Änkan i Sarepta -
Vad fattas mig ännu?
Utdrag ur Rosenius Samlade Skrifter
del III
Utgåva nr 5 – Oktober 2008
Änkan i Sarepta
eller
Vad fattas mig ännu?
(Tionde årgången, 1851)
Allt var så fredligt och väl, så skönt och högtidligt i änkans boning. Hon hade nu den nåden och äran att under sitt tak härbärgera den store gudsprofeten Elia, den störste och heligaste man, som på den tiden gick på jorden. Stora och underbara bevis på Guds nåd och makt och på hans faderliga omsorg i nödens tid överflödade nu i hennes hus mer än i något annat hus i hela Israel.
Kristus själv betygar om denna änka: ”Jag säger er sanningen: Det fanns många änkor i Israel på Elias tid, då himlen var tillsluten i tre år och sex månader och det kom en stor hungersnöd över hela landet. Ändå blev inte Elia sänd till någon av dem utan bara till en änka i Sarepta i Sidons land.” (Luk 4:25, 26). Åt denna enda änka gav Herren genom profeten den nådefulla tillsägelsen: ”Mjölet i krukan skall inte ta slut, och olja skall inte fattas i kannan.” (1 Kon 17:14). Och så skedde det. Dag för dag fick den benådade änkan med sina ögon se detta Guds under. Det var inte nog med att hon, som en kort tid tidigare gick för att laga till den sista måltiden för sig och sin son för att sedan dö av hunger (v 12), nu var alldeles befriad från all nöd. Istället fick hon en riklig välsignelse, medan många tusen runt omkring försmäktade. Dessutom fick hon med sina ögon varje dag se stora och underbara underverk av Gud, underverk just för hennes räkning och till hennes hjälp.
Man kan tänka sig vilka känslor allt detta skulle uppväcka i hennes hjärta, då hon varje dag såg sin mjölkruka och sin oljekanna på detta underbara sätt bli välsignade. Den som har varit med om en stor och underbar räddning i dödsnöd, kan ett halvt århundrade därefter röras till tårar, när han talar om det. Hur mycket mer rörelse, glädje och tacksamhet under de första dagarna! Men här var ännu mer. Denna änka fick en fortsatt underbar hjälp, som dagligen visade henne Guds närvaro och nåd i hennes hem. ”Mjölet i krukan tog inte slut och olja fattades inte i kannan enligt det ord som Herren hade talat genom Elia” (1 Kon.17:16).
Dessutom kan man tänka sig vilken helgedom denna änkas hus blev genom den store gäst, som hon upplät husrum åt. Hennes hus var nu ett det allraheligaste i landet, där den store profeten Elia bodde och gjorde underverk. Israel hade förlorat Elia men änkan i Sarepta hade honom, som kort därefter for med brinnande hästar och vagn till himmelen. Nu bodde han avsides i stillhet hos denna änka, medan Herrens vrede över Israel sakta skred mot sitt mål. Vilket ljus och vilken nåd skall inte ha spridit sig av ”Elias ande och kraft” (Luk.1:17) i den lilla hyddan i Sarepta! Man kan tänka sig vilka lärdomar den helige mannen gav sin värdinna och vilka böner som uppsteg i hennes hus! Tänk vilken glädje för henne att få se Guds fortsatta nåd och hjälp och att varje dag få sitta vid hans fötter, han som var Guds mun. Tänk att alla dagar få höra den fromme och vise gudsmannen tala över himmelska ting! ”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.” Elia, som sedan tillsammans med Mose, blev sänd från himmelen för att på förklaringsberget tala med Kristus om hans bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem - har säkert här i hyddan talat om den kommande Messias. Säkert har han läst och förklarat stycken ur Skriften om Messias och då och då stämt upp en lovsång till Herren. Änglarna har säkert med glädje sett på denna lilla kyrka i ödemarken. Så fredligt och skönt, så stilla och andligt, så heligt och högtidligt var det hos änkan i Sarepta!
Men vad händer? Oväntat visar sig ett litet moln över hennes boning – det växer – det mörknar – det bryter ned i ett störtregn – ett mörkt bedrövelsens moln. Oväntade och viktiga upptäckter om sin själs innersta skulle hon snart få se. Hennes son blir sjuk och dör – hennes enda, älskade barn, som nu var så dyrbart för hennes hjärta, också med tanke på att de genom den underbara välsignelsen hade befriats från hungersnöden. Sonen börjar klaga och hans tillstånd försämras för varje stund. Sjukdomen blir allvarlig, svår och farlig. Den stackars moderns nöd stiger till det yttersta. Efter några dagar är den lyckligaste boningen förvandlad till ett sorgens och tårarnas hem. Moderns enda jordiska glädje ligger nedslagen, ett blekt och kallt lik på båren.
Eftersom ingenting, varken sorg eller glädje, sker utan Guds befallning, eftersom alla våra huvudhår är räknade och inte ett av dem faller till jorden utan vår himmelske Faders vilja, så frågas: Vad har Herren velat med denna hårda hemsökelse i den fromma och lyckliga boningen? Varför tog Han bort änkans ende son? Av följderna märker vi Herrens syfte. Det var en stor och viktig förändring, som på detta sätt skulle ske i änkans själ. Låt oss höra Bibelns berättelse: ”En tid därefter blev kvinnans, hans värdinnas son, sjuk. Han blev så svårt sjuk, att han till slut inte längre andades.
Då sade hon till Elia: ’Vad har du med mig att göra, du gudsman? Kom du för att påminna mig om min synd och döda min son?’”
(1 Kon.17:17-18)
Vad hör vi nu? ”Kom du för att påminna mig om min synd och döda min son?” Vad hör vi? Hade hon ännu aldrig gjort upp med Gud om sina synder? Var hon en from kvinna och hennes hus en helgedom utan att hennes synder ännu dragits fram i ljuset? O, en stor och oväntad upptäckt! Den var smärtsam men nödvändig för hennes eviga salighet. Hon var utan tvekan en gudfruktig kvinna, men som här nu syns, gudfruktig bara på det sätt som t.ex. officeren Kornelius och purpurkrämerskan Lydia med flera var före sin egentliga omvändelse, före sin nyfödelse av Anden. Om dessa säger Skriften, att de var fromma och gudfruktiga. Denna änka kände Gud, men hennes bekantskap med honom var av det slag som Kristus talar om när han säger: ”Då skall ni säga: Vi åt och drack när du var med, och du undervisade på våra gator. Men han skall svara er: Jag vet inte varifrån ni är.” (Luk13:26-27) och: ”Jag har aldrig känt er.” (Matt.7:27). Kristus vill inte veta av någon annan bekantskap med syndare än den som uppkommer, då syndaren såsom förtappad frälses av honom. Gud är en nitälskande Gud. Sedan han sänt sin Son för att bli ett offer för våra synder, erkänner han ingenting för gott som inte ger Lammet äran. Det hjälper inte att mena sig ha tron på honom, då man inte är i nöd över det som han försonade med sitt blod. Ja, så länge man finner tröst i sig själv, är det alltid bedrägeri när man menar sig tro på Kristus.
Men vi återvänder till änkan. Hon stod i en viss förening med Gud, men denna förening vilade ännu inte på den rätta grunden, det utlovade Lammets blod. Hon tjänade Herren men mer såsom den Simon som bjöd honom till bords än såsom den synderska som under måltiden låg vid hans fötter och tvättade dem med sina tårar. (Luk.7:36-50) Änkan kände till Guds vänlighet och kärlek men inte hans nåd och förbarmande, eftersom hon ännu inte känt sin egen syndfullhet. Hennes känslor av fröjd, förundran och tacksamhet över de många välsignelser och den underbara hjälp som hon hade fått av Gud, hade säkert för hennes hjärta varit som sövande vindar. Hon hade bara blivit ännu mer stärkt i det självbehag och i den säkerhet som ligger så djupt i all människonatur. De andliga känslorna strödde sand och blommor över hennes hjärtas grav, som samtidigt var full av orenlighet. För denna sin hygglighet var det omöjligt för henne att se sitt hjärtas verkliga tillstånd i ett sådant ljus att hon kunde vakna upp över det.
Krummacher säger i sin bok ”Elia” om denna änka bland annat: ”Hon hade kommit i ett vänskapligt förhållande till Gud och visste inte hur, eftersom hon var utan medlare, utan försvarare, utan borgesman och utan ett förkrossat hjärta. En sådan vänskap har ingen verklighet utan består bara i en inbillning och vilar mer på en tjusning och på självbedrägeri än på sanning och verklighet. Om inte änkan med all sin fromhet, sin sång, sin bön och sin tro skulle gå miste om himmelen och för evigt bli utestängd från bröllopssalen, så måste den Helige Ande – som redan hade börjat verka – lära henne inse vad nåd vill säga. På så sätt skulle hon kunna fly till den ende Borgesmannen för syndare och söka försoning i hans förtjänst.”
Men hur skulle sådant kunna ske, om hon inte på ett levande sätt lärde känna sin synd och fördömelse inför Gud? Gud måste alltså riva ned hennes fromhetsbyggnad och uppväcka hennes sovande sinne. Detta skedde nu på det sätt, som vi redan sett. Hon hade trott att den underbara välsignelse som hon fått av Gud var ett bevis på att hon hade nåd hos Gud. När hon nu drabbades av en hastig hemsökelse av sorg och bitter förlust, störtades hennes tro så att hon såg att den saknade grund. Då började hon tänka på sina synder. ”Vad har du med mig att göra, du gudsman? Kom du för att påminna mig om min synd och döda min son?” (1 Kung.17:18) Tidigare var änkan helt tyst om sina synder och trodde att Gud inte såg dem eller kom ihåg dem. Men nu hade Gud kommit henne så nära, att hon förstod att Gud såg hennes synder. Det finns i änkans utrop en mycket märklig tankegång, som djupt och fint visar vad det innebär att människor inte känner sina synder. Gud är så fjärran, den rätte och helige Guden. ”Det finns ingen Gud”, så är alla deras tankar. Gud har ingen betydelse för dem ”De har inte gudsfruktan inför sina ögon.” (Rom.3:18) Änkan sa till Elia: ”Kom du för att påminna mig om min synd.” Hon ville liksom säga: ”Du, gudsman, har helt och hållet fört Gud in i mitt hus. Du, som alltid har Gud med dig, vart du än kommer, har fört Gud alltför nära inpå mig. Om du inte hade kommit in i mitt hus, så hade Gud aldrig så noga gett akt på mig, arma jordmask. I skenet av detta ditt heliga sällskap har mina synder och missgärningar blivit så skriande. Gud har kommit mig så nära och blivit förtörnad över mina synder.” Något sådant ville den stackars kvinnan säga. Vilket dåraktigt tal! Ändå kunde Guds änglar nu röras till glädjetårar över detta eller le av fröjd, för genom denna hjälplöshet, förskräckelse och bedrövelse började den hjärteförändring, som kom att göra henne rätt salig.
Se nu här vad ett sovande samvete grundar sin frid på! Det behövs bara att själen får ett enda livligt intryck av Guds närvaro, så är den friden borta och där blir bävan och ångest. Vi har ett liknande exempel i Nya Testamentet, nämligen när Petrus hade Herren i sin båt. Han hade helt stilla och lugnt lyssnat på den predikan som Herren höll för folket på stranden, en predikan som säkert var full av starka och tänkvärda sanningar. Men Petrus hörde allt med lugn. Det var inte ett enda ord som träffade hans slumrande sinne utan allt var så gott att höra. Men på ett enda ögonblick låg Petrus förskräckt vid Herrens fötter och ropade: ”Gå bort ifrån mig, Herre, jag är en syndig människa.” (Luk.5:8) Vad hade nu hänt? Ingenting förskräckligt utan bara det undret, att en stor hop fiskar på Herrens befallning hade hamnat i Petrus nät. På så sätt märkte Petrus vilken person han hade i sin båt. Det hade han väl på sitt sätt vetat även förut men liksom i en sömn. Nu blev det levande och verkligt för honom, att det var den allsmäktige Guden, som ensam kan befalla över fiskarna i djupet, som nu satt i hans båt. Genast bleknade och bävade Petrus. Nu var hans synder förskräckliga, samma synder som han tidigare inte alls såg. Nu fick synden en betydelse för hans sinne, som den aldrig förr hade haft. Nu var Gud förskräcklig för honom, liksom för Adam, då Herrens röst hördes. Nu ropade Petrus: ”Gå bort ifrån mig, Herre, jag är en syndig människa.” (Luk.5:8)
Se, så är det med den frid och det lugn vi har, då vi ännu inte med våra synder varit i domen, gjort räkenskap för Herren och fått hans nådiga försäkran om förlåtelse. Det behövs bara, att Gud kommer oss nära, så är det slut med friden. ”Ty vår Gud är en förtärande eld.” (Hebr.12:29) Därför skall de som inte står väl med domaren, när han till sist kommer tillbaka, kröka sig åt alla sidor och inte vilja träda fram för hans ögon utan säga till bergen och klipporna: ”Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen.” (Upp.6:16)
Tänk vilken hemsk tjusning, vilken mörkrets makt över sinnet är det inte, att här i tiden gå säker under samme Herres ögon, inte se sina synder och inte ha gjort upp med Gud om dem! Vilken lycklig erfarenhet att i tid bli väckt ur denna dödsslummer och få ett vakande sinne! Väckelser, andliga väckelser, är något verkligen underbart och härligt på jorden. En människa får då andlig förnimmelseförmåga och börjar se vad hon aldrig förr har sett, nämligen sina andliga synder, sina inre orenheter och hjärtats fördärv. Hon börjar förskräckas lika mycket över dem som över de grövsta missgärningar. Tänk vilken nådefull och nödvändig erfarenhet! Synder fattas oss inte. Felet är att vi inte känner dem. Även den frommaste människa på jorden har så mycken synd, att om hon på en gång fick sin syn helt öppnad, om hon på en gång såg all sin synd, så skulle hon aldrig kunna bli tröstad. Hon skulle av förskräckelse och förtvivlan genast dö och fara till helvetet. Det är en Guds nåd, att ingen på en gång får se all sin synd, utan att de väckta undan för undan får se mer och mer. Hur skall det då gå med dem som aldrig låter sig rätt väckas utan fortsätter att leva i sin förblindelse, skyr ljuset och förblir lugna till dess de far hädan med sin ouppgjorda räkning? Då skall de möta Gud, vare sig de vill eller inte, och då - då skall de förskräckas, för det är omöjligt att en syndare kommer undan sina synders förskräckelse. En gång, förr eller senare, i tiden eller i evigheten, skall varje människa råka i sorg och förskräckelse över sina synder. Där synd är, där skall det bli sorg. Lyckligt, när det sker i tiden, då ännu allt kan botas! Sådant lär vi också av vår änka i Sarepta.
Men den mest tänkvärda lärdomen från denna änkas historia är den, som i synnerhet Kristus uppenbarat, men som inte många vill förstå sig på, nämligen, att även en del fromma människor kan vara på en osalig väg. Vi måste ju här inse, att även en gudfruktig och gudaktig människa ännu kan vara i ett sådant tillstånd, att hon inte kan gå in i Guds rike. Denna änka satt vid Elias fötter så from och rörd över Guds stora kärlek, nåd och makt och hörde den himmelska sanningens ord och var helt lugn och säker utan att ha gjort upp med Gud om sina synder. Vi måste ju här se, att även en from och gudfruktig människa kan leva i den tjusningen, att hon inte ser sin synd utan tycker, att allt är gott och väl. Hon är lugn och säker, mitt under det att hon hör de allvarsammaste saker ur Guds ord. Ja, denna olyckliga tjusning är så mycket mäktigare just med tanke på de prov av Guds nåd, kärlek och makt som hon fått erfara samt de rörelser av glädje och tacksamhet, som hon känner och den andliga gemenskap, de sköna gärningar, de fromma andakter, böner och sånger som hon har sin lust i. Vi talar alltså inte om uppenbart ogudaktiga människor, sådana som Judas, en av de tolv, som var en tjuv. Nej, vi talar om uppriktigt fromt folk, som kan ha allt som hör till gudaktighet – bara inte det sanna livet i hjärtat, inte nyfödelsen av den Helige Ande.
Vi har i Nya Testamentet flera sådana exempel. Om Kornelius står det i Bibeln uttryckligt att han var ”from och fruktade Gud liksom alla i hans hus, och han gav frikostigt med gåvor till folket och bad alltid till Gud.” (Apg.10:2) Men han kunde ändå inte bli frälst utan att Petrus först blivit tillkallad och predikat för honom ordet om syndernas förlåtelse i Jesu namn, varvid den helige Ande föll på dem som hörde talet. Ja, så nödvändig var denna förändring för Kornelius, att när inget annat medel fanns för att upplysa honom, sände Herren honom en ängel från himmelen för att tala om för honom var den man vistades, som skulle lära honom vad han ännu behövde. Se Apg. 10:e kap. Lägg märke till att Kornelius tidigare var from och fruktade Gud liksom alla i hans hus och att han gav frikostigt med gåvor till folket och alltid bad till Gud. (Apg.10:2)
Om Nikodemus står det, att han inte bara var en medlem av det strängaste religionspartiet i landet utan också hade så mycken tro och var så angelägen om Jesus, att när andra vilade uppsökte han Jesus. Han bekände det han visste, nämligen att Jesus hade kommit från Gud. Ändå fick han den domen, att han inte kunde gå in i Guds rike. Han behövde först bli ”född på nytt”.
Du kan alltså vara nitisk och sträng i din kristendom, gå in i din kammare och tala med Jesus i bönen och ändå till slut bli utestängd från himmelriket, endast därför att du inte kommit som en förtappad syndare till Jesus för att i hans förtjänst söka din frälsning. Du kan bli utestängd från himmelriket på grund av att du inte blivit född på nytt. Men i synnerhet har vi i Luk.7:36-50 en lärorik och skön bild som ställer för våra ögon två slags fromhet som alltid finns, där Kristi ord förkunnas. Simon är så from, att när hans bröder av samma stränga religiösa parti förföljde Jesus, bjöd han honom till bords och gav honom mat. Dessutom antydde han sin stränga åsikt om heligheten och framhöll, att en helig man inte borde ha någon beröring med en syndig människa (v 39). Han tjänade Kristus med en god gärning genom att ge honom mat och dryck. Samtidigt ligger en förkrossad synderska vid Jesu fötter. Hon tvättar hans fötter med sina tårar, torkar dem med sitt hår, kysser dem och smörjer dem med en dyrbar smörjelse.
Herren berättar följande liknelse: ”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. Eftersom de inte kunde betala, efterskänkte han skulden åt dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?” (Luk.7:42) Sedan säger han till Simon: ”När jag kom in i ditt hus, gav du mig inget vatten till mina fötter. Men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig inte någon hälsningskyss, men sedan jag kom in har hon inte upphört att kyssa mina fötter. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam.” (Luk.7:44-46) Liksom mannen som var skyldig femhundra pund och som fått dem efterskänkta älskar mer än den som var skyldig bara femtio pund, så gör också denna kvinna. Orsaken till denna olikhet förklarade Herren med följande ord: ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet.” (Luk.7:47) Här ser vi ju tydligt, att Herren vill att vi skall vara sådana som denna kvinna – förkrossade över våra synder och saliga endast på grund av förlåtelsen. Kristus och den oförtjänta nåden genom honom skall vara vårt hjärtas allt, vårt liv och vår sång. Det var just detta som fattades änkan i Sarepta. Det är detta som fattas många fromma och gudfruktiga själar i denna dag. De har allt som hör till gudsfruktan såsom bön, sång, goda gärningar, Guds nådesunder, Guds hjälp och välsignelse. Det är alltsammans så vackert, så andligt och gott. Det är bara ett som fattas – endast ett – hör! – endast ett – att de inte lever i sorg över synden och glädje över nåden. De har alltså inte genom omvändelse blivit rådlösa och olyckliga över sig själva och blivit frigjorda och saliga i tron på vår Herre Jesus Kristus.
Men somliga är grövre, andra finare. De första svarar så: ”Måste jag bli en värre syndare än jag är för att bli salig? Jag kan ju inte känna mig värre än jag är. Om Gud bevarat mig från synd, är väl inte det så ont.” – O, arma själ! Inte behöver du bli mer syndig för att bli förkrossad, ja, förtvivlad över dig själv. Du behöver bara få ögonen öppnade, så att du ser det bottenlösa djupet av ditt fördärv. Du behöver få syn på ditt förhållande till det första budet. Du behöver få nåd att se om du fruktar och älskar Herren din Gud av allt ditt hjärta och om du med rätt kärlek omfattar din Frälsare för hans utgjutna blod – om du kysser hans genomborrade fötter och tvättar dem med dina kärlekstårar. Synd fattas oss visst inte. Felet är bara, att du är blind och inget ser.
De flesta som vill vara kristna men inte är mer än religiösa kan försäkra att de inte har sin tröst i sig själva utan att de känner sig som stora syndare och bara tror på Kristus. Hur skall sådana märka att det inte är så? Ja, skall de någonsin märka det? Det är något fint, som de då skulle märka – det gäller att skilja på ”schibbolet” och ”sibbolet”. Schibbolet har sina bestämda kännetecken. Felet är bara att man inte ger akt på dessa kännetecken. Det hör till den hemliga döden, att man inte inser det. Då säger Kristus: ”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.” (Matt.12:34) – Är det inte då ett tecken, att Kristus, försoningen och nåden inte är ditt hjärtas liv och uppfyllelse, när du inte brukar tala om det? Här är inte fråga om att tillfälligt vara förströdd och kallsinnig, för även en levande kristen kan för stunden vara trög och likgiltig för det som annars mest sysselsätter honom: synden och nåden. Man måste se på hela inriktningen! – Alltså när du först och sist och i allmänhet hellre talar och hör om allt annat (låt vara att det är andligt och kyrkligt) än om det som utgör livet, nämligen Frälsaren, nåden och tron – Vad vittnar det om? Kan där ändå vara en riktig kännedom om synden och nåden? Skulle inte Kristus vara vårt allt i alla, vårt A och O, vår visdom, vår rättfärdighet, vår helgelse, ja. vårt allt? Att här fordras mer än att tala och att en del visserligen talar om det men inte bevisar någon ande och sanning är en annan sak. Där hjärtat är fullt av Kristus skulle talet om honom inte utebli. Kristus och lovprisandet av honom var ju på Sions berg det tecken och den sång som ingen kunde lära utom de tecknade. (Upp. 14: 13; 5:9)
Vad särskilt angår den sanna syndakännedomen, så är just detta ett bland dess viktigaste kännetecken, att när själen kan tro nåden, ingenting är så dyrbart för hjärtat som Frälsaren och ordet om honom. Men kännetecknen, genom vilka man skiljer den sanna och den falska syndakännedomen åt, är ännu fler. Vi talar nu inte om de ogudaktigas tillfälliga samvetskval, som tillräckligt skiljer sig ifrån all sann ånger genom att de bara önskar klara sig undan syndens följder men inte vill helt omvända sig till Herren för hela sitt liv. Nej, vi talar nu med anledning av vår änka i Sarepta om fromt folk, som alla vill överge ogudaktighetens breda väg.
Vi har nu sett, att även bland dem är det en del som inte har den rätta bättringen till Gud. Deras falska bättring skiljer sig från den sanna t.ex. genom att de bara känner och ångrar vissa syndiga gärningar (vissa yttre synder känner och ångrar även de ogudaktiga), men hjärtats ondska bekymrar dem inte. De kan därför samtidigt vara tillfredsställda med några av sina bättre egenskaper och därför i huvudsak vara nöjda med sig själva. Den rätta syndakännedomen däremot angriper hela mitt väsende och gör, att jag själv helt och hållet blir en eländig, ovärdig och jämmerlig varelse. Jag tycker mig vara en styggelse inför Gud, en brottsling, som Gud med all rätt måste vredgas på. Kort sagt, jag liknar Petrus, då han förskräckt föll ned för Herren i båten, och Adam, då han flydde för Guds röst. Jag förlorar den gamla säkra tron. Av detta följer för det andra denna skillnad, nämligen att i den falska bättringen kan jag nöja mig utan att vara viss om nåden. Jag nöjer mig med hoppet, att Gud skall vara eller bli mig nådig. I den rätta bättringen däremot kan jag inte ge mig till freds, förrän jag fått försäkran om Guds nåd och vänskap. Hela världen blir mig för trång, och jag får ingen ro, förrän jag fått visshet om Guds nåd. I den falska bättringen tycker man sig ångra synden så bra. I den sanna bättringen tycker man sig aldrig kunna ångra synden rätt. I den falska bättringen får man tröst och lugn i den mån som man lyckats i sin förbättring. I den sanna bättringen får man tröst eftersom bättringen alldeles misslyckas (Rom. 5:20), så att man rent av misströstar om alla försök att frälsa sig själv och överger dessa försök som helt fruktlösa. Nu återstår inget mer än att antingen helt förtvivla eller också ta emot nåd sådan man är. När själen nu övervinns av evangeliets nåderöst och blir tröstad förrän hon tänkte det, blir hon helt frigjord, på en gång helt rättfärdig och salig i Kristus allena. Detta heter att vara avklädd sina egna kläder och iklädd bröllopskläder, dessa kläder som mannen på bröllopet saknade, han som blev kastad i mörkret utanför. Genom att så bli utblottad på all egen tröst och bli iklädd Kristi rättfärdighet får hjärtat en sådan lättnad, frid och fröjd, liv och kärlek, som inte kan döljas och vara stum utan utbrister i glad bekännelse och i tack och lov till Frälsaren. Här har vi den olja och den brinnande lampa, som de fåvitska jungfrurna saknade.
Även om tron fortfarande är klen och kämpande, mer är en rykande veke än ett brinnande ljus, mer består i hunger än i uppfyllelse, är det ingen skada. Huvudsaken är att där är en fattig ande som längtar endast efter nåden i Kristus och som inte kan klara sig utan denna nåd utan sträcker sig efter den. Att jag tycker illa om mig själv och har min tröst bara i Kristus är ju summan av allt vad lagen och evangelium skulle verka. Finns detta, så är där liv, även om allt annat gott tycks fattas och allt ont överflödar. Saknas detta, så är där död, även om för övrigt allt gott överflödade.
Döm inte efter utseendet utan döm en rätt dom. Att synd och skröplighet, att brister både i förstånd och leverne finns kvar – för sådant bör vi inte fördöma oss själva eller andra. Kristus bor också i stor skröplighet, så att ”det är den största konst under solen att se Kristus i de svaga”. Därför, så länge det finns bara detta enda väsentliga: en fattig ande som hungrar efter nåd i Kristus, så är där alltid liv. Däremot om jag ångrar mig till döds för en syndig gärning, ett begånget fel, men annars är nöjd med mig själv och inte lider av hjärtats ondska, kallsinnighet, hårdhet, säkerhet och skrymteri utan i allmänhet är nöjd med mig själv och säker, så är det inget gott tecken!
Är nu detta ett ”hårt tal”, så är det ändå Kristi lära. Vi får inte göra vägen varken bredare eller smalare för oss än den i sanning är. Dessutom är det endast hårt för den stolte Adam. För fattiga syndare är det inte hårt, att Jesus frälser bara det som är förtappat. Var då inte rädd för ljuset även om det belyser ett olyckligt tillstånd hos dig! Det sker till din egen eviga glädje och salighet. Blir ditt öga och hjärta öppet för sanningen, så blir ditt liv i fortsättningen mycket lyckligare än det varit och du gör stora och saliga upptäckter. Sådant börjar visserligen med bekymmer och sorg, men det är en sorg efter Guds sinne. ”Ty en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning.” (2 Kor.7:10).
Så gick det också med vår kära änka i Sarepta. Det blev stor sorg, när hon såg sitt älskade barn dött på båren, särskilt med tanke på att hon i det som skedde såg en Guds hemsökelse och nu fördes med sina synder mot Guds dom. Det var alltså en dubbel sorg, men den förvandlades också i en dubbel glädje. Dels glädjen över att på nytt få ta emot sitt älskade barn ur Guds hand, då den döda pojken genom Elias kraftbön åter blev levande. (1 Kung.17:19-23) Men framför allt blev det hennes stora fröjd och lycka, att hon genom allt detta kom i en sann vänskap med Gud och fick en levande tro på hans ord. Hon utbrast med glädje och sa till Elia: ”Nu vet jag, att du är en gudsman, och att Herrens ord i din mun är sanning” (1 Kung.17:24). Här kommer det fram, såsom också Krummacher påpekar, att Elia tidigare hade sagt något till henne som hon inte velat tro och hålla för Herrens ord. Det var utan tvekan just den allvarsamma sanningen om hennes själs tillstånd, om den sanna bättringen och om tron. Sådant måste alltid en gudsman tala till en människa som lever i egenrättfärdighet. Sådant brukar då inte tas emot väl och inte hållas för Herrens ord. Nu var hon på en gång både förkrossad över sina synder och övertygad om sanningen av Elias predikan. På detta följde bättring, försoning med Gud och en sann vänskap med honom. Detta var nu den egentliga lyckan som vår änka vann, att hon inte längre behövde ha sina missgärningar i ett mörkt och hotande bakhåll utan nu fick dem framdragna, utplånade och förlåtna.
Samma lycka vill Herren i denna stund ge åt alla dem, som är på bröllopet, i nådens rike, men inte är klädda i bröllopskläder, om de bara vill höra hans varning. Det är visserligen svårt att bli berövad sina egna kläder, sin egen fromhetsdräkt och sin gamla tröst – men därmed börjar ett nytt och saligt liv. Du har inte haft någon sann frid i ditt hjärta och inte heller den helgelsekraft, som man kan ha här på jorden och som visar sig hos de troende, som med glädje går ut ifrån världen och orättfärdigheten. De är alltid med ord och med sitt liv Jesu vittnen ibland det otrogna släktet. Att du inte förmår sådant utan i hjärtat är hemligt fridlös och främmande för Gud, att du är en slav under världen och stum inför Gud, att du inte har något gott att säga om Lammet och inte kan sjunga den nya sången – allt sådant beror på att du inte på ett rätt sätt känner vad du borde känna om dig själv och om Kristus. Du har aldrig varit rätt förtappad i dig själv och aldrig rätt frälst, frigjord och salig i Kristus. Var då inte rädd för ljuset! Sök hellre att upptäcka det värsta hos dig. Kan du inte frukta för dig själv och på allvar ropa: ”Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar. Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen” (Psalt.139:23-24) – kan du inte mer ifrågasätta dig själv, så är du inte långt ifrån förstockelsens hemska dom (Matt. 13:10-15).
Men blir du nedslagen, uppmärksam samt utblottad och avklädd hela din andlighetsdräkt – gläd dig och prisa Gud! Du förlorar inget utan du vinner mångdubbelt mer, eftersom Jesus breder sin rättfärdighet över dig och säger: ”Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna.” (Matt.9:2) Eller var inte synderskan vid Jesu fötter tusen gånger lyckligare och flera gånger gladare och mer brinnande i kärleken än den fromme Simon vid bordet? Orsaken var att hennes många synder var förlåtna. ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder.” (Luk.7:47) Var inte den nedböjda synderskan i Guds ögon mycket mer behaglig, benådad och rättfärdig, endast i Kristi rättfärdighet, än Simon med all sin fromhet och lydnad? Jo, synderskan var benådad och rättfärdig, rättfärdig i Kristus.
Du skulle vara glad, om du själv kunde göra och vara som du borde. Men tänk, att Guds egen Son har kommit och gjort allt som du borde göra, inte för sin, utan för din räkning. Guds Son skänker dig sin förtjänst och sin rättfärdighet och han är nu i Guds åsyn för dig. Skulle du inte då vara lika glad och lycklig som om du själv gjort vad du hade bort göra? En sådan rättfärdighet hade synderskan. Därför: ”En syndare vid Jesu fötter” – se här är den sanna kristendomen. – Se här, vad Luther menar med en kristen, då han säger: ”Det är inte evangeliets sak att göra fromt folk utan att göra kristna.” – ”En syndare vid Jesu fötter” – se här den syn på jorden som Gud och hans änglar fröjdar sig över. Se här den största salighet för ett människohjärta! Här gråter man glädjetårar och smakar och ser hur ljuvlig Herren är. Man kysser hans genomborrade fötter för den glädje och kärlek som själen får av Frälsaren, då hon kan säga: ”I dessa fötter är min fromma vandel; i Jesu uppstungna sida är mitt fromma hjärta; i Jesu ångestsvett min tillräckliga syndaånger. Alltså: Jag är intet och Han är mitt allt. – O Jesus, låt oss alltid ligga vid dina fötter! Amen.
Detta häfte kan beställas gratis från
Luthersk Litteratur-Mission,
Box 39, 911 21 Vännäs
info@llm.nu