hjärtan. De drunknar i synd och förtvivlan. Det är därför högst nödvändigt att bli rätt vägledd, när det gäller det andliga livets tillväxt.
Är ditt samvete bundet, dystert, trälaktigt, så att någon speciell synd först och sist står för dig. Har du blivit främmande för din Gud och vanmäktig till allt gott, så befatta dig inte med någon tillväxt i fromhet. Vänta inte någon kraft, sök den inte – sök endast Kristi kunskap, ett frigjort och glatt samvete, genom den helt oförtjänta nåden. När du har blivit fri från lagsinnet, glad och salig i Kristus, först då kan du få någon tillväxt i kärlek och goda gärningar.
Vi påminner om bilden av den febersjuke, som blir alltmer sjuk genom den starka födan. Samma verkan har regler, bud, ansträngningar och bättringsförsök på en lagbunden själ. Hon måste tvärtom avstå från allt eget görande. Hon behöver höra och ta emot Guds nåd, för att helt frigöras från lagsinnet och på nytt upplivas av Kristi kärlek. Så blir hon tröstad och får nytt mod. Så får hon kraften från Kristus, och det blir som David säger: ”Jag vill löpa dina buds väg, ty du tröstar mitt hjärta.” Alltså: ”Fröjd i Herren är er starkhet”. Neh. 8:10.
Vår dyre Frälsare sa: ”Jag är det sanna vinträdet… Såsom grenen inte kan bära frukt av sig själv utan allenast om den förblir i vinträdet, så kan ni det inte heller, om ni inte förblir i mig…Mig förutan kan ni intet göra.” Joh. 15. Lägg märke till att Jesus här säger att allt gott skall utgå från honom. Allt grundar sig på Kristus - att man förblir i honom. Det heter i våra textord av Petrus: ”väx”, inte ”gör”. Detta visar att den sanna helgelsen inte är ett arbete, utan framkommer av trosföreningen med Kristus, liksom frukten växer på ett träd. Det heter därför ”Andens frukt”, ”trons frukt”. De gärningar som du strävar att göra av tvång för budens skull, kallas lagens gärningar, och dessa gärningar kan inte behaga Gud. Han älskar bara den fria trons och kärlekens frukter, bara det som han själv har verkat i människan.
Detta är hemligheten med den sanna helgelsen. Helgelsen är ”Kristi verk i oss” och den växer av trosföreningen med Kristus. Du behöver endast förbli i tron, glad i Kristus, och ge akt på hans Ords anvisningar och ledning. Då verkar Herren själv tillväxt i nådens liv men på ett helt annat sätt än du tänkt. T.ex. när barnaförtröstan och trosglädjen i Herren är bortdriven från dig på grund av synd och lagträldomsande, då vill Herren inte något annat än att du bara söker nåd och en förnyad Kristi kunskap. När sedan trons tröst och frid, glädje och kärlek intagit hjärtat, vill Herren att du skall vara verksam, prisa, bekänna, tjäna och efterfölja honom i goda gärningar. När kors och lidande trycker ned dig, vill Herren göra dig ödmjuk. Han vill att du dör bort från världens väsende. När synden och satan liksom släpps lösa på dig, så att du sållas och kastas omkull såsom Petrus, då visar det att någon högmodsinbillning har uppblåst dig. Så fostrar Herren dig till ödmjukhet och till gudsfruktan.
När en kristen, som verkligen har sitt trosöga fästat endast på Kristus, ändå blir helt maktlös, inte kan be, inte älska, inte glädjas i Gud, inte tillväxa i något gott, då vill Herren ödmjuka henne under sin mäktiga hand och få henne att be till Honom om allt. På så sätt inser hon att allt är gåvor av Herren. När Paulus hade ”en påle i köttet, en satans ängel, som kindpustade honom”, och Herren inte ville höra hans bön om förlossning, ledde detta till att Paulus växte i nåden. Så kan Herren fostra sina barn till andlig växt.
Han gör det på ett sätt som kan göra dig förskräckt. Du kan inte förstå det. På så sätt blir du själv alltmer svag och tillintetgjord, och Kristus ensam blir ditt allt. Så inser du, att i dig själv finns inget gott och att du inte förmår något annat än att synda. Allt gott, såsom tro, rättsinnighet, kärlek, bön och vaksamhet, är endast gåvor av Herren. Ja, du som lever i tron - Kristus är ditt liv och dina krafter och gärningar är Kristi verk. Paulus hade för sin egen del detta levande för sig och han säger att han inte vågade tala om något, som inte Herren själv hade verkat genom honom. Rom. 15. ”Därför vill jag hellre med glädje berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och vila över mig…Ty när jag är svag, då är jag stark”(2 Kor.12). Detta är den andliga tillväxtens hemlighet, som ett Guds barn ofta sent börjar ge akt på.
När det blivit så med en människa, att hon inget hellre vill än att kunna följa och tjäna sin Frälsare och i allt leva efter Hans vilja - eftersom hon fått nåd - då får hon vara lugn, vad som än händer henne. Sin synd och brist får hon lämna i Guds hand. Ordet säger vad Herren begär av oss. Gör det och vänta inte på speciella ingivelser om vad du skall göra. Nej, låt ordet vara dina fötters lykta och ett ljus på alla dina vägar. Låt buden vara bud och gör därefter, så långt det går. När det inte alls går och du blir svag och vanmäktig – tänk då på att all din egen kraftansträngning är meningslös. Kom ihåg Kristi ord: ”Mig förutan kan ni intet göra.”
Alltså, ett Guds barns tillväxt i nåden går samma väg som den andliga födelsen. Den andliga födelsen innebar att människan genom lagen och sina egna bättringsförsök blev nedslagen, tillintetgjord och misströstande, men att Kristus blev hennes enda hopp och frälsning, enda tröst och salighet. Så går det också med den andliga tillväxten, nämligen att människan blir i sig själv alltmer till intet men att Kristus blir alltmer hjärtats allt. Detta är den andliga tillväxtens hemlighet. Just detta uttrycker Johannes Döparen så träffande om sig själv och om Kristus, och det får bli vårt valspråk, nämligen: ”Han måste tillväxa, men jag måste avtaga.” Joh. 3:30. Amen.